Efter trettonhelgen börjar oxveckorna. Uttrycket kommer från det gamla bondesamhället och står för den tunga tidsperiod som kommer efter jul- och nyårsledigheten då det är långt till nästa ledighet. Uttrycket syftar på att man då fick slita som en oxe. Även idag är det många som tycker att tiden efter jul just är en sådan slitsam tid.
Det kan man också tycka som pensionär. Men det trista och tunga är då inte förknippat med att man måste slita som en oxe och att det är långt till nästa ledighet. Det handlar mer om trista veckor då dagarna fortfarande är korta och mörka. Vädret är också många gånger bedrövligt med snö, is och kyla.
Många pensionärer som har möjlighet söker sig till sydligare och varmare breddgrader under vintermånaderna. Kittlas och lockas av tanken att någon gång pröva detta under typ halvannan månad. Det kanske inte alls är så skönt och behagligt som det sägs vara ... men ändå.
Nu har jag i och för sig testat detta under barnaåren och boende på södra halvklotet men då fanns bara snö, is och kyla på vykort och foton som mor- och farföräldrar skickade. Man hade då egentligen ingen relation till eller verklig upplevelse av nordisk vargavinter.
Enligt den gamla traditionen är oxveckorna nio till antalet ... alltså i slutet på februari börjar det bli behagligare när dagarna blir längre och solen värmer.
