Kommande helg är det Riksidrottsmöte som avhålls vartannat år och denna gång är det i Jönköping som specialförbundens ledamöter samlas. Under min yrkesverksamma period deltog jag vid åtskilliga tillfällen i dessa möten. Har dels varit förtroendevald men oftast som tjänsteman i Riksidrottsförbundet/SISU.
Följer lite på avstånd frågor som är på gång och hanteringen av motioner och propåer. Konstaterar att det till stora delar handlar om more-of-the-same. Det är samma karaktär och innehåll typ justeringar av idéprogram, förändringar av bidragssystem, ansökningar från nya förbund som vill tillhöra Riksidrottsförbundet och Proletärens FF:s obligatoriska motion om att Israel ska ha "rött kort" i idrottssammanhang.
Valberedningen föreslår också omval av nuvarande ordförande den åldrige Björn Eriksson för ytterligare en tvåårsperiod.
Sammantaget känns det hela lite gammalt och mossigt. Det behövs en vitalisering och mera spänst i den över 100 år gamla organisationen.
Noterade själv detta redan för tiotalet år sedan och skrev då en lite kritisk och analyserande inlaga. Nedan ett kort utdrag:
RIksidrottsförbundet som övergripande paraplyorganisation spelar oftast en mycket undanskymd och marginell roll utifrån föreningens perspektiv. Specialförbunden (SF) har ett större inflytande men även gentemot ett SF värnar föreningen om sin självständighet. Det finns stundtals en avvaktan och tveksamhet till det egna förbundets agerande. Konsekvensen av detta är att det är svårt att föra ner intentioner, ambitioner och inriktningar ”uppifrån” till vardagsarbetet i föreningen. Ett exempel är vilken roll idrottens idéprogram ”Idrotten vill” spelar som styrdokument. Externa utvärderare är entydiga: den spelar en liten roll! Sannolikt lutar sig föreningen mer till det egna förbundets inriktningsdokument (om man nu över huvud taget gör detta) men ytterst styr man sig själv utifrån egna önskemål, antaganden, värderingar och traditioner.
