Så blir man då initialt lite upprörd när diskusgrenen ska försvinna från nästa års värdetävlingar. Vi ska alltså inte få se när vår Ståhlpojk kastar långt och fixar blågula framgångar. Det är ju trist ... men så besinnar man sig något. Upprördheten beror mer på att det är en svensk som tillhör toppskiktet än att diskus som idrott är så fascinerande och lockande. Kastgrenarna brukar vara ganska så långa och sega föreställningarna som inte heller har högsta prioritet. Men som sagt, finns representanter med från Svea rike står man ut med både diskus, kula och slägga.
Sannolikt är det så att kastgrenarna generellt inte tillhör den stora friidrottspublikens och de idrottsintresserades favoritgrenar. Det är svårt att konkurrera med de spektakulära och kittlande löpgrenarna!
Fascineras ibland över hur vissa idrottsgrenar lockar till sig utövare. Speciellt som de ibland är tekniskt svåra att utföra och dessutom kräver olika säkerhetsåtgärder. Det är ytterst sällan man hör någon säga typ jag-sticker-ut-och-kastar-diskus-en-liten-stund! Dock kräver flera av dessa idrotter mycket slit, träning och vedermödor. Man är ofta hänvisad till udda träningstider och träningskamraterna är inte många. Det handlar mycket om en ensam kamp och en ensam tillvaro.
Förstår därför att Daniel Ståhl känner sig besviken och bortskuffad. Det handlar om en förvisning till en undanskymd tillvaro och i sin förlängning också om sinande penningströmmar och sponsorintäkter. Men trösten är ändå att grenen finns när det vankas OS och VM ... än så länge!
