Två minnesbilder ...

Uddevallatrofén är för många finaltävlingen för året. Det var behagligt löpväder i Bulidsterrängen när alla patruller startade samtidigt. Hård kamp i början när de flesta är löppigga och tar i för kung och fosterland. Ett kortsträcka till första kontrollen, som var placered i vresig och svårframkomlig terräng, gjorde att startfältet var samlat och trängseln stor. Banläggaren hade dessutom behagat att bara placera ut en kontrollenhet och då blir det som det blir:

Många är samtalen som förs före, under och efter loppet. Man fångar upp en och annan kul reflektion och kommentar:

Krake som orienterare ...

En vecka med barnbarn är en brokig och omväxlande vecka. Minsta barnbarnet nattas med favoritsagan "Kråke". Utan tvekan är Kråke en riktig barnfavorit.

Själv har jag en något ambivalent inställning till andan och tonen i Kråkböckerna; det är bara så pretto och tillrättalagt.

Hedrar dock Kråke i nedanstående story där han döpts till Krake som naturligtvis speglas i orienteringsmiljö ...

Vecka 44 är barnbarnsvecka ...

Intensiva dagar avlöser varandra. Barnbarn har skolledigt. Fritis kör på halvfart. Föräldrar jobbar. Goda möjligheter för mycket umgänge med många aktiviteter och ett späckat program. Idag besöktes Skrot-Nisses lekpark i Trollhättan. VSK-aren Jonas Gustavsson har gjort en OL-karta över området - häftigt! 

Vintertid gör att mörkret sänker sig tidigt och natt-OL-träning kan genomföras i början på kvällen. Bara så spännande att ha pannlampa på huvudet och upptäcka blå-vit-röda reflexer.

Back on track dag 2 ...

Bornholm vaknade upp i grått och vått duggregn men graderna var ändå behagliga.

Knappt ett dygn efter första etappen var det dax för lopp 2 i en terräng som var en rejäl kontrast till gårdagen. Kuperat, tungt och bitvis detaljrik sluttningsterräng.

Lagom till målgång bröt solen igenom molntäcket och det blev bara så behagligt.

En fossing under rehab klarade sig riktigt bra och bekräftade att "Back on track" inte var ett hugskott - bara så skönt!

Färjan från Rönne till Ystad var fullpackad  på söndagsförmiddagen. Många passade på att shoppa och många förvånades som vanligt över bestämmelserna när man fick och inte fick köpa choklad och godis.

Undrar hur samtalet gick och hur tankarna fladdrade i byråkraternas skallar  när man fattade detta beslut. 

Back on track ...

Första tävlingen efter två månaders uppehåll i flack och höstvacker Bornholmsskog.

Fortfarande är inte foten helt OK. Läkning och rehabilitering tar tid men det känns bättre och bättre. Sen finns rädslan att  "bryta upp" frakturen och därför kanske lite överdriven försiktighet hela tiden. Men, men bara så härligt att vara "på banan" igen. Även om timmarna med alternativ motion/träning på cykel och i bassängen hållit kroppen igång så känns det ändå stelt och ovant. 

Dagens etapp var snäll, ingen kupering att prata om men flertalet kontroller var klart luriga (läs gömda och nedtryckta). Många på plats, huvudsakligen svenskar, och medelåldern var hög.

Imorgon väntar tuffare terräng med flera detaljrika partier. Men innan dess en bornholmsk aften.

OL i repris ...

Fredagen är solig och graderna över 10 men ändå en tung fredag och en svart fredag efter gårdagens händelser i Trollhättan. Så otroligt obeskrivligt och overkligt!

Sitter i bussens tionde stolsrad på väg mot Ystad där färjan till Bornholm väntar. 

Efter många år är det dax att återvända för två OL-tävlingar. Ressällskapet består av bekanta och kompisar sedan flera decennier tillbaka som trots skavanker, stela leder och dålig träning (!?!) ska springa sin 33:e eller var det 56:e tävling för året.

Minnesberättelserna haglar, skratten är många ... några vittnesmål har "bättrats på" betydligt sedan förra gången.

Två tävlingar väntar men också avkopplande samvaro över en och annan pilsner. Ska bli kul!

En vanlig torsdag i höstmånaden oktober ...

Förmiddagen inleds oftast med att skriva en "förhands" i lokaltidningen TTELA. Det handlar om kommande helgs orienteringar och då de tävlingar som är särskilt intressanta typ SM, DM, 25-manna och som idag Smålandskavlen.

Därefter förberedelser inför eftermiddagens språkkurs för flyktingar boende på Restad Gård. Vi är flera pensionärer som frivilligt ställer upp och leder kurser i svenska för syrier, palestinier och somalier. Själv handleder jag en grupp akademiker som verkligen är ambitiösa och målinriktade. De är nu såpass skickliga att vi varje gång har ett tema som vi diskuterar, resonerar och funderar kring. Huvudsakligen på svenska men ibland krävs det förklaringar och förtydliganden på engelska. Dagens tema handlar om svenska vanor och sedvänjor. Men … också om arabiska förhållningssätt. "Hemläxan" som utdelades förra gången handlar om att informera mig om, och då på svenska, om den syriska respektive palestinska kulturen. Det ska bli spännande! 

Lektionstiden brukar oftast bli längre än planerat, alltså snabbt upp på cykeln och iväg till Vattenpalatset. Det är samlingsplatsen för introduktionskursen i orientering som följs av simning. Gunilla och jag lär ut grunderna i att hantera karta och kompass för en grupp syrier och en eritrian. Det är bara så bra att introducera sporten i parkområden och bebyggelse. Man får snabbt en kartförståelse och vägvalstänkande typ ska jag springa till höger eller vänster om huset. 

Efter orienteringen väntar simträning. Många syrier kan inte simma och det är en utmaning! Hoppas dom är bättre på att orientera än att simma, brukar badvakten säga. Men man brukar bli bra på det man tränar!

Skönt att pusta ut på kvällen men samtidigt dystert att kolla in nyheterna som dagligen fokuseras kring ankommande flyktingar. En reflekterande tanke; tjänar det någon nytta till med våra språk- och OL-kurser?  

Man kan naturligtvis vara optimistisk eller pessimistisk inför den situation Sverige och andra europeiska länder nu står inför. Det är svårt att alltid vara optimist för man kan inte vara säker på att allt löser sig. Men samtidigt kan man inte bara vara pessimistisk för man kan inte heller vara säker på att allt slutar illa. Dock måste man ha hopp. Hopp är känslan av möjligheter och utsikter. Så reflektionen brukar sluta med en blandning av optimism, pessimism och hopp.

Uppmaning # 1 ...

Tävlingssäsongen närmar sig slutet. Det är läge att reflektera och fundera över anvisningar och regler som styr arrangemangen. Mycket är bra men det finns detaljer som behöver justeras för att öka attraktiviteten och tillgängligheten. Ett antal inspel kommer att handla om detta. Första utmaningen och uppmaningen: SLÄPP SKALORNA FRIA!

Det har blivit många tillfällen som "skugga" eller "uppföljare" när barnbarn deltagit i inskolningsklass eller på U1- och U2-banor. Oftast får man mycket karta med en bana påtryckt i ena hörnet. Kartskalan är för det mesta 1:10 000. Detaljrikedomen är stor och många gånger blir det riktigt plottrigt och svårtydbart ... och kidsen säger; bara en massa streck och grejer!

Barnböcker har stora typsnitt och rejält med luft mellan raderna. Vuxenböcker har komprimerade och tajta textmassor. Det bygger på ett antagande om att i början av sin läskarriär bör det vara stort och påtagligt. Efter hand som lässkickligheten och läsvanan ökar kan textstorleken minskas. Inget konstigt med det!

Har kontaktat några av orienteringssportens förstå-sig-påare och frågat. Svaren har varit typ; det är bra att man tidigt lär sig och vänjer sig vid detta för när man blir junior och senior är det 15 000-del som gäller. 

Argumentet och jämförelsen med hur det ser ut i böckernas värld brukar avfärdas med; det går inte att jämföra! Tydligen råder det en annan logik vad gäller perception och varseblivning.

Men ... övertygelsen är fortfarande fast; barn upp till 10-årsstrecket bör ha så storskaliga kartor som möjligt - släpp skalorna fria!

Alternativ är bra ...

Snart är det två månader sedan natt-DM och den olyckliga fotisättningen rakt på en spik som stack upp från en brädhög som bara var utslängd i skogen. Rehabiliteringen har tagit tid. Behandling har gjorts med stelkramp och antibiotika för att förhindra infektion. Högerfoten har röntgas från alla möjliga vinklar för att kolla på frakturen. Det har varit smärtsamt att gå normalt.

Ett dagligt löppass har inte varit möjligt och ingen orientering även om några försök gjorts med förflyttning på " halv maskin" - frustrerande milt sagt! Men alternativa träningsformer har stått till buds. Många är nu milen som avverkats på mtb-cykeln. Åtskilliga är simtagen som gjorts på Vattenpalatset. Gymbesöken har varit regelbundna. Vissa dagar har det blivit två pass. Kroppen känns mer allsidigt tränad än när man vanligtvis bara springer. Nu gäller det bara att fortsätta på den inslagna linjen när det nu är möjligt att börja löpträna lite lätt.

Tanken "djävla otur" har farit genom huvudet många gånger men samtidigt påminner omgivningen en om alla gånger man haft en "djävla tur" och klarat sig trots att det varit nära, mycket nära.

De alternativa träningsformerna har också haft en annan effekt. Cykelturerna de senaste veckorna har varit sanslöst härliga, oftast i höstsol, med färgsprakande bladverk som kuliss. Simningen har varit välgörande och kroppen känns smidigare på något sätt även om det kanske bara är inbillning. 
Summa summarum; det är inte dumt att träna och motionera alternativt! Nu är detta ingen nyhet. Det har alltid varit ett grundläggande träningsråd men kanske är det så att en skada krävs för att man ska pröva och förstå att det inte bara är prat!

Nygammal blogg ...

En ny blogg som egentligen är en ersättare, en förlängning, en fortsättning och vidareutveckling av bloggen I spåren som startades 2010. Tanken är att inspelen och utspelen som görs ska vara både bredare och djupare.

Innehållet kommer att variera. Små saker, tyckanden, tankar, klokord, citat, bilder, åsikter, klipp, texter och foton i en salig blandning.