Den egna klubbens valberedning får inte vila. Fortfarande saknas någon på ordförandeposten. Många har tillfrågats, alla har sagt nej. Nu rullar i och för sig verksamheten på utifrån sedan lång tid tillbaka etablerade rutiner. Men det blir ändå någon form av avvaktan och en känsla av väntläge.
Man kan alltid fundera på varför ingen åtar sig uppdraget. Tror att det finns många olika skäl. Man blir utsatt när det hettar till i känsliga frågor och vem vill på sin fritid hålla på med att käfta och tjafsa. Ett annat skäl är att man som ordförande måste/tvingas ta itu med och hantera många olika frågor och uppgifter. Det handlar inte bara om rent idrottsliga saker utan också om exempelvis fastighetsförvaltning etc. Frågeställningar som man kanske inte är ett dugg intresserad av men där ordföranderollen kräver engagemang och agerande.
Tidsbrist är också ett skäl. Mångas agendor tenderar idag att vara riktigt fulltecknade.
Det brukar hävdas att en förenings vitalitet, spänst och livskraft är avhängigt av två faktorer. Dels handlar det om målet eller syftet med klubben, dels på vilket sätt man försöker uppnå eller förverkliga målet. Vad gäller det senare handlar det om hur man exempelvis organiserar sig, hur samverkan sker, om det finns en spännande och inspirerande anda eller graden av delaktighet och inflytande.
Alltså, om det är svårt att rekrytera ledare och funktionärer kan det dels bero på att inriktningen och aktiviteterna inte känns attraktiva eller lockande. Dels kan det vara så att formerna för hur verksamheten bedrivs känns gammalmodiga, olustiga, fantasilösa eller enformiga.
Kanske är det så att en valberedning inte ska börja med att söka lämpliga personer/kandidater utan istället initiera diskussioner och samtal bland medlemmarna vad gäller inriktning och arbetsformer. Alltså att ha ett mera övergripande anslag och ingång.
När det tydliggjorts vad klubben vill göra kan arbetet med att inventera och föreslå kandidater påbörjas.
