Det sket sig ... IFK Vänersborgs bandylag kunde inte hålla sig kvar i den högsta serien. Efter 38 år får man nu spela i en lägre division. Supporters är naturligtvis förtvivlade och sorgsna.
Röster hörs om att detta också kommer att slå mot hela Vänersborgs kommun. Detta är dock knappast troligt, så stora och inflytelserika är inte laget.
Sakta men säkert börjar nu det kritiska granskandet och analyserna om varför det gick som det gick. De "yttre" förutsättningarna har ju varit minst sagt goda. Man har kunnat utnyttja världens dyraste bandyarena ... genom åren har lokala sponsorer inklusive kommunen öst in pengar i föreningen ... lokalmedias intresse har varit minst sagt stort och har nästan fungerat som ett programblad ... man har inte haft någon konkurrens vad gäller uppmärksamhet från några andra elitlag och inte heller individuella idrottare.
Överhörde några tyckare som ställde frågan: Är det just dessa goda förutsättningar som till viss del kan förklara misslyckandet? Finns det en risk att man blivit lite för självgoda och överdrivet förträffliga utifrån det egna perspektivet. Har självnöjdheten blivit för stor?
Med en "utifrånblick" har jag svårt att göra en värdering och kan bara beklaga att toppidrotten i Vänersborg har naggats i kanten.
Anar att det nu handlar om hårt och systematiskt arbete för klubbens ledning att tänka om och tänka nytt. Spelarna får utmana och uppmana sig själva: ta i lite extra ... svettas något mer ... ge mer än 100%! Då kanske det bara behöver bli en ettårig session i den nästhögsta divisionen.
