I dessa vidriga coronatider måste jag travestera Vaclav Havel, den tjeckiske poeten och statsmannen. Han skrev ungefär så här: Jag kan inte vara optimist för jag är inte säker på att allt slutar lyckligt, inte heller pessimist för jag är inte säker på att allt slutar illa men jag har hopp!
Känner på samma sätt när man diskuterar och funderar fram och tillbaka vart epidemin ska ta vägen. Jag tror inget. Jag antar inget. Jag är inte övertygad om något. Jag gissar inget. Jag bara hoppas! Jag hoppas att det ska dra över. Jag hoppas att läkarvetenskapen hittar ett motmedel. Jag hoppas att viruset självdör lika snabbt som det växte till. Jag hoppas att beslutsfattare och myndigheter agerar rätt. Jag hoppas att alla inom sjukvården har kraft och uthållighet. Ja, man kan bara hoppas!
Men att hoppas känns så passivt på något sätt. Man vill på något sätt agera, handla, ta itu och vara företagsam. Detta på samma sätt man gör när något strular, krånglar eller trasslar till sig.
Men passiviteten är viktig just nu: res inte, minimera fysisk kontakt, inga biobesök, inga släktbesök, inga orienteringstävlingar osv.
Dock känns det bara så skönt att man trots allt kan dra till skogs med kartan i handen!
