Visst blir man präglad av det man upplever och utsätts för som barn. Föddes och växte upp på det varma södra halvklotet. Temperaturen var oftast behaglig och det var mycket sällan man byltade på sig en massa kläder. Fortfarande gillar jag värme och naturligtvis ogillar jag motsatsen; det kalla, kyliga och blåsiga.
Ända sedan jag kom till Sverige på 60-talet dyker samma känsla upp i början på året när vädret brukar vara som mest ogästvänligt. En längtan efter värme. Min närmaste omgivning suckar högljutt när jag utbrister egentligen-borde-vi-bo-söderut-under-januari-februari. Nu kommer det sannolikt aldrig bli så men jag kan notera att många svenska pensionärer faktiskt drar iväg under vintermånaderna ... jag är inte ensam om känslan.
Visst är det charmigt med soliga och gnistrande vinterdagar men tyvärr är det sällan särskilt många. Istället handlar tillvaron om långkallingar, rågummisulor, värmande handskar, dunjackor och fleecetröjor i en salig blandning. Träningskläderna finns i flera lagervarianter och träningsskorna är både släta, mönstrade, broddade, dobbade och metalldubbade. Pust!
Som orienterare är det riktigt pestigt med snöpuls, isvatten och snorhalt. Som tur är finns det värmande våtsockar i neopren. Dessa används oftast och det är endast i undantagsfall vanliga strumpor nyttjas ... möjligtvis om graderna närmar sig +30. Det är skönt med värme!
Innevarande vecka är en prototyp av kyligt obehag. Ena dagen är det -10, nästa +1,5 och nederbörden växlar mellan stril och snöflingor påhejat av ivriga vindar. I blåsiga Vänersborg är det aldrig vindstilla. Det enda som växlar är riktningen.
Men, men ... det är bara att gilla läget och peppa sig med uttryck typ "det är bara så friskt och härligt när det är köldgrader" eller "det finns inget kyligt väder bara dåliga kläder" ... och snart är det vår!
