Så har då Sverige fått en ny statsminister och regering. Har följt inträdet via TV och tagit del av både förlorarnas som valvinnarnas retorik. Vänsterblocket är argt och ilsket medan högergänget drömmer och önsketänker. Genom åren har jag följt ett antal regeringsskiften. Med ålderns rätt tillåter jag mig att vara något luttrad. Det brukar inte bli så illa som förlorarna hävdar med emfas och inte så storartat som vinnarna ivrigt hoppas. Det brukar landa i någon form av "mellanmjölk".
Dock har det presenterats ganska rejäla kursändringar i jämförelse med hur det varit de senaste åtta åren och därför ska det bli intressant att se om det blir liv i alla orden och om allt som sagts blir gjort. Utgångsläget är minst sagt tufft med inte bara en kris eller utmaning utan många "oroshärdar".
I sammanhanget och i den rådande situationen är det med stor förståelse att idrotten och idrottsrörelsen inte fick mer fokus i regeringsförklaringen. Det sägs att vissa idrottsliga företrädare hoppades på en särskild idrottsminister men så blev det inte. Precis som tidigare mandatperioder blev det ett statsråd som ska hantera idrottsfrågor vid sidan om det huvudsakliga uppdraget.
Själv tycker jag det är helt OK, det behövs inte en starkare politisk styrning utan det räcker med de regleringar som görs via statsanslag och bidrag.
