Det är klart intressant att emellanåt bara vara betraktare och överhörare, alltså att bara observera beteenden och lyssna på samtal. Man kan notera många dubbla budskap, motsägelser, paradoxer och oförenligheter. Inte minst i dessa tider när klimatfrågan är på tapeten och då inte minst bilåkandet.
Av en förmodligen ren tillfällighet har jag snappat upp att det huvudsakligen är kvinnor runt medelåldern som (gärna något högljutt) dryftar detta spörsmål. Många gånger är det synpunkter på hur andra beter sig eller rättare sagt inte borde bete sig.
... hur kan man ta bilen den korta biten ... man kan faktiskt åka kommunalt ... tänker man på hur mycket avgaser som släpps ut ... man måste dra ner på bilåkandet ... höj bensinpriset ... det går alldeles utmärkt att åka tåg och man kan ta cykeln med sig ... hur skulle det se ut om alla tog bilen ... och så vidare ...
Emellanåt tycks indignationen och upprördheten vara stor. Detta att döma av mimiken, tonläget och mer eller mindre yviga gester. När samtalen fortskrider börjar man försiktigt vittna om sitt eget beteende. Indignationen är då inte lika stor. Mimiken blir mera neutral. Gesterna minskar både i frekvens och omfång. Replikernas karaktär övergår mer och mer till att förklara, försvara, släta över och urskulda sig.
... det tar alldeles för lång tid att ta bussen ... måste ta bilen till jobbet ... har besvär med ryggen och kan inte bära flera matkassar ... barnen ska inte behöva vara på dagis så länge ... ibland måste man unna sig lite bekvämlighet ... det är så trångt på morgontåget ...
man kan inte komma till träningen på annat sätt ... och så vidare ...
Dessa som man tycka dubbla budskap och motsägelser illustrerar på ett bra sätt problematiken med bilåkande och annat som tär på jordens resurser. Det är inte helt lätt att förhålla sig när olika intressen/förhållningssätt/behov/önskemål uppenbarligen inte är förenliga och då krockar med varandra. Därför riktas inget klander eller pekpinnar mot någon. Rannsakar man dessutom sitt eget beteende och agerande så blir uppställningen med dubbla budskap och paradoxer lång, riktigt lång, särskilt om man har några år på nacken. Lärdomen man drar som betraktare och överhörare kan sammanfattas i det klassiska ordspråket tala är silver tiga är guld.
