Sprintdisciplinen i orientering är intressant på många sätt. Framförallt att man möter så många olika varianter.
En grundläggande karaktär har varit att banorna ska ha vinnartider på 12-15 minuter. Så brukar det oftast vara på svenska och nordiska tävlingar.
Men i sydeuropa brukar löptiden oftast bli uppemot det dubbla. Detta beror främst på "stadsbebyggelsen" typ rejält kuperat, mycket kartläsningskrävande och många riktningsförändringar som bromsar upp löpfarten. Alltså tenderar sprinten att mer likna medeldistans tidsmässigt.
Ungdoms- och nybörjarbanor på sprintdistansen är oftast betydligt svårare i jämförelse med i Sverige. Sträckorna är många gångar desamma som elitbanorna har.
Det kan bli rejäla orienteringsutmaningar om man är van vid förhållanden där det är ganska så givna vägval och enklare kartläsning. Men ... det kan också vara ett sätt att skola in nybörjare i vägvalstänkande och att noggrant kolla kartan. Detta då i en miljö som känns trygg med hus, gator och öppna ytor. Tror därför att man borde ha mer sprintorientering i inlärningssyfte.
Men ändå blir man lite kluven. Tycker trots allt att sprint, medel och lång ska ha löptiden som utgångspunkt. Utifrån detta anges sedan vilken typ av "terräng" det handlar om typ stadsmiljö, skogsmark osv.
