Idag är det dags igen. VM i orientering inleds och strålkastarljuset riktas mot skogsdistanserna som avgörs i finska Kuopio. Jag anar inte bara, jag vet att nerverna är helspända. Förväntningarna är skyhöga och det totala fokuset ligger som en både tung men också utmanade press över både löpare och ledarstab. Det är en känsla som etsat sig fast.
Det är nu 30 år sedan jag själv stod i hetluften och gjorde mitt sista år som förbundskapten för orienteringslandslaget. Minnet är starkt. Platsen var Detmold, Tyskland, och jag kan fortfarande känna den där speciella blandningen av hopp, tvivel, spänning, nervositet och utmaning som alltid råder inför ett mästerskap. Det är en cocktail av känslor som är unik för just de här tillfällena, där träning och förberedelser ska kulminera i några avgörande minuter i skogen.
Ur mitt utifrånperspektiv ser förutsättningarna inte bara goda ut, utan snarare mycket goda för det blågula laget. Den "nordiska" terrängen i Kuopio bör passa de blågula löparna. Och den framgångsrika formen från världscupen för bara några veckor sedan kan knappast ha försvunnit spårlöst. Snarare borde den ha cementerats och fyllt på självförtroendekontot ytterligare.
Visst, konkurrensen är stenhård, men historien har visat att den huvudsakligen kommer från tre nationer: Finland, Norge och Schweiz. Löpare från de övriga 45 deltagande länderna, hur duktiga de än må vara, lär knappast bli övermäktiga i de djupa finska skogarna. Det handlar om att behärska den specifika nordiska terrängen och dess komplexitet.
Så nu väntar intensiva dagar framför TV:n. Jag ser fram emot att följa både medel- och långdistansen och givetvis den alltid lika nagelbitande stafetten. Måtte navigeringen gå rätt, kompassen vara stabil och benen lätta för våra svenska medaljhopp.
