Det usla vädret har föranlett spinningpass inomhus tre dagar i sträck. Efter att svetten lackat under en timma är det bara så skönt att pusta ut och ta en dusch. Man växlar några ord med andra "spinnare", man överhör samtal och man reflekterar kring ett och annat.
Efter dagens gymbesök och efter att ha lyssnat på ett samtal måste jag upprepa ett debattinlägg jag gjorde för nästan två decennier sedan. Anslaget är uppenbart aktuellt även idag:
"Jag trodde det var ett lokalt fenomen i en enskild förening men så var det inte. Attityden var likartad inom flera klubbar; inriktningen att ägna allt mer tid, allt mer kraft och att styra allt fler resurser till förvaltning och drift av klubbanläggningar. Detta samtidigt som begränsningar och besparingar införs vad gäller kärnaktiviteten; att idrotta.
Varje klubb med självaktning vill gärna ha en egen anläggning, kanske en klubbstuga. Under stor entusiasm spikar man och hamrar man på det som ska bli en stolthet och mötesplats. Men, men och nu är jag riktigt elak; visionen om att en klubbanläggning leder till sprudlande aktiviteter och intensifierat idrottande är oftast en illusion, eller ännu värre, en hallucination. När initialentusiasmen väl har lagt sig och vardagen inträder handlar samtalen runt styrelseborden allt mer om vindskivor som ska målas, lampor som ska sättas upp och utrymmen som ska värmas.
Motionerna till årsmöten fokuserar huvudsakligen på tillbyggnad eller ombyggnad. Det blir allt tystare och allt mera sällan som diskussionerna flödar kring rekrytering av tränare och ungdomsledare, uppmuntran av ledare, nya arrangemang eller rekryteringssatsningar. Den ekonomiska resultatrapporten fylls med fler och fler rubriker som kan hänföras till fastighetsförvaltning, drift och underhåll. Sakta men säkert blir det sekundära det primära och bisak blir huvudsak. Stödfunktion blir huvudfunktion. Medel blir mål. En mycket oroande utveckling!"
