I dagarna är det fem år sedan jag lämnade yrkeslivet. Många, många år tillbringades i idrottens tjänst. Minnesbilderna är enbart positiva. Hade toppenjobb dels som förbundskapten men också de sista åren 17 åren på Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna. Visst var det långa arbetsdagar med många uppdrag på kvällstid och helger runt om i landet men även utanför Svea Rike. Det var dock slitsamt med pendeltillvaron i Stockholm och idag fattar jag inte riktigt hur jag orkade.
Idag undrar jag hur egentligen hade tid att jobba. Pensionärstillvaron fylls med mycket innehåll särskilt nu under sommarmånaderna. Det allra skönaste är friheten att ändå kunna styra det mesta, att välja när saker ska göras och att välja vad som ska göras.
Under sommaren har dock en tanke växt fram. Sommarhuset i Ålstad känns inte lika angelägen längre. Det åtgår så mycket jobb med trädgårdsarbete och underhåll. Aktiviteter som inte känns kul. Dessutom tar orienteringsengagemanget mycket tid så nu planeras för avveckling!
En annan tanke som lockar och växer sig starkare är att ta upp golfen igen. Det blev mycket spelat under Tibroperioden men det har inte hunnits med de senaste två decennierna. Kanske blir det en framtida aktivitet tillsammans med barnbarn som är nyfikna på det mesta som är idrottsrelaterat.
Fortfarande kommer jobbförfrågningar och det blir ett och annat inhopp men det lockar inte särskilt mycket även om det kan inbringa en del kronor. Känner också att mycket händer och utvecklas. Det som man själv kan bidra med börjar bli föråldrat eller måste kläs i ny tappning. Det är en ganska jobbig process. Så därför brukar jag rutinmässigt ställa varför-frågan till mig själv när någon hör av sig. Får jag inget klart svar så blir det ett nej. Kan konstatera att svaret blir "Ja" om uppdragsgivaren är någon/några jag känner sen tidigare och känner extra tillit till.
Det var inte så dumt att för fem år sedan stiga av yrkeslivet och då enbart med glada och positiva minnen!
