Denna dag har ett antal timmar ägnats åt att via olika medier skärskåda politikers och makthavares krumbukter, undanflykter och bortförklaringar. MSB-chefen fick naturligtvis avgå efter den så nödvändiga resan till Kanarieöarna. På så sätt fick regeringen lite andrum och en tankestund vad gäller hur man ska agera internt. Naturligtvis extra svårt då självaste statsministern trotsade och fullständigt nonchalerade de förhållningssätt som han med emfas krävde att medborgarna skulle rätta sig efter. Man undrar så där lite i förbigående om dessa herrar inte har någon i sin närhet som emellanåt ifrågasätter och fungerar som bollplank när de ska göra något som tangerar gråzonen.
Nåväl, de svenska makthavarnas agerande är bara en mild västanfläkt i jämförelse med Donald Trump. Han fortsätter med en dåres envishet hävda att han blivit bestulen på presidentämbetet. Kollade under sen eftermiddag in hans tal till sympatisörerna utanför Vita Huset där han orerade, tuggade på, spottade och fräste, slog mot andra, hotade och misskrediterade kreti och pleti. Hade svårt att hänga med i hans tal trots att min engelska/amerikanska är någorlunda hygglig. Det var svårt att fånga en röd tråd eller någon form av stringens i det han säger. Fascinerande är att åhörarna orkar att lyssna på hans upprepningar och alla motsägelser. Uppenbarligen är han enormt skicklig att på ett övertygande sätt få människor att blint tro på det absurda, besynnerliga och bisarra.
Sammantaget var det inte särskilt lustfyllt att ta del av det som förmedlades denna trettondag.
