Stormen "Babet" hade stagnerat när söndagsmorgonen randades. Alltså hyggliga förutsättningar inför långdistanstävlingen i Delsjöterrängen. Ett område där åtskilliga arrangemang genomförts genom åren. Bra bana men råkade ut för missödet att "mosa" kompassen när det bar utför i en brant och stenig sluttning. Det händer inte ofta att kompassen slås sönder men igår var det dags. Nu har jag alltid med mig en liten reservkompass i byxlinningen på ryggen så det var bara att plocka fram denna. Att ha en reservdosa sitter i sedan åren som förbundskapten/landslagsledare. Som en extra särkerhetsåtgärd anmodades alla att ha en sådan ... så av gammal vana har jag fastnat i åtgärden. Det lönade sig igår.
Ett minne dyker upp. När Marita Skogum förberedde sig inför start på VM i USA 1993 halkade hon och slog sönder kompassen på ett stenblock bara någon minut innan start. Panik naturligtvis och sannolikt var hennes känsla ... nu är det kört! Men, men vi som ledare hade alltid rutinen att ha med kompasser av olika fabrikat i benfickorna ... utifall att. I högra fickan hade jag en "Silva-planka" som snabbt halades upp och lyckan/glädjen/tillfredsställelsen som skymtades i Maritas ögon kan jag fortfarande minnas. En dryg timma senare sprang hon snabbt i skogen vid West Point norr om New York, passerade mållinjen och tog VM-guldet med över två minuter tillgodo till tvåan.
Lycka för henne, lycka för landslaget och tillfredsställelse som ledare att alltid ha en reservkompass.
Efter gårdagens lopp drog Gunilla hemåt medan jag stannade kvar i Götet tillsammans med yngsta sonen samt barnbarn #2 och #3. Vi drog till Hisingen och Bravida arena. Där väntade allsvensk fotbollsmatch mellan BK Häcken och IFK Norrköping. En kul tillställning även om Häcken var klart bättre. Innan matchen hölls en tyst stund till minne för de två svenskar som dödades i terroristattacken för några dagar sedan - en värdig tyst minut.
