På väg till helgens tre orienteringar på Bornholm fylldes kulturkontot på. Detta med ett längre stopp i Lund. En plats som man oftast bara drar förbi men idag drog vi inte förbi. Vi ville insupa lite studentatmosfär men också grundligt utforska den pampiga domkyrkan. Förutom rundvandring avnjöt vi också generalrepet av konserten "Förklädd Gud".
I kyrkan finns bland annat det astronomiska uret. Överst på uret finns två riddare, som markerar timslagen. Den övre urtavlan är det astronomiska uret. Den fungerar som en vanlig klocka, med solvisaren som timvisare. Dock har urtavlan 24 timmar, dvs den tid det tar för solen att skenbart företa ett varv runt jorden. Här visas också kvartstimmar, månens position på himlen över Lund och dess olika faser; solens position och därför också när denna går upp respektive ner och var någonstans längs med Lunds horisont detta sker. Den tredje visaren är ekliptikavisaren, som visar var på ekliptikan (solbanan i Djurkretsen) solen respektive månen just nu befinner sig, dvs inte bara i vilket tecken utan också var någonstans i tecknet, med en sådan noggrannhet att det med litet övning är möjligt att även ungefärligt avläsa dagens datum.
Den undre urtavlan är en kalender. Den visar när fastan inleds, och när påsk och pingst infaller. Med hjälp av tabellen kan man räkna ut den speciella veckodagen för ett vilket som helst datum mellan 1923 och 2123. Mitt i kalendern står Sankt Laurentius domkyrkans andra skyddshelgon och vid sidorna finns de fyra evangelisternas symboler. Nuvarande urtavla räcker alltså till år 2123, sedan måste den uppdateras.
Det kanske mest lustbetonade och underliga ikatedralen är jätten Finn och myten berättar:
”För länge sen fanns det ingen kyrka i Lund och församlingen, folket, som stod ute och sjöng och prisade Herren. En jätte kom förbi och frågade varför de förde sånt oväsen. Munken som ledde gudstjänsten, Sankt Lars, berättade varför församlingen stod utomhus - de hade ingen kyrka.
Jätten erbjöd sig så att bygga en kyrka åt dem. I utbyte ville han dock ha båda Sankt Lars ögon, men även månen och solen. Om däremot Sankt Lars kunde gissa jättens namn innan jätten var klar med kyrkan så behövde han inte betala någonting.
Tiden gick och jätten byggde kyrkan varje natt eftersom jättar inte tål solljus. När kyrkan nästan var färdig hade Sankt Lars fortfarande inte kommit på vad jätten kunde heta och han blev mycket sorgsen. Han tog en promenad för att se allt det vackra en sista gång innan han skulle lämna ifrån sig sina ögon. Då fick han höra en kvinna som sjöng en vaggsång :
"Sov liten Sölve, sov sonen min, din fader Finn, sitter och murar därovan. Sov liten Gerda, skön dotter min, din fader Finn, till kvällen kommer med gåvan."
Sankt Lars blev så glad att han sprang till kyrkan och ropade med hög röst: “Finn, finn, sätt den sista stenen in”. Jätten blev rosenrasande och kastade iväg den sista stenen. Han rusade in i kyrkan och ner i kryptan för att riva hela kyrkan genom att ta bort pelarna. Men just då kom solens första strålar upp och när solen träffade jätten så förvandlades han till sten. Och där står jätten Finn än idag.”
Efter alla intryck bar det åt sydost, till Ystad. Där checkade vi in på ett klassiskt gammal hotell och det kändes som att befinna sig mitt i Henning Mankells böcker om Kurt Wallander. Imorgon blir det tidig båtfärd till Bornholm.
