Sprinttävlingar har verkligen olika karaktär. Det som förenar är den korta banlängden men det innebär inte att det alltid är snabblöpt. Nedan några exempel från sex tävlingar i Italien denna månad.
Överst till vänster det absolut lättaste både vad gäller framkomlighet och orienteringsmässigt. Mittenkartan till höger var svårast dels vad gäller orienteringen men också löpmässigt med många riktningsförändringar i stort som smått.
Mittenkartan till vänster hade en riktig grisig och långsam inledning med branta lersluttningar och björnbärssnår - ingen höjdare precis.
Längst ner till höger ett mycket löpbetonat område där den enda utmaningen var vägvalsmässigt, fast det var enkla sådana.
Rent taktiskt lär man sig en del saker efter att ha kört några lopp typ:
- ta det jättelugnt till första så att man "kommer in" på kartan.
- skit i andra löpare, det är så lätt att dras med i andras tempo och riktning.
- Fundera inte så mycket om exempelvis vänster- eller högeralternativ, det brukar inte skilja så många sekunder.
- är det många riktningsförändringar på banan, gör någon sekunds eller halvsekunds extra stopp vid kontrollen så att utgången blir den rätta till nästa.
- ha superkoll på kompassen när det är detaljfattigt och det inte finns "stående" riktmärken typ byggnader, stolpar eller stenblock. Det är så lätt att dra snett och då blir det tidstapp.
