För några år sedan, när barnbarnen var yngre, var en av favoritsagorna de som handlade om Kråke i olika vardagliga situationer. De lyssnade om och om igen och uppenbarligen var Kråke en favorit. Själv tyckte jag inte att sagorna var någon höjdare. Språket och ordvändningarna kändes så där och texterna var så himla ”pretto” och ”pk”. Roade mig vid något tillfälle att göra en ”parodi” på Kråke som orienterare. Döpte om huvudpersonen till Krake. På begäran blir det nedan en repris.