Följde igår kväll via TV:n Janne Anderssons sorti från rollen som förbundskapten för fotbollens herrlandslag. Det var en betydelselös match och ingen höjdarmatch men det blev vinst för Sverige.
Noterade Janne och hans bisittares gråvädersstämning och vemod. Naturligtvis bara så jättetrist särskilt som han nästa år hoppades finnas med på EM-festen. Nu blir det inget och han får titulaturen "föredetting".
Janne har fått bära hundhuvudet för landslagets mediokra insatser de senaste åren. Han har naturligtvis stor delaktighet i debaclet men samtidigt kan man inte-mer-än-ro-med-de-åror-man-har ... alltså, spelarstandarden är för stunden inte av högsta klass. Det finns inte någon "stjärna" eller några som sticker ut, dominerar och gör det där lilla extra. Förutsättningarna har inte varit de allra bästa.
Nu kommer en period med rannsakan, rehabilitering, återupprättande och nybygge. Detta under ledning av en ny förbundskapten. Vem eller kanske vilka det blir är höljt i dunkel. Dock finns det en hel del kandidater bland horden av tyckare/experter/förstå-sig-påare som högljutt och kategoriskt uttalar sig och har uttalat sig om hur laget egentligen ska spela och vilken laguppställning som är den självklara.
Nu lär ingen av dessa vara aktuella. Det är en sak att tycka till och ha åsikter, en helt annat att leda ett landslag.
Undrar om inte fotbollsförbundet funderar på ett delat ledarskap som det var när duon Lagerbäck-Söderberg höll i taktpinnen?
