Vårlöp …

Det är lite klent med närorienteringar när våren är på gång och därför har vi initierat ett arrangemang typ ”Veckans bana” under mars, april och maj. 

Lösenord …

Råkade se några rader som var en travesti på Nils Ferlins dikt "Barfotabarn":

Du har tappat din kod till ditt lösenord,

Du gamling i nutida livet.

Så sitter du åter vid datorns bord,

och grubblar så översiggivet.

Vad var det för kod - var den lång eller kort,

Var den bra eller illa skriven?

Tänk efter nu - annars deletas du bort

Du gamling i nutida livet!

Om det är något man använder så gott som dagligen så är det lösenord. De behövs i större eller mindre omfattning för att komma åt alla möjliga slags "konton". Så visst känner man ofta igen sig i det som uttrycks ovan. 

Råden är många när man ska forma ett kraftfullt lösen. Ett exempel:

- Använd tvåfaktorsautentisering ...

- Välj ett långt ...

- Använd olika sorters tecken ...

- Undvik namn och ord från ordlistor ...

- Undvik personliga referenser ...

- Se till att ha unika lösenord för alla tjänster ...

- Använd associationer för att komma ihåg ...

Man kan nästan bli småparalyserad och handlingsförlamad när ett nytt lösen ska formas och ännu värre blir det när man ska försöka minnas vilket som hör till vad ... men så är det i nutida livet!

Fallkoll …

Vindarna var isiga och motvinden stark när MTB:n styrde mot "brudslöjan" som kastar sig utför Hallebergs lodräta västra kant. Det handlade om en lördagstur för att "besiktiga" Skäktefallet vilket är brukligt den här tiden på året. Vattnet flödade fritt denna milda vinter så några isskulpturer var inte att skåda.

Flera andra var där för att kolla det mäktiga fallet. En kvinna satt i solen och berättade att detta var hennes smultronställe. Så fort tillfälle erbjuds drar hon sig hit för en stunds kontemplation i syfte att ladda batterierna.

För egen del fanns ingen tid för meditation utan istället att hitta nya fotovinklar bland vattenmassor och stentrappor. Nu råder det ingen brist på foton då det årligen tillförs ett antal på datorns hårddisk. Därför handlar det numera om att hitta nya perspektiv och vyer.

Vindarna var lika kylslagna på hemvägen. Den som bejakar tillvaron kallar motvinden "frisk" medan den nedstämde använder etiketten "för jävligt". 

Trots att det var "friskt" och solen sken kändes det skönt att komma inomhus och då sjunka ner i TV-soffan för att kolla in när Ebba och Frida fixade två medaljer till Sverige.

Sparat och förvarat …

Jag har genom åren samlat på mig foton, tidningsurklipp, annonsblad, seriestrippar, instagraminlägg, skämtteckningar, småprylar osv. Dessa har förvarats och sparats i byrålådor, plastfickor och mappar men också i digitala format på datorn, i paddan och på mobilen. Det är egentligen saker man inte riktigt vet vad man ska göra med. De kan både behållas och slängas och har inte något egentligt värde. Men ... de finns där och framkallar emellanåt minnen, skratt och leenden. 

Sedan ett decennium tillbaka har jag rensat ut och slängt det mesta dock först efter att ha tagit ett foto. Dessa foton har med jämna mellanrum sammanställts i ett "klippalbum". Dock inte i kronologisk ordning utan allt i en salig röra. Man kastas därför mellan glädje, allvar, nyfikenhet, dåtid, nutid, överraskning, ilska, förakt, skratt osv när man bläddrar i något av albumen som i dagarna blivit hela åtta. Nedan ett smakprov på hur en sida kan te sig.

Budskap i tiden …

O-löp och kortspel …

Alla väder är orienteringsväder säger ett gammalt ordspråk. Så även om det är väldigt grått och väldigt vått så finns aldrig den minsta tvekan ifall man ska åka till ett OL-arrangemang eller inte. 

Vi hämtade barnbarn #2 som är sportlovsledig och drog till Nödinge norr om Göteborg. Där svarade OK Alehof för dagens veteranorientering. Nu handlar det inte bara om gamlingar utan alla som är eller råkar vara daglediga är välkomna att delta.

Det bjöds på fina banor och helt snöfria marker. Visserligen inget kanonväder men som sagt alla väder ... osv.

Efter loppet väntade lunch på "Mr Johanssons" i Älvängen. Där märktes det inte, att som det sägs; restauranger har tuffa tider nu. Det var trångt och kön var lång till buffén. 

Nästa anhalt var Lödöse och besök hos åldrig svärmor. Hon blev extra glad för att barnbarnsbarnet var med för det betyder kortspel.

Även om minnet sviker henne nuförtiden så viker hon inte ner sig när det handlar om hjärter, ruter, spader och klöver.

Ingen medvind …

Följer några diskussionstrådar vad gäller Orienteringsförbundets förslag att skapa en ny regional organisation. Det är inte många som gör "vågen" och ovationerna lyser med sin frånvaro. Inte konstigt för erfarenheter har visat att om förändringsvilja och lust att förnya ska uppstå krävs några saker:

• att man är missnöjd med hur nuläget är ... 

• att man längtar efter något påtagligt nytt och konkret ...

• att man är övertygad om att det finns möjligheter att nå det nya ... 

• att det finns eldsjälar som driver på och tar de första stegen ...

När jag tar del av diskussionsinläggen ser jag, rätt eller fel, att inget pekar i ovanstående riktning. Alltså, uppenbarligen finns det ingen "längtan" och då finns det heller inget "driv". 

Bedömer att det i nuläget blir svårt, ja jättesvårt, att få gehör för förslaget. Någon form av nystart och omtag krävs annars är det bara att vänta in "missnöje" och "längtan".

Kommentarer inifrån …

Gårdagskvällens spinningpass var svettigt och det kändes skönt att efteråt pusta ut i gymmets omklädningsrum. Överhörde ett samtal när jag satt där och eftersvettades. Det handlade om bandy. Har noterat att de största och mest hängivna entusiasterna tycks vara grånande män i åldern 55-60+. Synpunkterna är många. Åsikterna ännu fler. Väggarna dryper för en stund av nostalgi och återblickar. 

Det är alltid intressant att lyssna på och möta människor som är hängivna oavsett om det handlar om idrott, kortspel, musik eller något annat. Helt klart är att var och en blir salig på sin egen tro!

Jag slukar det mesta i idrottsväg även om det naturligtvis finns gradskillnader. Bandy tillhör inte någon av mina favoritidrotter. Som tonåring spelade jag en del men att kolla in matcher från åskådarplats är och har aldrig varit min grej. Föredrar istället ishockey. Har därför inte så stor insikt eller så mycket åsikter om sporten som är #1 i Vänersborg. Lyssnar därför intresserat på de initierade och deras utläggningar.

Förstår att det var bättre förr, när man spelade utomhus. Sedan drygt två decennier sedan spelar representationslaget inomhus men framgångarna lyser med sin frånvaro i jämförelse med "när det begav sig". En av orsakerna är, som jag uppfattade det, att man nuförtiden "inte behöver åka sig varma". I förlängningen innebär det att då blir det svårt att prestera och leverera! Rätt eller fel, ja det kan jag inte uttala mig om.

En annat konstaterade var avsaknaden av en penningstark sponsor. Nu kan man inte köpa in tongivande och högklassiga spelare utan tvingas fiska efter lirare i som det uttrycktes "mellanmjölkslandet". 

Det gick en halvtimma så ebbade samtalet ut, inga mer kommentarer denna måndagskväll och så gick jag därifrån något mer uppdaterad än en dryg timma tidigare.

Spännande värre …

Gårdagen började med krispig luft och härlig sol ... men strax efter målgång på sista etappen av Vinterracet singlade det ner snöflingor. 

Min vana trogen (eller rättare sagt ovana) tog jag kontroller i fel ordning. Detta på en bana med kontroller och bokontroller i en salig röra. Inte helt lätt att i farten (nåja) hålla reda på sträckningar av den här typen på banor som tillämpas på träningsarrangemang vintertid med gemensam start. Men nu är det tävlingspremiär om några veckor och då blir det som vanligt igen, förhoppningsvis!

Eftermiddagen blev spännande då skidskytte-VM avslutades med två blågula guld. Oj, vilken dramatik och så härligt att det blev "stolpe in" eller rättare sagt "skott in" när det verkligen gällde. 

Det ena mästerskapet avlöser det andra. VM i längdskidor avgörs 22 februari till 5 mars i Planica i Slovenien. Det lär bli ytterligare ett antal timmar i TV-soffan kommande veckor.

Bly ?!? …

Bly låter inte särskilt romantiskt, känslofyllt eller stämningsrikt . Saker av bly är inte heller så romantiska typ blyertspenna, bilbatteri eller fuktspärr. Det är sådana presenter som föreslås när man har 46-årig bröllopsdag som alltså benämns "blybröllop". 

Denna dag är det precis 46 år sedan hymens band knöts på lördagseftermiddagen i Mölndals kyrka.

Skogssporten var naturligtvis inblandad. En tidigare klubbkompis i OK Gipen, Annelie, jobbade på bank. En av arbetskompisarna var Nygårdstjejen Gunilla Österberg. När klubben hade årsfest i slutet på november 1975 bjöd Annelie med Gunilla. Några månader senare inledde hon sin orienteringskarriär och så blev det äktenskap. 

Mycket har hänt under 46 år. Massor av kontroller har passerats. Många resor runt om i världen. Boende i Lilla Edet, Tibro och Vänersborg. Jonas och Martin som hittat mysiga och driftiga tjejer och fyra barnbarn som är på hugget. Vilken tur att orientering finns och fanns som ledde till att jag "spikade" världens toppentjej!

Det blev 🌹🥀🌹 istället för något av bly och idag firar vi naturligtvis med orientering, vad annars?!? Sista etappen av Vinterracet väntar i snöfria marker strax norr om Lysekil och dagen lär bli solig.

Kanske, kanske …

 Idag var det spännande att följa skidskyttarnas VM-stafetter från TV-soffan. Det blev dramatiskt och omväxlande beroende på de extrema väderförhållandena. Expertkommentatorn Björn Ferry menade att det var som att "slå tärning" vad gäller att ha tur eller otur på skjutvallen. Ibland blåste det som attan ibland var det så gott som vindstilla. Alltså ... egentligen ganska så orättvisa förhållanden.

Undrar hur länge man kommer att acceptera detta när förutsättningarna kan variera så i skjutmomentet. Tanken kommer; när blir det dags med inbyggda skjutbanor med tak och skyddande väggar som säkerställer vindstilla förhållanden. Det kan eller bör inte vara särskilt svårt att fixa till. Men ... kanske är det så att skidskyttesporten och publiken inte vill detta. Slumpmomentet med varierande och oberäkneliga vindar är kanske den "krydda" som behövs/krävs/önskas för att skapa rafflande och spännande tävlingar.

Mitt grundtips är dock att det så småningom blir skjutvallar som är skyddade från vind och blåst!

Sila förhandssnacket …

Idrott är nyckfullt! Ja någon annan tolkning kan inte göras efter att ha kollat singel mixed stafetten (vilken benämning!?!) i VM-skidskyttet. Efter att ha tillbringat närmare tre timmar i Vattenpalatset tillsammans med skollovslediga barnbarn kändes det både spännande och avslappnande att glida ner i storsoffan framför TV:n.

Alla bisittarna/experterna/förstå-sig-påarna/intervjuarna/kommentatorerna överträffade varandra med superlativer och spekulationer om guldchanser för det svenska laget. Frågan var inte om det skulle bli guld utan vilka som kunde räknas in som eventuella konkurrenter till den ädlaste medaljen. Det gjordes många och långa utläggningar om den blågula lagandan, om åkarnas stora självförtroende, om träffbilderna vid inskjutningen och statistiken som pekade på blågult. Stundtals undrande man om det var hejaklacksledare som pratade och inte (som det bör vara) sakliga kommentatorer och analytiska bisittare.

Under den spännande och dramatiska tävlingen blev det allt mera uppenbart att det givna svenska guldet blev till sand. Detta trots goda förutsättningar, "flow" och allt vad det heter. 

Än en gång visade det sig att det inte finns något som är "förgivettaget" när det är kamp om mästerskapsmedaljer. Allt kan hända, slumpen spelar spratt, tillfälligheter slår till och ödets nyck förändrar förutsättningarna. Det är just detta som gör tävlingsidrott och mästerskapstävlingar så spännande, dramatiska, tillspetsade och livfulla. Nyckfullt var ordet!

Därför ska man ta förhandssnack med en (stor) nypa salt, man ska slå dövörat till och inte låta sig invaggas i någon form av hopp och förtröstan.

Gissar därför att bisittarna/experterna/förstå-sig-påarna/intervjuarna/kommentatorerna kommer att vara något återhållsamma och måttfulla i förhandssnacket inför helgens avslutande stafetter.

Ögonblick och fotoklick …

Genom åren har jag och Gunilla varit flitiga fotografer och då inte minst när vi varit på resande fot. Många är korten som tagits i olika sammanhang. Utrustningen har varierat. Minns perioden med tunga systemkameror och långa teleobjektiv, det var en hel del att släpa på. Så kom eran med kompaktkamera, smidigt och behändigt. Allt detta är nu passé och förvaras i en wellpappkartong i källarförrådet. 

Nu är det mobilkameran som gäller med sin enkelhet. OK då, den har inte samma mångfald och möjligheter men kvalitén förbättras varje gång ett mobilbyte sker. Det är så smidigt och okomplicerat att ha "kameran" i benfickan oavsett om det exempelvis är cykling eller vandring på gång.

Själva fotograferingen är en sak, hanteringen och bearbetningen av alla "shots" en annan. Här har vi varit mycket konsekventa och principfasta; ett urval av foton ska regelbundet in i album eller den typ av fotobok som dagens teknik erbjuder. Alltså har det nu blivit några hyllmeter med fotoalbum och detta speciellt med händelser de senaste 20 åren.

+

Senast i raden är dokumentationen av resan till Costa Rica. Där blev det åtskilliga "fotoklick" som nu valts ut och sammanställts i en särskild fotobok. Ett kul arbete framför datorn och genom åren har vi lärt oss att inte vänta med sammanställningen. Det är annars så lätt att glömma och risken är stor att häftiga kort försvinner eller gömmer sig någonstans på den externa hårddisken bland tusentals andra foton.

Idag mejlades det digitala underlaget till fotofirman och det ska bli spännande att se utfallet om någon vecka.

Näpp …

Noterar att tveksamheten är stor bland förstå-sig-påare vad gäller Sveriges ambitioner att än en gång söka ett OS-arrangemang. Ledande sportjournalister och andra beslutsfattare är klart tveksamma och avståndstagande.

Kollade via TV på en presskonferens som avhölls med pådrivarna och tillskyndarna. En av dessa var Riksidrottsförbundets ordförande den åldrige Björn Eriksson. Han var alldeles till sig i trasorna. Oj så han orerade och pratade på. Men det var inte så mycket substans i det som framfördes. Dock är det oftast så att när argumenten tryter då höjer man rösten och sprattlar med kroppen.

Det framkom inte vid något tillfälle varför det var så viktigt att få ett OS-arrangemang, inget om kostnader och inget om hur detta skulle gynna/utveckla/främja svensk idrott. 

Har en känsla av och kan ana att idrottsrörelsens högsta potentater helt enkelt tycker det är tråkigt och jobbigt att ta itu med den vardagliga idrotten och alla dess problem och utmaningar. Det är förmodligen betydligt roligare att sammanträda/mötas/diskutera/visionera om gigantiska världsarrangemang och då kunna frottera sig med internationella makthavare inom idrotten.  Alltså, än en gång; nej till OS i Svea rike!

Som vanligt …

Kroppen har nu ställt om sig till svenska förhållanden. Tidsomställningen tog några dygn men nu verkar acklimatiseringen vara avklarad. Vardagen rullar nu på som innan veckorna i Mellanamerika. Det innebär bland annat vardaglig motion/rörelse.

Igår, söndag, stod Vinterrace på programmet. Ett hundratal löpare mötte upp på orienteringen som avgjordes strax norr om Uddevalla. Kändes härligt att dra till skogs igen på en kul och omväxlande bana.

Dagen idag inbjöd till cykling. Graderna låg kring 7-8 plus, solen sken, himlen var blå och vinden höll sig stilla. Det blev en tvåmilatur på grusvägar och större stigar. Snön är nu så gott som borta. Dock syntes några rester där solstrålarna inte nått fram. Är våren redan på gång?

Efter en kort tupplur på eftermiddagen väntade gymbesök. Det var några veckor sedan sist. Det blev ett spinningpass där svetten lackade medan benmusklerna jobbade. Det är vardag igen!

Njutbart …

Lördagen var en typisk återhämtardag efter långresa. "Jetlagen" kändes en del typ gäsp, gäsp på märklig tid. Symptomen brukar vara värst när man färdas österut typ från Costa Rica till Sverige. Nu brukar vi inte drabbas så hårt men det märks. Vi följer det klassiska rådet att så snart som möjligt falla in i den aktuella dygnsrytmen. Alltså inte sova på ovanlig tid och liknande. 

Resväskans innehåll har använts flitigt så tvättmaskinen gick för fullt. Nu är det mesta återbördat till garderoben och allt känns som vanligt igen.

Dock har vi passat på att njuta av produkter vi införskaffade. Det handlar om kaffe, kakao och mörk ekochoklad. Av dessa stack särskilt kaffet ut.

Costaricanskt kaffe är idag klassat som ett av de bästa i världen trots att landet är så litet. Vi märkte att costaricanerna själva drack ganska blaskigt bryggt kaffe men så fort man fick tag i det lite starkare så märktes hur otroligt gott kaffe det finns.

Vi köpte också med oss landets egen "kaffebryggare”. Chorreador är namnet på detta enkla traditionella brygghjälpmedel som har ett par hundra år på nacken. Det består av en träställning och ett strumpliknande kaffefilter, bolsita, som tillsammans ska ge rättvisa åt högkvalitativa bönor.

"Chorrear" är spanska och betyder droppa. Innan mer tekniska kaffebryggare fanns stod en chorreador i så gott som varje hem, men den används flitigt än idag. Den lär ge en mer naturlig och smakrikare kaffeupplevelse än en elektrisk bryggare någonsin kan. Bruksanvisningen anger nedanstående tillvägagångssätt:

1. Ställ koppen under bolsitan.

2. Mät upp en matsked malet kaffe i bolsitan.

3. Häll uppmätt, kokat vatten långsamt över kaffet.

4. Njut av aromerna och smakerna som frigörs.

Nej, nej …

Så är vi då hemma igen i Vänersborg. Uppdaterar mig om vad som hänt och varit på gång. Har visserligen kollat av det mesta via "nätet" men då inte särskilt djuplodande.

Noterar att återigen har tankarna om att arrangera ett OS dykt upp. Är själv lika tveksam om inte ännu mera tveksam precis som tidigare. Hajar inte riktigt det fördelaktiga med ett OS-arrangemang. Är däremot mycket mera positiv till VM, EM och allt vad det heter inom olika enskilda idrotter. Det brukar vara hanterbart, överskådligt och kontrollerbart på ett helt annat sätt än OS-satsningar.

Genom åren har jag rest runt om i världen och även besökt tidigare OS-städer och platser. Har sett övergivna, outnyttjade och sönderfallande anläggningar, byggnader och backar. Ett trist och dystert eftermäle!

Överhuvudtaget har jag en jordnära och pragmatisk attityd till OS-arrangemang. Så länge det finns länder och platser som krigar om att få arrangemanget så behöver inte Sverige vara med och kämpa. Använd istället pengarna till att fostra och skapa idrottsmiljöer som utvecklar elitidrottare. Alltså, fortfarande nej från mig vad gäller OS.

Fem höjdare …

Resan till Costa Rica var en höjdare. Det är svårt att peka ut enskilda inslag som var avgörande för utfallet. Allt hängde ihop men om jag ändå ska plocka ut några delar får det bli nedanstående fem höjdpunkter.

Krokodilkollen ...

Badet vid vattenfallet i Montezuma ...

 Boendet i djungeln i bergen ovanför Montezuma ...

Den nästan fem mil långa cykelturen från toppen av vulkanen Turrialba på 3432 meters höjd ...

Badet på Stilla havskusten vid Playa Manuel Antonio i nationalparken med samma namn ...

Resan hade cykling som bärande tema. Vi är glada för att genom åren ha cyklat mycket på mountainbike. Tekniken att växla och bromsa sitter där. Det gjorde cyklingen behaglig och en njutning. Det kändes också gott att ha cyklat en hel del de senaste åren, bland upp och ner för Hallebergsbacken öster om Vänersborg ett antal gånger.

Skulle jag ge något råd till kommande deltagare skulle det just vara att förbereda sig på hemmaplan. Då blir det hela ett härligt nöje!

Take-off snart …

Sista dagen i Costa Rica var avsatt för huvudstadens centrala delar. 

Vi inledde med ett besök i konstmuséet beläget i den gamla flygterminalen. Flygplatsen var belägen mitt i centrumdelarna för snart ett sekel sedan.

Vi fortsatte med ett besök på den gamla flygplatsen som nu var ett parkområde. Vi sprang en orientering där 2011. Gjorde ett återbesök vid starten som var ockuperad av ett fikagäng denna dag. Vi kollade in den 12:e kontrollen och naturligtvis gjordes segertecken vid målet.

Under eftermiddagen gällde det shopping och jag fick uppdraget att köpa trosor till Gunilla. Fick god service av personalen som tipsade om både det ena och andra. Valde en enklare och mera anspråkslös variant för att slippa suckande och ojande kommentarer.

Nu gäller det bara att invänta flyget som beräknas ta 11-12 timmar till Amsterdam.

Avslutning …

Rosa Bussarna har ordnat äventyrsresor i fem decennier runt om i världen. Det här var första gången vi deltog i ett av deras arrangemang. Detta av en slump. För 11 år sedan var vi i Costa Rica några dagar. Redan då sa vi att vi borde åka dit igen någon gång.

Chansen dök upp förra året då vi av en händelse fick veta att en tripp skulle ordnas med cykling som ett bärande tema. Målgruppen var 55+ och detta i månadsskiftet januari-februari.

Nu är resan avklarad, bara hemresan återstår. Den sista kvällen var det avslutningsmiddag för gänget på 19 personer. En middag där rosa klädsel i någon form var påbjuden.

Gissar att vi om någon vecka får ett formulär från Rosa Bussarna för att besvara frågor om hur resan varit. Har slutat svara på den typen av frågor men nu kommer jag att göra det. Det blir enkelt. Jag kommer kryssa i alla rutor typ:

- så bra

- magnifikt

- underbart

- fantastisk

- jag är så nöjd

Men jag kommer också skicka med en notering; allt detta tack vare den inhemske guiden Chino och hans team inklusive busschauffören David. Förresten när det gäller den sistnämnde så måste han vara världens bästa chaufför. Han tog inte bara hand om bussen höll den ständigt ren och körde den. Han hjälpte också till med en massa andra saker. Han lastade cyklar, han skar upp ananasen och papayasen och var en allt-i-allo..

En sådan här resa blir inte bara till. Det är resultatet av hårt arbete. Jag vet inte hur många timmar Chino har ägnat åt att planera och organisera. Det är förmodligen åtskilliga timmar han tittat på kartor, kontaktat hotell och funderat. 

Genom åren har jag och Gunilla varit på många resor runt om i världen. Om jag ska göra någon form av sammanfattning så levererades en otrolig upplevelse de gångna veckorna. Detta med mycket hjärta, stort engagemang och en otrolig service.

Naturligtvis kommer vi berätta om resan för alla våra vänner (hoppas de står ut) när vi kommer hem. Om man nu lyssnar på oss kommer Chino ha mycket att göra i framtiden!

Åter till huvudstaden …

Idag har vi bussats norrut under tre timmar för att hamna där vi började för knappt  två veckor sedan, i San José. Nu har vi lämnat "naturen" med alla sina olika djur och istället kommit till urban miljö.

San José är huvudstad i Costa Rica sedan 1823 och i hela storstadsområdet bor över två miljoner invånare. Staden är belägen på omkring 1000 meters höjd och är omgiven av höga bergstoppar. 

Den består till största delen av låg bebyggelse med några enstaka högre byggnader.  Detta då landet ligger i en "jordbävningszon". 

Trots sina problem med stor inflyttning från grannländer är San José fortfarande en av regionens säkraste och minst brottstäta städer. Men … överallt är bostadshus och andra byggnader inhägnade av höga staket och mycket taggtråd - det känns inte så tryggt och säkert! Dessutom hörs ständigt: be careful out there!

Skön baddag …

Igår avverkades den sista cykeletappen. Tvåhjulingarna är nu avhämtade och ska förmodligen rekonditioneras efter flera dagars slitage på både det ena och andra.

Denna måndagsmorgon var det tidig uppstigning (som vanligt). Ytterligare en nationalpark av djungelkaraktär väntade. Ledda av en pratsjuk guide passerade vi förbi mangroveträsk och annat grönt. Det var inte så många djur vi hörde däremot långa utläggningar om dem.

Noterar att vi sett fler djur utanför nationalparkerna typ krokodiler, apkolonier, sengångare och fåglar än innanför - märkligt?!?

Det kändes lite visset och vi kände oss blåsta på 2x45 dollar innan vi kom till en av stränderna. Fantastiskt vatten, vacker inramning och inga försäljare. Vi tillbringade närmare tre timmar där med bad naturligtvis tillbakalutade och liggande i skuggan.

Resan närmar sig slutet. Imorgon drar vi in i huvudstaden San José. Där väntar stadsrundtur och lite annat innan vi på onsdagskvällen äntrar planet till Amsterdam och Europa.

Wow -dag …

Redan innan solen stigit upp på söndagsmorgonen var vi iväg för att hinna med färjan. Med lite sorglig känsla lämnade vi det helt underbara boendet i djungeln. 

Frukost intogs på båten i form av en sandwich och kaffe. Det var en bra uppladdning inför dagens otroliga naturupplevelse. 

Från bron över Rio Grande de Tarcoles tittade vi ner på många mäktiga krokodiler - en helt otroligt syn! Har sett "cros" förut på Kuba, i Australien och på en del andra håll i världen men dagens upplevelse var något utöver det vanliga!

Efter detta bar det iväg på hojarna genom en plantage där man utvinner palmolja. Det var en färd på gropiga och dammiga vägar. Då och då korsades en flod och där passade lokalbefolkningen på att svalka sig ... jo det var krokodilfritt!

Lunchen intogs mitt ute i bushen och som vanligt satt det gott med det tacopräglade utbudet. Det var svettigt värre då graderna drog upp mot 35 även denna dag. 

Tidig uppstigning och många upplevelser gör att man blir trött, trött men fullständigt upprymd av alla intryck - wow vilken resa!!!

Baddag igen …

Lördagens begivenhet handlade om bad - igen! Vi hade hört talats om ett vattenfall i djungeln där en "pool" bildats när vattnet störtat utför ett brant massiv. Badmöjligheten var skälet till att vi bemödade oss dit. Kolla-in-vattenfall tillhör annars kategorin nu-räcker-det!

Det var ingen slingrande stig eller välkrattad grusgång som ledde dit. Istället handlade det om passage över och mellan rotsystem, slingrande lianer och såphala stenar vid bäckpassagerna. Efter en knapp halvtimma nådde vi fram och där hängde vi i flera timmar. Lunch fanns i ryggan och skugga fanns tillgänglig. Naturligtvis blev det bad i vatten som kändes hur friskt som helst typ 18-20 grader. Det kändes också skönt avsvalkande då graderna idag handlade om 34-35.

Imorgon lämnar vi Montezuma och vårt underbart härliga "mountainlodge" i djungeln. Det blir färd österut bland annat med färja till Puntarenas.

Bad, bad, bad …

Det blev en tidig fredagsmorgon. Vi var uppe redan före soluppgången. Detta för att kolla in just soluppgången. Vi passade på att då också ta ett poolbad.

Idag var det cykelfritt och hela dagen ägnades åt att hänga i den lilla badorten Montezuma. Vi valde att vandra dit från boendet i bergen medan resten av gänget åkte buss.

Simturen i det varma och vågiga havet kändes skönt, likaså fruktdrinken med papaya. Lunchen satt också gott där vi satt på första parkett med utblick över strand och hav.

Under sen eftermiddag skippade vi återigen bussen till vår "mountainlodge". Det blev vandring och en tuff sådan, den första biten var brutalt brant. Det handlade om att tugga uppför 150 höjdmeter. Svetten rann och därför var det härligt med ytterligare ett poolbad denna "slappardag".

Oj, oj, oj …

Vi lämnade tidigt Samora och "hotellet" med namnet Iguana. Ett övernattningsställe som förmodligen fått en överkryssad geting i tidningen Expressens omdöme. Det var ett härbärge precis vid Stillahavskusten avsett för backpackers, övervintrade hippies och annat löst folk typ 55-plussare. 

Dagens första cykeletapp inleddes på en bergstopp. Från starten bar det snabbt utför närmare 100 höjdmeter och sedan väntade fem klart tuffa bergsmassiv som besegrades i den 35-gradiga värmen. Tufft men gött ... efteråt!

I Costa Rica finns ett hundratal trafikerade flygplatser. Vi passerade ett av dessa och det visade sig att väntsalen och incheckningen var av det enklare slaget likaså flygplatskiosken.

Efter dagens andra cykeletapp var graderna lika många som under förmiddagen fast trippen var inte lika utmanande. Men svetten lackade och det var svårt att hålla räkningen på hur många liter vätska som gick åt. När mörkret började sänka sig kom vi fram till boendet kommande tre nätter. 

Ett "mountainlodge" beläget mitt i storskogen. Oj, oj, oj  vilket ställe. Total kontrast till boendet den gångna natten. Kryddan i livet handlar uppenbarligen om kontraster!

Återbesök …

En sanslöst häftig dag som inleddes på cykelsadeln längs strandkanten. Solen stod högt upp på himlen och graderna värmde, det var över 30. 

Vi fortsatte på strandvägen och plötsligt kände jag igen mig. Här har jag varit förut! Letade i bloggen och i december 2011 sprang vi orientering i bebyggelsen och i mangoplantaget. Kunde även kolla in kartan som jag då laddade upp. Passade på att besöka kontroll #14 igen, stigkröken.

Så väntade bad i varma vågor och sedan fruktbuffé under palmerna. Gunilla har återhämtat sig efter att ha tömt maginnehållet från två håll. Förmodligen var det något onyttigt som fanns i grönsalladen till middagen häromkvällen.

Dagen idag var lika underbar som för ett drygt decennium sedan. Skrev då: Puerto Carrillo - ett paradis ... den hittills finaste badstranden med härliga och varma vågor. Massor av djur i skogen och alldeles intill starten för dagens tävling fanns några krokodiler i tremetersklassen - det var mäktigt! I skogsområdena huserade nyfikna apor. Terrängen idag av två delar; stadsbebygglse och så hedliknande områden med mangoplanteringar och detta alldeles i kanten av Stilla Havet. Många värmegrader och solen jobbade på.