Analys-paralys ...

Är man sportälskare behöver man inte precis leta efter något att se på bland alla TV-kanaler. Ständigt finns det något på tablån. Runt och kring alla evenemang finns det också en stor drös av kommentatorer, intervjuare och experter. Har fascinerats av all tid som går åt att analysera, sia och tycka. Oj, vad det vrids och vänds på allt som händer. Ett enda litet tjuvsläpp i skidspårets uppförsbacke kan ge upphov till en långdragen dialog om fortsättningen;  är skidorna felvallade, är han eller hon redan sliten osv. Är fascinerad av att man orkar spy ut alla dessa klyschor vecka efter vecka. Och, om jag rannsakar mig själv, att man orkar kolla in och lyssna. 

Man kan bara hoppas att alla utövares tränare och rådgivare är mera sansade. Hur ska man annars kunna ta till sig och tillämpa alla inspel, föresatser och goda råd. Jag tror att det inom idrottsvärlden idag finns en risk för "analys-paralys" alltså att man nagelfar och skärskådar allt in i minsta detalj och då skymmer sikten för helheten och att det leder till handlingsförlamning. Alltså, man blir paralyserad av allt analyserande. Tolka inte detta som att man ska avstå analys. Det är synnerligen viktigt att titta på delar och detaljer för att kunna förstå. Men slutsatserna man kommer fram till måste inlemmas i en helhet, ett sammanhang.

Kloka och duktiga tränare men också kloka och duktiga utövare analyserar förmodligen både med helikoptersyn och ur ett grodperspektiv. Som "groda" fokuserar man på detaljer och enskilda pusselbitar och som "helikopter" tänker man på helheten och hur pusselbitarna hänger ihop.

Men så finns det en faktor som man aldrig kommer åt eller kan förutse. Alla idrotter innehåller moment av tur, tillfälligheter och flax. Saker som inte låter sig förklaras även om experter och bisittare försöker göra allt för att hitta en förklaring. Ibland önskar man bara höra analysen; "det var bara tur" eller "kan inte förklaras, bollen gick bara min väg".

Bandy igen ...

Så har då IFK Vänersborg spelat färdigt för säsongen i bandyns högsta serie. Även om jag inte gillar att sitta på åskådarplats så följer jag ändå lagets prestationer och har gjort så i många år. Kan bara konstatera att IFK är ett typiskt "lagomlag", man platsar inte bland de bästa och inte heller bland de sämsta. Inför varje säsong så finns dock förhoppningar om nå högre men det slutar oftast bara med en förhoppning.

Förutsättningarna att kunna vara ett topplag är annars sällsynt goda i Vänersborg. Man förfogar över världens dyraste bandyarena. Man är ensam om att vara en idrott på elitnivå, inga andra idrotter konkurrerar om den positionen. Alla gullar med laget oavsett om det är politiker, media, näringsidkare eller allmänheten. Klubben förefaller vara välorganiserad med bred verksamhet och många ledare. Men ändå räcker det inte till att nå den absoluta toppen. Gissar att klubbledningen funderar en hel del över vad man ska göra för att höja prestationsnivån några snäpp. Någon klok tänkare har sagt att:

"vill man ha något som man inte haft förut…

eller uppleva något man inte upplevt förut…

eller känna något man inte känt förut…

eller kunna något man inte kunnat förut…

eller lyckas med något man inte lyckats med förut…

måste man göra något man inte gjort förut"

Raderna innehåller många uppmaningar och utmaningar och frågan är vad man skulle göra annorlunda. Är det kanske dags med ett tränarbyte bara för att få in ett nytt tänk eller annat spelsystem? Ska man träna mer eller kanske annorlunda? Ska man minska på spelartruppen för att på så sätt öka konkurrensen inom laget? Det finns säkert många fler frågor av liknande karaktär som ställs eller bör ställas.

Men så slås man av tanken att IFK, mer eller mindre omedvetet, har nöjdförklarat sig. Tillvaron känns trots allt behaglig med att vara ett "lagomlag". Arenan står där, publiken kommer, tidningen skriver och verksamheten rullar på och det råder lugn och ro. Varför då förändra och göra annorlunda?

Dock kan agerandet och tankesättet vara bedrägligt då erfarenheten visar att den som slutar med att bli bättre slutar att vara bra. Det ska bli intressant att följa IFK inför nästa säsong: kommer man att göra något man inte gjort förut?

Bandy, bandy ...

Har aldrig tyckt om att vara åskådare på bandy. Gillar att kolla på många sporter men bandy, nej. Det vågar man knappast säga i Vänersborg där bandy är heligt. Tycker att spelet är riktigt enahanda, långdraget och saknar finess. Så jag springer inte ner portarna till arenan när IFK har hemmamatch.

Men igår blev det trots allt ett besök. Barnbarnen med kompisar går i bandyskola på sportlovet och hade fått fribiljetter. De behövde en ledsagare. Så kvällen tillbringades på ståplats. Många var där, närmare 2300 begeistrade anhängare, för att se ortens stolthet spela mot Västerås. 

Det blev en tajt match, jämnt och dramatiskt. Domarna upprörde publiken. IFK blev rånade på en given solklar straff vilket tydligt markerades av alla på läktaren. Det blev också förlust med uddamålet och vägen till en SM-titel grusades förmodligen. 

Trots dramatiken blev jag inte övertygad eller omvänd vad gäller bandysportens kvalitéer. Men det är klart ... skulle någon av barnbarnen välja bandy i framtiden så är jag med största sannolikhet stamgäst på läktaren.

Finallopp ...

Nästan 80 löpare mötte upp till årets sista Vinterrace. VSK var arrangörer och den gemensamma starten var förlagd till Dalaborgsparken. Prick 11.00 släpptes deltagarna iväg på de tre olika banorna och sex klasserna för "sällskapsresan" till målet vid Skidstugan. Vädret var en rejäl kontrast till dagen innan då snön vräkte ner och vindarna hade fullt pådrag. Nu var det behagligt solsken, några plusgrader och bara lite snö. Kul att se en ny generation i topp på den långa banan. TSOK:s juniorer Elvira Björklund och Eskil Tryggö toppade dam- respektive herrklassen.

Banläggarna blir mer och mer utmanade för varje år. Det blir svårt att hitta nya stråk, bansträckningar och kontrollpunkter då det mesta redan har utnyttjats. En sak man får leva med när vinterkyla och annat kräver ombyte inomhus ... men när värmen kommer bör terrängen runt skidstugor och klubbanläggningar svartlistas och undvikas. Någon har sagt "man blir inte världsmästare i sin egen trädgård, där blir man bara trädgårdsmästare". Speciellt för nya generationer är det därför viktigt att möta nya terrängområden för att träna in och öva på olika teknikmoment. Det är lite tokigt när man hör kommentarer typ "jag tog den högra stigen eftersom det alltid är så lerigt på den vänstra" eller "den kontrollen har jag haft flera gånger, följ mig".

Nu återstår bara en av vinterns träningsorienteringar. En nattcup som kanske blir en sista förberedelse inför orienteringspremiären i skånska Åhus samma helg som Vasaloppet.

Svettiga fredagskvällar ...

Sex fredagskvällar under vintermånaderna har VSK:are haft möjligheten att få sig en rejäl genomkörare under ledning av Lars Sandgren. Det har trampats, svettats, kämpats och pustats. Det knappt timslånga passet känns bara så effektivt och välgörande.

Ett 25-tal spinningcyklar har varit tillgängliga och när det funnits några lediga har flyktingar från Restad Gård och Vargön ringts upp och erbjudits att delta. För många har detta varit en ny upplevelse.

Efter passet får var och en sammanställning där staplarna anger intensitet och träningseffekt; en kvittens på hur man trampat på.

Usch ...

Visst blir man präglad av det man upplever och utsätts för som barn. Föddes och växte upp på det varma södra halvklotet. Temperaturen var oftast behaglig och det var mycket sällan man byltade på sig en massa kläder. Fortfarande gillar jag värme och naturligtvis ogillar jag motsatsen; det kalla, kyliga och blåsiga. 

Ända sedan jag kom till Sverige på 60-talet dyker samma känsla upp i början på året när vädret brukar vara som mest ogästvänligt. En längtan efter värme. Min närmaste omgivning suckar högljutt när jag utbrister egentligen-borde-vi-bo-söderut-under-januari-februari. Nu kommer det sannolikt aldrig bli så men jag kan notera att många svenska pensionärer faktiskt drar iväg under vintermånaderna ... jag är inte ensam om känslan.

Visst är det charmigt med soliga och gnistrande vinterdagar men tyvärr är det sällan särskilt många. Istället handlar tillvaron om långkallingar, rågummisulor, värmande handskar, dunjackor och fleecetröjor i en salig blandning. Träningskläderna finns i flera lagervarianter och träningsskorna är både släta, mönstrade, broddade, dobbade och metalldubbade. Pust!

Som orienterare är det riktigt pestigt med snöpuls, isvatten och snorhalt. Som tur är finns det värmande våtsockar i neopren. Dessa används oftast och det är endast i undantagsfall vanliga strumpor nyttjas ... möjligtvis om graderna närmar sig +30. Det är skönt med värme!

Innevarande vecka är en prototyp av kyligt obehag. Ena dagen är det -10, nästa +1,5 och nederbörden växlar mellan stril och snöflingor påhejat av ivriga vindar. I blåsiga Vänersborg är det aldrig vindstilla. Det enda som växlar är riktningen.

Men, men ... det är bara att gilla läget och peppa sig med uttryck typ "det är bara så friskt och härligt när det är köldgrader" eller "det finns inget kyligt väder bara dåliga kläder" ... och snart är det vår!

OL-fri helg ...

Ingen orientering denna helg. Istället handlade det om att passa barnbarn så att föräldrarna fick "egentid". Men det blev mycket idrott. Var ledsagare till Alvins friidrottsträning i Bohus. Kollade naturligtvis in upplägg och genomförande. Imponerades av tjejerna som ledde träningen och variationen av övningar och lekar. Det fanns ett grundtänk bakom allt och det mesta kunde härledas till olika moment i friidrott typ spänst, uthållighet, snabbhet, koordination och reaktion.

Träningshallen var 120 meter lång och 10 meter bred med tartan som underlag. Ett perfekt tillhåll för friidrottare vintertid. Smart utnyttjat för att passa in i idrottshallens övriga utrymmen. Tänker på arenan i Vänersborg; tänk om man haft klokheten att planera utrymmen för fler idrotter och då bland annat friidrott.

Eftermiddagen infann sig och på programmet stod Ale Invite. En tävling i snowboard vid Alebacken mellan Göteborg och Trollhättan. Närmare 13 000 personer var på plats för att kolla världselitens konster. Fartfyllt, våghalsigt och festligt. Det var "drag" runt tävlingen med mycket runtomkring. Musik på hög volym, en galet entusiastisk speaker, servering, försäljning och upptåg av olika slag. Det var fest!

Så fanns alternativet med Vinterrace på söndagsförmiddagen. Inte så lockande med gemensam start och gatlopp i dalsländska Färjelanda. Eller rättare sagt, inte alls lockande! Det är inte ofta att OL-arrangemang ratas. Men vinterns utbud handlar tyvärr oftast om gemensam start. Därför längtar man bara så efter tävlingspremiären då det är individuell start. 

Utmaning och uppmaning ...

En ny orienteringssäsong klappar på porten. Om några veckor är det tävlingspremiär i skånska Åhus. Snön lyser med sin frånvaro och kanske ( läs: förhoppningsvis) blir det på barmark. Två höjdare under året blir O-Ringen i Sälenfjällen och VM med publiktävlingar i Bohuslän.

Den egna klubben står inför några utmaningar. Förra året minskade tävlingsdeltagandet med omkring 20 % i jämförelse med året innan. I det långsiktiga perspektivet är det ett trendbrott. Under de senaste tio åren har antalet starter legat på ungefär samma nivå men 2015 bröts kurvan. Nedgången är ungefär lika stor för ungdomsgruppen (<20 år) som för övriga.

Inför året har också de flesta från elitgruppen valt en annan förening. Det lär bli särskilt uppenbart när det är dags för 10-mila, Jukolakavlen, SM och 25-manna.

Alla verksamheter och föreningar har sina höjdpunkter och vågdalar och detta i 8-10 årscykler om man gör fördjupade studier av statistik och årsberättelser. Orsakerna är sannolikt många. Allt ifrån medlemmars förändrade önskemål och förväntningar till konkurrerande aktiviteter och inte minst föreningens prioriteringar och resurser. Vissa saker kan man påverka andra får man vackert anpassa sig till.

Dock finns det alltid någon form av grundläggande attityd, förhållningssätt och prioritering i föreningen som leder till det ena eller det andra och resulterar i uppgång eller nedgång. Enkelt uttryckt: det man ger energi växer; man får det man ägnar tid och kraft åt. 

Så utmaningen för den egna klubben är nu att bestämma sig för vad man vill ska växa. Är det exempelvis tävlingsdeltagandet? Är det elitverksamheten? Är det arrangemang typ veteranträffar eller SAKO-orienteringar? Är det ungdomars skogslekar på torsdagar? Svåra val och kanske många val.

Det egna ställningstagandet är mycket enkelt. Det kanske är gammaldags och kännetecknar ett föråldrat synsätt men det är tävlingsorientering som gäller! Visst är det kul och bra med en massa andra orienteringsrelaterade aktiviteter men inget slår veckoslutens resor till Borås, Bengtsfors, Gullspång eller vart det nu bär hän. Tävlingsorienteringens upplägg och karaktär, som existerat i många år, är ju sällsynt genialt; alla kan vara med oavsett kön, ålder eller ambitionsnivå och detta på banor av varierande längd, form och svårighetsgrad. Så ... valet och prioriteringen är given!

ROC när det är VM ...

Om ett halvår kämpas det om VM-medaljer i norra Bohuslän. Förutom att vara åskådare kan man också välja att delta i någon eller alla publiktävlingarna.

Tidpunkten för tävlingarna är inte helt optimala. Skolorna har börjat och för många är semestern avklarad. Men två fina tävlingshelger kan det bli. Hittills har närmare 900 deltagare anmält sig.

Oh my god ...

Jag har några engelsktalande vänner som ibland uttrycker sin upprördhet, förundran, förvåning och  avsky med uttrycket "Oh my god". 

Jag är benägen att ta till samma uttryck efter att ha kollat in SM-veckan på TV där skidorienteringen också fanns med.

Det var ingen höjdare. Man fick se en förvirrad tillställning där kontrollpassager inte registrerades, gps-uppföljning som var obegriplig och skidåkare som passerade kors och tvärs.

För den oinitierade men ändå kanske lite intresserade måste detta som kallas orientering uppfattas som ett egendomligt och förunderligt skådespel; vad håller man på med?

På något sätt borde dessa TV-sändningar kvalitetssäkras. Visst är det svårt att producera orientering men det blir något av löjets skimmer när exempelvis kontrollenheter inte registrerar trots att man tydligt ser att åkaren tar i kontrollskärmen.