För några veckor sedan var vi på en "reunion" i mellansverige. Vi mötte en flyktingfamilj som vi värnade lite extra om för några år sedan, redan samma dag de kom till Sverige efter en traumatisk flykt. På olika sätt har vi stöttat och fixat och det kändes så bra när de fick uppehållstillstånd, en lägenhet och kunde flytta från Restad Gård. Det kändes som om de skulle kunna etablera sig på ett bra sätt. De var framåt, optimistiska och förhoppningsfulla.
Dryga två år har förflutit sedan dess. Hur blev det och hur gick det? Återseendet var verkligen hjärtligt. Det var kul att träffa familjen som nu utökats med ytterligare en medlem.
Men efter någon timmas artighetssnack kom verkligheten upp till ytan. Det var inte idylliskt. Det fanns ingen optimism. Tillvaron hade inte blivit som de hoppades. Starka spänningar och konflikter mellan man och hustru. Misshandel, slag och polisingripanden. Stora släkten eller rättare släkterna var inblandade som i sin tur spädde på spänningen.
Vad hade hänt och vems var skulden? Det är inte lätt att komma till ett nytt land med sin kultur och sina sedvänjor. Kvinnan hade noterat svenska kvinnors stora frihet och självbestämmanderätt. Mannen hade inte längre någon identitet. Inget jobb, ingen funktion och en självkänsla körd i bott.
Alienation, identitetskris, utanförskap och frustration sammanfattar deras tillvaro och känslor.
Så skildes vi efter några timmar lätt chockade, förfärade och uppgivna på något sätt. De var glada, äntligen hade de fått träffa svenskar som hade tid för prat och samvaro. De dagliga mötena var annars bara med gelikar, människor från det egna landet och huvudsakligen då storfamiljen. Inga impulser, inga perspektiv eller nya inflöden.
Men vad göra annat än konstatera att integration är svårt, mycket svårt, utomordentligt svårt. Jo, naturligtvis finns det saker att göra. Det första steget blir att vädja, övertala och övertyga om att slag, örfilar och sparkar inte är en lösning eller framkomlig väg. Nästa steg att skapa en insikt om att om det ska bli ett starkt "vi" måste det finnas både ett starkt "jag" och ett starkt "du". Ett konstaterande som kommer från den store tänkaren och filosofen Martin Buber.
Ännu har dock känslan av hopplöshet inte släppt sitt tag ...
