Att tänka på ...

OL-tävlingen i Montenegro drevs av en eldsjäl, en brinnande entusiast. Zoran som bor i Serbien var den som drev på, fixade, ordnade, rättade till, styrde och ställde. Det gick inte smärtfritt. Alla i omgivningen uppskattade inte hans agerande. Många ville vara med om att dela på kakan men lika många var inte så angelägna om att baka densamma. Zoran fick sina törnar nästan bokstavligen. Men han redde ut stormen och levererade tillsammans med sina medarbetare ett riktigt bra arrangemang. 

Eldsjälar typ Zoran är viktiga. De må ibland vara egensinninga, annorlunda och ibland lite besvärliga. Men de agerar. De prövar. De får saker att hända. De är envetna. De driver. De inspirerar. De upptäcker. De levererar. Tänk om föreningar, klubbar och organisationer inte hade sina "Zorans", sina eldsjälar. 

Hängivna eldsjälar har inte bara vänner. Det är inte helt ovanligt att muttrare och förstå-sig-påare som oftast säger "usch" och "nej " och "fy" till det mesta försöker neutralisera och utmanövrera eldsjälarna. De lyckas emellanåt och när dammet väl har lagt sig brukar det hela ha sedimenterat till organisationer som tappat sin livsluft, som krackelerar och stagnerar.

Man ska vara rädd om sina eldsjälar!

Hemma igen ...

Då har man blivit ännu rikare ... inte på pengar men på upplevelser. Resan till Montenegro och fyrdagarstävlingen Durmitor Challenge i ett vackert landskap blev en härlig upplevelse. Det var inte första resan till det lilla landet med drygt en halv miljon medborgare. Sprang några vårtävlingar där för några år sedan och då var regnigt, blåsigt och kyligt. Nu var det tvärtom med het sol och grader på 25-30.

Det blev ytterligare några dagar i det forna landet Jugoslavien. Kroatien bjöd på tropikvärme. Fullständigt underbart att sitta på fiskrestaurangen i strandkanten vid tolvtiden på natten och termometern visade 25. Det är alltid vågat att äta skaldjur ... men älskar man dessa så är de svåra att motstå. Det var gott och maggen klarade sig. Kanske var det kombinationen med druvans smakfulla safter som stoppade baciller och annat otyg.

Så bar det hemåt igen utan något som helst flygkaos som tråkigt nog många fått erfara tidigare i sommar. På den avslutande flygsträckan från Frankfurt till Landvetter var det huvudsakligen yrkesaktiva som fyllde stolarna. Idogt betraktades och med allvarlig uppsyn bearbetades dokument och PM. Det är hela fem år sedan jag själv befann mig i samma situation. Längtan tillbaka ... aldrig i livet! 

Nu blir det lite "vardag" igen men till helgen vankas DM-tävlingar. Barnbarnen har föräldrafritt så det blir resa till och övernattning i  Borås - kul!

Havsnivå ...

Uppe med solen denna dag för en femtimmarsresa från Montenegros berg till Kroatiens kust. Oj så mycket berg ... så mycket sten ... så mycket ödelandskap!

På havsnivå flödade solen och hettan. Sköna och underbara bad både i havet och i hotellpoolen där utsikten var minst sagt hygglig. Bara så skönt med värme som tinar upp sommarfrusna nordbor.

Denna dag tog vi också avsked från ressällskapet i stort men framförallt från kompisarna boende i  Arboga och Uddevalla. Det har verkligen varit höjdardagar med många skratt och mycket snack. Hoppas att det inte dröjer för länge innan nästa gemensamma OL-resa.

Finallopp ...

En bra sprinttävling avslutade dagarna i Durmitor Challenge. Det var omväxlande både urbana områden men också kuperad närskog. Solen gassade på som vanligt dessa dagar så det räckte gott med omkring 20 minuters löpning denna dag. 

Efter racet bar det iväg till Black Lake - en "fjällsjö" med fantastiskt vackert läge och friskt vatten. Naturligtvis blev det ett dopp och förundrade montenegrianer undrade om skandinaverna fått fnatt eller någon form av stöllaröck.

Den sammanlagda silverplatsen behölls och även Gunilla hamnade topp-3 och fick en bronsmedalj runt halsen.

Dagarna har gått snabbt och imorgon blir det lång busstur till Dubrovnik med  ett dygn vid Adriatiska havet.

Brutalt ...

"When things get go'in tough, the tough ones get go'in". Ja, så sa en amerikansk föreläsare på en Coachingkonferens i Santa Barbara, USA som jag bevistade för några decennier sedan.

Som av en händelse poppade devisen upp under dagens lopp, den tredje etappen i Montenegro.

Banläggarna hade uppenbarligen bestämt sig för att nu ska deltagarna från de 26 nationerna grillas. Speciellt pensionärsgenerationen ska få känna av att dom lever!

Banorna var långa, riktigt långa. Orienteringen svår, om inte toksvår. Terrängen kuperad, pinnig och gropig. Kartan schematisk om man nu uttrycker sig diplomatiskt. 

Dessutom var solen verkligen het 1600 meter över havet och graderna dansade runt 30.

Utfallet blev att många tog sin Mats ur skolan. Det var brutalt!

Den egna insatsen blev godkänd. Förkylningen hämmar och därför gäller det verkligen att inte bomma. Taktiken lyckades till nästsista, en rotvälta bland massor av andra rotvältor. Det blev en 6-minutersbom innan kontrollen hittades rejält dold i den slyiga halvmeterhöga stubben. Trots detta en silverplats och en  andraplats totalt. Sista etappen imorgon och då är det en sprint som gäller!

Möten ...

Andra etappen är avverkad. Idag var banorna snällare vad gäller kupering men gropterrängen kräver noggrannhet! 

20 nationer är på plats och det är idylliskt med mål mitt i storskogen. Imponeras av sekretariatet där en kille sköter om allt och det funkar trots närmare 500 deltagare.

Den egna förkylningen behandlades igår med tidigt sänggående och "dunderkur". Det gjorde susen och det kändes betydligt bättre idag även om en besvärande hosta gör sig påmind.

Man träffar många bekanta man mött genom åren på tävlingar runt om i världen. Zoran från Serbien och allt-i-allo vad gäller tävlingsarrangemanget hade tagit med sig fru och barn. 

Tatjana som kommer från Ryssland men nu bor i Turkiet har vi mött vid ett flertal tillfällen genom åren. Hon är en skicklig organisatör och var nu ledare för de turkiska deltagarna.

Crazy ...

Montenegro är ett ungt land, man har bara elva år på nacken. Orienteringssporten är också ung och under ett uppbyggnadsskede. Men det är inte helt lätt.

Två falanger strider om vem som ska ha makten och det får märkliga följder. Det anordnas två parallella evenemang denna vecka. Man samarbetar inte. Man konkurrerar. Man är som hund och katt. Imorgon ska man tydligen samsas om samma skogsområde fast med olika arenor och kontroller. Känns inte alls särskilt lustigt. Har aldrig varit med om något liknande i hela mitt orienterarliv!

Första etappen var tung och svårorienterad i den luriga gropterrängen. Själv fick jag nöja med att gå runt i lugn takt. En förkylning har knockat mig. Inte alls kul. Bara att hoppas att den försvinner snabbt.

Lång dags färd ...

Det var bra flyt på resan från Sverige till Dubrovnik. Efter lunch vid en strandrestaurang blev det bad i Adriatiska havet. Skönt ... salt ... klart ... ett härligt bad! 

Så började då den långa bussresan upp genom bergen. Det tar tid! Gränsen till Bosnien-Hercegovina passeras och alla passen blir noggrant kontrollerade ungefär som det var på järnridåns tid. En stilla tanke; tur att inga otåliga barnbarn är på detta orienteringsäventyr.

Bussen får punka och det blir ett förlängt uppehåll i Trebinje. Vi passade på att hedra en av stadens pubar med vår närvaro. Ölen smakar gott i den ljumma sommarkvällen när halsen känns som en öken. 

Färden fortsätter på slingriga vägar och så plötsligt är det en ny gränspassage på gång. Nu ska vi in i Montenegro. Gränspolisen här är lika omsorgsfulla som vid den förra. Egentligen skulle den planerade middagen serveras nu i Zabljak men dit är milen många och dryga. 

Och så blir det ett passpolisstopp igen. OH my god att dom orkar!

Nu är det bara att gilla läget OCH det här har man varit med om förut på resorna i det gamla Östeuropa på 60-70-80-talen.

Vadslagning; blir det middag före midnatt eller efter? Det blev före och det satt gott innan rummet äntrades. Mysigt och hög standard. Det här blir fint. Graderna är inte många mitt i natten men under dagen blir det 25-27.

God natt!

OL söderut ...

Så var det återigen dags att packa ryggan för fyra dagars orientering. Lite längre resa än vanligt då det ska bära iväg söderut. Först flyg till Frankfurt och sedan vidare till Dubrovnik. Där väntar bussen som tar oss upp i Montenegros bergsområden.

Naturen lär vara exceptionellt vacker och orienteringen svår i områden med en hel del gropterräng. Många vänner och bekanta ska delta och i startlistorna finns närmare 500 deltagare.

Men det blir inte bara orientering. Förhoppningsvis blir det några sköna bad i Adriatiska havet.

Tuff final ...

Det blev en tuff långdistans som avslutade Göteborg O-meeting. Många, inklusive jag själv, knäade i den tuffa terrängen. Bergen var branta och sankmarkerna vattensjuka. Dock var det inte lika brutalt som på den inledande medeldistansen.

De tre dagarna räknades samman men med lite felstämplingar och annat blev det inte så många som fullföljde i respektive klass. Tidsavstånden var också stora och idén med bonussekunder genererade ingenting. I duschkön vittnades om att en och annan tycker det blir lite väl tufft med tre hårda och krävande tävlingar så nära inpå varandra. Man föredrar att välja bort någon etapp och då faller hela idén med att räkna samman alla etapper.

Eftermälet blir dock högt betyg för kartor och banor. Dock fanns det en hel del att önska vad gäller kringarrangemangen på en tävling av denna dignitet. Många tabbar här och där och lärdomen är sannolikt att det är riktigt tufft och krävande för en klubb att åta sig ett flerdagarsarrangemang. Man bör nog inte gapa över för mycket ...

Göteborgshelg ...

Göteborg O-meeting inleddes med en brutalt svår medeldistans. Dessutom var framkomligheten klart begränsad på grund av mycket och hög undervegetation. Det tog tid men det var en härlig och kul utmaning! Årets hittills svåraste orientering.

Den andra etappen var en sprint som avgjordes i Johanneberg i närheten av Liseberg. Bra och kluriga banor bjöd arrangörerna på och detta på en karta av högsta sprintklass.

Nytt för denna upplaga av tävlingspaketet var utdelande av bonussekunder. De bästa i respektive klass belönades med tidsavdrag som räknades in eller bort vad gäller det sammanlagda resultat. Förmodligen har man påverkats av Ski-de-tour. Men varför denna ingrediens som inte egentligen tillför något.

Tyvärr grejade inte arrangörerna det basala. Målkön var riktigt lång och resultatredovisningen under all kritik. Tror att man ibland tar sig vatten över huvudet när man tillför nya inslag som man inte har erfarenhet av att hantera.

Lördagseftermiddagen och kvällen ägnades åt Lisebergsbesök tack vare fribiljetter för alla som deltog i Göteborg O-meeting. Nu var det inte bara orienterare där utan tusentals andra. Köerna var låååånnnngggggaaaa ... pust!

Ett år sedan ...

Ett år har gått sedan den fantastiska VM-veckan i Strömstad och Tanum. Det var höjdardagar med utmanande terräng och härlig stämning runt målupploppen.

Det egna engagemanget handlade om att tillsammans med Gunilla ansvara för WOC-clinics. Uppgiften var att bistå tolv löpare från små och udda orienteringsnationer med stöd och förberedelser inför tävlingarna. Back-in-business skulle man kunna säga ... och snarlikt detsamma som förbundskaptensrollen 1986-1995.

Dagarna var upplevelserika och innehållsrika. Många möten med många människor från många länder. Det fina vädret bidrog naturligtvis till upplevelsen. Visst var det regn någon dag men det störde inte totalintrycket. 

Ekonomiskt blev det ingen höjdare för arrangörsklubbarna. Det gick runt men inte mer. Ett VM kostar och kräver många extraordinära utgifter. Så vinsten mättes inte i kronor utan i form av upplevelser och erfarenheter. För de allra flesta av funktionärerna var det en medverkan av karaktären once-in-a-lifetime.

Intensiva dagar blir snabbt minnen. Redan har ytterligare ett VM avverkats. Mitt i sommaren avgjordes medaljkamperna i Estland. Nu förbereder landslagen sig för 2018 och mästerskapstävlingarna i Lettland. 

Vart bär det hän ...

Skeptikern i mig slog till i morse. Läste som vanligt lokaltidningen TTELA till morgonkaffet och fastnade för artikeln om Wargön Innovations nya testanläggning.

Vänersborgs kommun satsar 23 miljoner för att bygga en process- och kontorshall på ett gammalt industriområde där det redan har plöjts ner miljoner och åter miljoner.

Vad ska man då göra? Jo, bistå innovatörer och företag som vill utveckla miljömässigt hållbara material från skogsråvara och återvinning av kläder.

Enligt tidningen säger verksamhetsledaren Maria Ström: Utifrån innovatörernas produktidé skapar vi projekt där vi tittar på, vad som behövs för vidare utveckling, vilken utrustning krävs och hur produkten ska komma ut på marknaden. 

Kommunalrådet har förhoppningar och stora sådana: det här ska sätta Vänersborg på kartan, helst på världskartan!

Är alltid skeptisk när kommuner ska in i kommersiella verksamheter och agera som innovatörer och företagare. Det är inte något som ligger i linje med uppdraget och oftast saknas den elementära insikten och kompetensen. 

Man anställer personer med välsmort munläder som utförligt babblar på om alltings förträfflighet typ nytänkande, utveckling, unikitet, innovation och alla andra honnörsord hämtade ur floskelbibeln. Men ... skrapar man på ytan får man oftast skrapa länge innan man hittar någon fruktbar substans.

Är du emot nytänkande och nydanande invänder någon? Inte alls, men däremot övertygelsen om att idéer som bedöms ha potential, möjlighet, livskraft och utvecklingsmöjligheter per automatik lockar till sig investerare, resurser, utvecklare och företagare. Detta speciellt i en högkonjunktur när penningströmmarna är många. 

Genom åren har jag mött och tagit del av allt för många snarlika kommunala projekt som resulterat i avveckling och nedläggning trots mycket "hu och hej och ståhej".

Tids nog får vi se vad alla förhoppningar, förväntningar, önskningar och visioner som nu pumpas upp sedimenterar till. Förhoppningsvis är min skepticism fullständigt felaktig och då ställer jag mig i skamvrån. Men om nu tvivlet visar sig befogat då blir jag en av många "loosers". Förlorare i bemärkelsen att många kommunalskattekronor växlades till luftslott och fantasifoster.

OL på cykel ...

Äldsta barnbarnet har introducerats i MTB-orientering. Trollhättans SOK arrangerade i Slätthultsterrängen som passar alldeles utmärkt för denna form. Stigarna, löpspåren och vägarna är många vilket ger massor av vägvalsalternativ. Orienteringsmomentet är relativt lätt men det gäller att hålla koll på alla stigförgreningar samt göra kloka vägvalsbedömningar. Det lönar sig oftast att ta rejäla "omvägar" på lättcyklade stråk i jämförelse med kortvarianter på svårframkomliga stigar. Grundtekniken är som alltid i orienteringssammanhang; ha kartan passad!

Arrangemanget kräver en hel del av arrangören. Alla stigar, vägar etc måste bedömas och klassificeras vad gäller framkomlighet på cykel. Dessutom ska hinder typ vindfällen vara markerade. Terrängvalet är naturligtvis väldigt viktigt. Det fordras ett stig- och vägrikt område.

Utallet av introduktionen blev klart positivt;  När kör vi nästa gång farfar?

Brazil Jack ...

När det kommer cirkus till stan måste man vara där. Har alltid fascinerats av denna underhållningsform. Med barnbarn som också är sugna så är det helt "legitimt" att finnas på träbänken runt manegen.

Kan minnas barndomens årliga cirkusupplevelser i Durban, Sydafrika. Det var maffiga tillställningar och långa sådana. Det mest dramatiska var alltid när stålburarna byggdes upp och det var dags för lejontämjaren. Han var den djärvaste bland alla djärva och inte minst när det ständigt återkommande inslaget var aktuellt; huvudet stacks in i lejongapet! Överhuvudtaget var det mycket djur med i showen. Stor skillnad i jämförelse med dagens cirkusföreställningar. Bara två bastanta hingstar fanns med i voltigenumret.

Annars var det sig likt. Sågspånet doftade och det blev riktig cirkusdoft när hästarna tömt en del av tarmen. Musiken dånade och den kvinnliga cirkusdirektören presenterade stolt sin ensemble. Ögongodis fanns på plats i form av vältränade och gracila ballerinor. Clownerna roade och i pausen avnjöts (?!?) spunnet socker, popcorn och regnbågsfärgad slush.

Tempot var högt och föreställningen inklusive paus var över efter knappa två timmar. Barnbarn trivdes och tyckte det var skitbra. Det egna betyget blir klart godkänt utan att för den skull nå hall-of-fame-nivå.

Rutiner ...

Hösten är här, semestertiderna är över, veteranorienteringar har vaknat upp efter sommaruppehållet och måndagsrutinen har infunnit sig. En morgonrutin som tar två-tre timmar och består i att samla in fakta, bearbeta resultat och formulera text till lokaltidningens orienteringsreportage.

Jag har ojat mig förut. Tyvärr, tyvärr saknas någon/några elitlöpare som levererar. Oj, vad kul det hade varit med en lysande stjärna. Det hade blivit många spaltmeter och stora rubriker.

Tyvärr verkar jordmånen inte så god bland de lokala klubbarna. Visst finns det många talanger men ingen av klubbarna har en tydligt formulerad och uttalad elitambition. Visst antyds det i målformuleringar och liknande men det tar liksom inte fart. Orden blir inte fyllda av liv. 

Nu ryktas det dessutom att några av juniortalangerna är på väg till andra klubbar. Om så är fallet tycker jag ändå att dessa gör helt rätt. Ska man utvecklas i sin satsning måste man söka nya utmaningar och finnas i en konkurrensutsatt miljö där man får kämpa, kriga, slita, misslyckas ... och med tiden lyckas!

Radskrivaren i lokaltidningen får kämpa med att försöka "koka soppa på spik" men övertygelsen finns att plötsligt dyker han eller hon upp.

OL i Hjo ...

Så har då ytterligare en Hjohelg i augusti avverkats. Det har blivit ett antal genom åren. Som vanligt inleder en medeldistans under lördagseftermiddagen och följs upp av långdistans på söndagen.

Bra arrangemang men med en halvskum karta. Man blir inte riktigt klok på vad kartritaren har noterat och tagit med vad gäller exempelvis grönområden och andra detaljer. Det gällde att vara flexibel. Terrängen var omväxlande. Bröt och ris här och där, högt blåbärsris som krävde rejäla knäuppdragningar i områden med god sikt samt branta raviner.

Trist bara med vädret som var småruggigt och småduggigt. Man försvann snabbt från arenan efter loppen bägge dagarna. 

Noterbart är den stora mängden som övernattar i husvagn eller husbil. Arrangörerna berättade att antalet har fördubblats i jämförelse med fjolåret. Dock finns ingen som helst längtan efter den typen av boende. Betydligt behagligare och lättvindigare med vandrarhem i Karlsborg.

Olika antaganden ...

Efter fredagens cirkelträningspass på gymmet väntade som vanligt fika och eftersnack. Idag var det viss upprördhet bland de som varit med många solvarv. Förslag har framkommit att äldre körkortsinnehavare regelbundet ska kolla hälsostatusen. Är det något som felar ska körkortet komma att dras in. Detta med anledning av två tragiska händelser den senaste tiden där gamlingar inte bemästrat fordonet. Diskriminerande mot oss äldre ... blev slutsatsen. Själv tycker jag att intentionen är god. Det är ingen större hemlighet att reaktionstider och andra funktioner försämras med stigande ålder ... alltså en ganska klok åtgärd om det nu är möjligt att realisera. Överhuvudtaget är det egentligen märkligt att har man en gång klarat sin uppkörning så gäller det för alltid. Det finns inga krav på uppdateringar eller liknande. Det är upp till körkortsinnehavaren att hålla sig ajour med vad som gäller typ nya bestämmelser och trafikmärken.

Annat är det i orienteringsvärlden. Ett banläggarkort gäller exempelvis bara under en mycket begränsad tid. Sedan måste en förnyelse göras genom en fortsättnings- eller påbyggnadskurs. Det räcker inte med att man regelbundet lägger banor eller uppdaterar sig genom att diskutera och ha genomgångar av olika sträckor, kontrollplaceringar osv. 

Tycker faktiskt att det borde vara tillräckligt att man som banläggare håller sig ajour med regler och anvisningar. En fortsättnings- eller påbyggnadskurs borde vara frivillig. Nu läggs massor av tid ner på att registrera, ajourhålla och följa upp. En byråkrati som egentligen är ganska onödig. 

Ja, så år tillvaron ... å ena sidan, å andra sidan ... konsekvens och inkonsekvens ... det som är viktigt i en situation betraktas som oviktigt i en annan ... allt utgår ifrån vilka antaganden och bevekelsegrunder vi var och en har.

Målsamtal ...

"Mållöshet existerar inte. Saknar en förening eller en organisation en tydlig inriktning eller om målen är diffusa skapar medlemmarna egna mål. Man vill inte leva i ett tomrum eller vakuum. "Målen" som då formas kan bli motstridiga, skapa konflikter och ligger inte i linje med vad exempelvis föreningen säger sig stå för".

Ja, det var konklusionen efter halvannan timmas mobilsamtal denna morgon. Jag blev uppringd av C. som höll på med någon form av betygsuppsats kring svenskt föreningsliv. Hon hade kommit över några böcker jag skrev för något decennium sedan, eller var det två. I alla fall ville hon diskutera och samtala kring några av utgångspunkterna.

Hennes hypotes var att människor egentligen vill engagera sig ideellt, ställa upp och hjälpa till i olika sammanhang även om om statistik visar och larmrapporter kommer om minskat eller avtagande lust och viljekraft. Orsaken till detta är tvåfaldigt:

- otydlighet vad gäller det innehållsmässiga och idébärande, alltså vad man gör. 

- brister i rutiner, arbetssätt, metoder och system, alltså hur man gör.

Hon konfrontrerade mig; hur är det i de föreningar du är medlem i? Ooooops, nu blev lite jobbigt.

Ja ... för några år sedan var det tydligt uttalat ... men idag är det mera tveksamt, vet egentligen inte vilken inriktning styrelse och kommittéer driver ... visst är jag klar över hur jag tycker det borde vara och väljer att göra detta ... andra värnar om sina intressen ...

Samtalet fortsatte en lång stund Det var intressant att bryta idéer och tankar. Det var tankeväckande och rannsakande. Det blir nog ytterligare samtal. Hon ville återkomma senare i höst. 

Regnpremiär ...

Så var det höstpremiär för Trestads veteranorienteringar. Samling och tävlingsområde vid Gustafsberg i Uddevalla. Det brukar vara vackert väder vid upptakten och bad i salt vatten men inte idag. Det tokregnade!

Vid ankomsten och när bilen parkerats i skyfallet ställdes naturligtvis frågan; vad gör vi här? Men inte mycket att fundera över. Det var bara att byta om och bege sig till start. Uddevalla IS hade fixat till kul banor med omväxlande sprint och vildmarksterräng i branta bohusberg. Kartan hade några år på nacken men det skapade inte några större problem.

Istället för salt bad blev det varmdusch inomhus, inte så dumt i sommarkylan. Sedvanlig fika intogs och det obligatoriska eftersnacket och jämförelser av sträcktider. Allt är sig likt. Trots det vidriga vädret mötte ett 80-tal veteraner upp. Man bangar inte för lite nederbörd!

Fem år ...

I dagarna är det fem år sedan jag lämnade yrkeslivet. Många, många år tillbringades i idrottens tjänst. Minnesbilderna är enbart positiva. Hade toppenjobb dels som förbundskapten men också de sista åren 17 åren på Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna. Visst var det långa arbetsdagar med många uppdrag på kvällstid och helger runt om i landet men även utanför Svea Rike. Det var dock slitsamt med pendeltillvaron i Stockholm och idag fattar jag inte riktigt hur jag orkade.

Idag undrar jag hur egentligen hade tid att jobba. Pensionärstillvaron fylls med mycket innehåll särskilt nu under sommarmånaderna. Det allra skönaste är friheten att ändå kunna styra det mesta, att välja när saker ska göras och att välja vad som ska göras. 

Under sommaren har dock en tanke växt fram. Sommarhuset i Ålstad känns inte lika angelägen längre. Det åtgår så mycket jobb med trädgårdsarbete och underhåll. Aktiviteter som inte känns kul. Dessutom tar orienteringsengagemanget mycket tid så nu planeras för avveckling!

En annan tanke som lockar och växer sig starkare är att ta upp golfen igen. Det blev mycket spelat under Tibroperioden men det har inte hunnits med de senaste två decennierna.  Kanske blir det en framtida aktivitet tillsammans med barnbarn som är nyfikna på det mesta som är idrottsrelaterat.

Fortfarande kommer jobbförfrågningar och det blir ett och annat inhopp men det lockar inte särskilt mycket även om det kan inbringa en del kronor. Känner också att mycket händer och utvecklas. Det som man själv kan bidra med börjar bli föråldrat eller måste kläs i ny tappning. Det är en ganska jobbig process. Så därför brukar jag rutinmässigt ställa varför-frågan till mig själv när någon hör av sig. Får jag inget klart svar så blir det ett nej. Kan konstatera att svaret blir "Ja" om uppdragsgivaren är någon/några jag känner sen tidigare och känner extra tillit till. 

Det var inte så dumt att för fem år sedan stiga av yrkeslivet och då enbart med glada och positiva minnen!

Grönt och bröt ...

Jag skyr kontroller i grönområden! På O-Ringens avslutning tappades många minuter på en kontroll instoppad i riset och bröten. Samma sak denna helg på Ultraträffens långdistans. Kolla in gps-spåret nedan. Det var inte många meter från kontrollen! Över två minuter extra tog det innan pinnen kördes ner i enheten. Not so fun! Nu hade det dock gjorts några småmisstag på tidigare kontroller så det var inget felfritt lopp. Terrängen kan karaktäriseras som "grönt och bröt" söder om Tranemo. Mycket pinnigt och svårforcerat. Dock avgjordes medeldistansen dagen innan i någorlunda lättframkomliga områden.

Många timmar tilbringades framför TV:n denna helg. VM i fridrott har varit riktigt spännande inte minst beroende på svenska framgångar. Dessutom var finalen för damernas EM-fotboll en höjdare.

Gym och bad ...

Snart helg igen och då väntar två orienteringar söder om Tranemo i samband med ungdomens 10-mila. Under veckan har det varit orienteringsfritt. Istället har det blivit fyra pass på gymmet.  Två med spinning under ledning av Sandra som verkligen kör hårt samt två cirkelträningar där många muskler fått sig en omgång. Efter varje pass bar det iväg med cykel för bad i Vänerns böljor. En dag med behagliga 22 grader och övriga tillfällen en bit under 20 ... brrr! Gunilla har gett sig tusan på att det är bad varje dag som gäller så det är bara att bita ihop och vara tapper. Men ... faktum är att det känns riktigt skönt efter doppen så plågan är inte så stor.

Under fredagseftermiddagen blev det en timma framför TV:n där HD12-stafetten på U-10-mila streamades. 25:a blev placeringen för VSK med två barnbarn i laget.

Fotbolls-EM har naturligtvis också kollats in under veckan och bara så trist att Sverige inte fått till det. Allt verkade ju så bra i förhandssnacket och av alla förstå-sig-påares kommentarer. 

Tröst har istället sökts på sim-VM och Sara Sjöström levererar verkligen. Imponerande! Och nu väntar friidrotts-VM. Utbudet av högklassig idrott är verkligen stort dessa sommarmånader.

Filmtajm ...

Så har ett biobesök avverkats mitt i sommaren. Kan inte påminna mig om att det hänt tidigare. Men på repertoaren stod den senaste storfilmen Dunkirk. Den handlar om Operation Dynamo  vilket var kodnamnet för evakueringen av den brittiska armén vid Dunkerque i början på andra världkriget. I och med att de  tyska styrkorna lyckats tränga fram till Calais och därmed skära av de allierade trupperna så blev de inringade styrkornas situation ohållbar och de enda alternativen var att kapitulera eller evakuera.

Man uppbringade alla former av flytetyg på den engelska sidan och allt från lastfartyg till nöjesbåtar deltog i evakueringen. Överskeppningarna skedde uteslutande nattetid från hamnen i Dunkerque. En mindre andel soldater fraktades med hjälp av fritidsbåtar, fiskebåtar och livbåtar från stränderna runt staden ut till väntande lastfartyg som transporterade trupperna till engelska hamnar. Som mest lyckades man skeppa över ungefär 50 000 till 60 000 man per natt. Totalt evakuerades 338 226 brittiska och franska soldater. Detta enligt uppgifter i Wikipedia.

Det har blivit många krigsfilmer genom åren den ena mer storslagen än den andra. Dunkirk var inget undantag med ett anslag och en filmteknik som var intressant på många sätt. Men ... nu räcker det med den här typen av filmer. Mycket är egentligen en repris vad gäller umbäranden, lidande och tragik. Dock är alla krigsfilmer en ständig påminnelse om krigens totala meningslöshet och därför har de sitt berättigande.