Miljöpåverkan …

Noterar att Riksidrottsförbundet tillsammans med Ridsportförbundet, Handbollförbundet och Orienteringsförbundet beviljats drygt 2,9 miljoner kronor i innovationsstöd av Vinnova för att ta fram en metod för att minska resor med hög klimatpåverkan inom idrottsrörelsen.

- Vi har påbörjat en kartläggning över förbundets klimatpåverkan, vi har även testat ett sätt att mäta vilken klimatpåverkan en orienteringstävling har. Som orienterare reser vi till en skog en bit bort och i många delar av landet saknas kollektivtrafik. I projektet kommer vi att titta på hur vi kan effektivisera vårt resande och på så sätt bidra till ett minskat klimatavtryck, säger Susanne Maarup, förbundschef på Orienteringsförbundet. 

Denna nyhetsflash triggade igång några tankar, drog mig till minnes att jag tillsammans med några andra gjorde en studie/undersökning/kartläggning snarlikt denna. Kollade in en sparad hårddisk med jobbrelaterade filer. Orkade dock inte kolla allt men drog mig till minnes några slutsatser:

Det så kallade datumstoppet under våren, vilket innebär att tävlingar inte får arrangeras i södra Sverige, har konsekvensen att orienterare helg efter helg åker extra långa vägar norrut för att kunna tävla. Alltså, en kontraproduktiv miljöåtgärd ... ta bort datumstoppet!

I tätbefolkade delar av landet typ västsverige bör tävlingar regelbundet kunna finnas inom en 10-milsradie. Detta kräver en helt annan form av tävlingsplanering av distriktsförbunden.

Samåkning bör uppmuntras och underlättas. Många åker själva för att slippa vänta i timmar

på medresenärer då man har olika starttider.  Skapa möjligheter att kunna välja och samordna starttider!

Dock trodde vi inte på att mera utnyttja allmänna kommunikationsmedel (möjligtvis i några storstäder). Anledningen var enkel. Transportkapaciteten räcker inte till och det stora flertalet orienteringstävlingar ligger inte i direkt anslutning till buss- eller tåglinjer.

Ska bli intressant att se vad Vinnovas innovationsstöd genererar.

Fritt fram …

Det blir inga större förändringar i tillvaron denna dag då regering och myndigheter släppt i stort sett alla pandemirestriktioner för alla som vaccinerat sig. Dock måste alla som inte sprutat sig vara på sin vakt och alla som fått sina sprutor ska naturligtvis vara extra uppmärksamma då man möter "antivaxxare".

Som pensionär under den här perioden har man naturligtvis haft det lättare med att hålla avstånd och undvika trängsel. Det är förhållningssätt som man själv kunna styra. Värre hade det varit om man tvingats att ta sig till jobbet med kollektivtrafiken eller befunnit sig på en arbetsplats med mycket närkontakt. Som orienterare har tillvaron också i stort varit acceptabel trots begränsningar och inskränkningar.

Dock blir man något förbryllad och konfunderad när man tar del av beslutsfattares och för-stå-sig-på-ares uttalanden och konstateranden.

Exempelvis hävdade idag socialminister Lena Hallengren att "Sverige har hanterat coronakrisen på ett bra sätt under den tid som landet levt med restriktioner". Jag tycker att Sverige har kommit väl ur detta, säger hon till DN.

Samtidigt presenteras en rapport som säger att Sverige hör till de länder med mest förkortad livslängd på grund av pandemin av de studerade 29 länderna. Forskarna menar att den svenska hanteringen av pandemin är det som ligger bakom skillnaderna i förväntad livslängd. Sverige införde inte restriktioner lika snabbt och omfattande. Man stängde inte gränserna som Norge och Danmark, höll restauranger öppna, la inte samma vikt vid munskydd, social distans och hemarbete. Det skedde ingen nedstängning i Sverige på samma sätt som i grannländerna.

Ja, vem ska man tro på och vem ska/kan man lita på. Vare sig man är politiker eller forskare har man sina grundantaganden som man utgår ifrån och teser som man vill driva.

Dock ska man vara extra vaksam när politiker bara något år innan det är val uttalar sig. Oftast handlar det då om skönmålning och idealisering när det gäller att beskriva nuläget.

Ingen fingertoppskänsla …

Följetongen om Göteborgsvarvet som ställdes in tidigare i höst fortsätter. Tonläget har något förändrats och nu planeras ett alternativlopp under sena hösttider. Men nu har Konsumentverket efter flera anmälningar höjt rösten. Många besvikna vill ha tillbaka startavgiften men nekats. Det flaggas med rättsliga åtgärder.

Skrev om arrangemanget i denna blogg den 26 augusti. Tycker inte annorlunda idag än då. Styrelsen i Göteborgs Friidrottsförbund verkar dock vara riktigt hårdnackade. Tonläget är vasst och uppskruvat. Man har också enligt tidningsuppgifter anlitat "en av Sveriges bästa byråer som kan det här med idrottsjuridik". Sannolikheten är stor att det blir ett trist eftermäle.

Är ännu idag förvånad och förundrad. Tänker man inte dugg på Göteborgsvarvets varumärke ... på konsekvenserna ... och i ett längre perspektiv. Förstår tillfullo att pandemin har drabbat arrangemanget hårt precis som för många andra; enskilda, mindre företag och andra ideella organisationer. I ett sådant läge hade det varit mera smakfullt om styrelsen visat lite empati och inte kallsinnigt viftat bort och negligerat besvikna och frustrerade "kunder". Var finns/fanns fingertoppskänslan?

Vägvalsrikt …

Idag handlade det om långdistanstävling i skogarna söder om Alingsås. En fantastiskt härlig höstdag med uppemot 800 deltagare. Av pandemin märktes inget förutom att det inte fanns någon dusch och inte heller några priser delades ut (vad nu detta har med pandemin att göra).

Skogshjortarna bjöd på härlig vildmarksterräng och en suveränt bra karta. Banorna var av yppersta kvalité och naturligtvis präglade av långdistansens karaktär med ett antal långsträckor. Det var vägvalsrikt vilket kan understrykas med två sträckor från den egna banan där gps-spåren från en fjärdedel av startfältet är inlagda.

Sol i Bredared …

Lika fin som terrängen var på vissa ställen lika jävlig var den på andra. Ja, ungefär så kan man formulera en kort recension av skogen utanför Bredared norr om Borås. Medeldistans stod på programmet denna vackra höstlördag med 13-14 grader. Vittnesmålen efter målgång skvallrade om många bommar men själv lyckades jag undvika något irrande. Det kändes skönt.

Barnbarn och deras klubbkompisar tävlade i Lidköping. Bacho Cup är en populär ungdomstävling och ett "måste" för den yngre generationen. Man hann med att köra både en medeldistans och en stafett.

På hemresan från Bredared gjordes ett stopp vid sjön Sävens norra badplats. Stranden och bryggan låg öde. Så var det också förra året när vi badade där efter ett kvällslöp i närheten. Alltså, en repris idag som var helt OK.

Återställning …

Slutet av veckan handlade om två "återställardagar" dels avveckling av onsdagens arrangemang samt "bilsanering" efter intensivt användande de senaste månaderna.

Det är en mängd prylar som ska ställas iordning och tillbaka även efter mindre orienteringsarrangemang. Kontrollenheter ska plockas in, tält och vimplar ska packas ihop, bord och stolar ska till sina förvaringsplatser osv. Det känns skönt när allt är tillbaka och prylarna är på plats. 

Bilen har länge suktat efter att bli rengjord. Det är mycket som samlas både på den och i den i samband med tävlingar och arrangemang. Dammsugarslangen slamrade och lät av alla barr, små pinnar och intorkad lera. Under och mellan säten fast olika lämningar typ plastflaskor, kontrollbeskrivningar, förbrukad sporttejp, avslitet skosnöre och pappersmugg.

En del fynd görs också. Den vita laddsladden till mobilen återfanns likaså den mjuka hårborsten.

Nöjdheten slog i taket när stunden var kommen då de nyspolade bilgolvmattorna slutligen lades på plats. 

Redan till helgen är risken uppenbar att återgång till ett "normalläge" påbörjas, två orienteringar väntar.

Arrangemangsdag …

Idag var vi arrangörer hela långa dagen. Det började med veteranlöp på förmiddagen med över 90 startande. Solen lyste härligt under tidig timma men sedan mulnade det på. Vi bjöd på fyra banor med bitvis brant och detaljrik terräng alldeles vid Vänerns sydvästligaste kant.

Gunilla och jag fick god hjälp av Rolf som skötte tidtagningen. Pensionärer är tidigt ute. Första start var angivet till 10.00 men redan 40 minuter tidigare väntade några otåligt på att få komma iväg.

Många är förberedelsetimmarna och därför gäller det att utnyttja arrangemanget och göra det tillgängligt för så många som möjligt. Därför öppnade vi upp för ytterligare en tävling under sen eftermiddag för alla som fyller sin dagtid med jobb samt skolungdomar.

Äldsta barnbarnet var på plats efter sin lyckade USM-helg och fick fin sparring av danske landslagslöparen Björn Cederberg - oj så bra och stimulerande och utvecklande det är. 

Eftertankar …

Efter att under dagarna tre ha följt ungdoms-SM i orientering kan man reflektera något över vad man sett, hört och upplevt.

- Många var killarna och tjejerna med bekanta namn. Ganska snart blev det uppenbart att orienteringens främsta rekryteringskälla är barn och/eller barnbarn där föräldragenerationen är eller har varit skogssporten trogen. Nu tror jag inte att detta är unikt för orienteringsidrotten. Det gäller för de flesta idrotter. Man föds helt enkelt in i en idrott!

- Oj så USM-generationen imponerar med sin orienteringsskicklighet och löpkapacitet. Många har redan i unga år underkastat sig regelbunden träning, deltagit i många tävlingar och behärskar alla discipliner som sprint, medel och långdistans.

- USM är en helt fantastisk mötesplats. Man träffar nya, knyter kontakter och skaffar kompisar från olika delar av vårt avlånga land. Det är verkligen härligt att se dessa möten.

- Trots att pandemin lamslagit mycket av verksamheten märks det inte på USM. Deltagarantalet är i stort detsamma som de senaste åren:

2021 - 461

2020 - 459 (coronaanpassat arrangemang)

2019 - 497

2018 - 447

2017 - 473

2016 - 413

2015 - 394

2014 - 417

- Så klokt det är att ha ettårsklasser. I USM-åldrarna varierar utvecklingskurvorna stort. Det märks så tydligt när man kollar in kroppslängden.

- Unga som leder unga. Flera distrikt, bland annat Västergötland, hade en ung ledarstab. Så bra och vilket engagemang dessa visade.

Det var härliga dagar i Falköping och höjdararrangemanget man bjöd på!

En pallplats till …

Igår blev det ytterligare en medalj till äldsta barnbarnet. Det blev silver på USM-stafetten tillsammans med Stina från Alingsås, Albin från Borås och Alva från Trollhättan. Alla fyra gjorde jämna och stabila lopp och upplösningen blev dramatisk. Alva (D16) gick ut som femma på sista sträckan. Hon avancerade och passerade tre löpare men det räckte inte för att ta sig förbi Smålandslaget. Men silver blev det. Imponerande!

Arrangörerna Falköpings AIK levererade ett topparrangemang och är värda all beundran. Förutom SM-tävlingarna bjöd de på två publiktävlingar. Det är så imponerande att de lyckades och orkade fixa till det hela. 

SM-medalj …

Så blev det då äntligen en SM-medalj till klubben. Äldsta barnbarnet grejade en bronsplats när ungdoms-SM avverkades i skogarna norr om Mullsjö. Han startade tidigt och det blev en lång väntan innan det stod klart att det handlade om en pallplats. Bronset hade kunnat vara silver om han inte hade gjort en onödig sväng till nästsista. Dock hade han inte kapacitet denna dag att ta guldet. Men oj så kul det var!

Dock var det lite dramatiskt tidigare i veckan. Efter förra helgens tuffa program med fyra tävlingar inom 40 timmar vaknade han upp på måndagsmorgonen med sjukdomskänsla typ tung i kroppen och täppt näsa. Ridån gick ner och deppet började. Ett depp att inte kunna springa SM som var säsongens huvudmål. Ett covidtest gjordes men det var negativt. Dock kunde han inte få vara hemma då hantverkare fixade till badrummet och de jobbade absolut inte om det var någon hemma med sjukdomskänsla. Det var inte heller aktuellt med skolgång. Vad göra ... lösningen blev att få vara hemma hos oss. Lägenheten är stor och han "isolerades" i ett av rummen. 

Nu var vi inte så oroliga å hans vägnar ... han verkade inte särskilt sjuk och känslan efter tuff tävlingshelg skvallrade om att det var vila och återhämtning som behövdes. Så det blev att hålla sig i stillhet och ha lite tråkigt. 

Genom åren och inte minst i rollen som förbundskapten kände jag igen symptomen. Vet inte hur många gånger löpare några dagar innan den mycket viktiga tävlingen vittnade om sjukdomskänslor och helt-ur-slag och jag-får-kasta-in-handduken. Men lite "handpåläggning" och "samtalsterapi" gjorde oftast underverk och när tiden var inne stod de där på startlinjen. Tolka nu inte detta att man ska nonchalera sjukdomskänning men min erfarenhet är att farhågorna många gånger är mycket större än faran. Höga ambitioner och stark målinriktning triggar lätt igång negativt tänkande när kroppen inte känns helt OK.

Hans bronsplacering var inte helt överraskande eller oväntad. Kapaciteten finns och dessutom ambitionen. Seriositeten vad gäller att träna målinriktat är riktigt hög. Naturligtvis finns en del att utveckla och förbättra och SM-bronset gör säkert att "tanden blir än mer blodad".

SM-helg …

Idag är det precis tio år sedan Vänersborgs SK arrangerade SM-stafetten vid Onsjö. Sammantaget 333 lag kom till start i de fyra klasserna herrar, damer samt dam- och herrjuniorer. Samtidigt arrangerade vi SM i precisionsorientering och en publiktävling - det var ett tufft beting!

Förberedelserna var många och långa. De sista veckorna blev mycket utmanande då det regnade och regnade och regnade. Vi var tre tävlingsledare som delade på bördan, jag själv, Anders L. och Anette F-L.

För egen del var det som ett heltidsjobb de sista veckorna. Hade en hel del sparade semesterdagar som skulle tas ut senast årsskiftet 2011-12 så 25 av dessa gick åt för SM-arrangemanget. Trots mycket jobb var det härliga och minnesrika dagar men att göra en repris är fullständigt otänkbart.

Tillbaka till nutiden och även denna helg handlar om SM. På programmet står ungdoms-SM där äldsta barnbarnet deltar. Det var inledning igår med sprintdistansen i de södra stadsdelarna av Falköping. Efter halva banan låg han sexa men gjorde ett misstag till den åttonde kontrollen. Det blev en extrasväng runt ett kvarter som kostade nästan en minut och han kom i mål på femtonde plats. 

Idag väntar långdistans i skogarna norr om Mullsjö och imorgon blir det stafett. Naturligtvis är vi på plats för att kolla den unga generationen men också för att delta i publiktävlingen "Ostlöpet".

Vi bor på Hotell Mullsjö, ytterligare en gång denna höst. Har alltid gillat stället med sin speciella atmosfär och omgivning. Var här första gången i slutet på 60-talet och sedan har det blivit åtskilliga besök genom åren. Anläggningen drivs nu i en ny regi med ambitionen att få fart på verksamheten efter nedstängningen under pandemin. 

Stället rekommenderas verkligen med ett alldeles extra stort plus för maten ... wow!

Ruskvädersdag …

Gårdagen blev en lång ruskvädersdag. En dag med innejobb och några timmar fylldes med förberedelser inför nästa veckas veteranlöp. Terrängen och kontrollerna kollades av för några dagar sedan. Igår handlade det om att iordningsställa SI-enheter, aktivera Eventor och publicera information om arrangemanget, digitalisera banor och kontrollbeskrivningar i programvaran Purple Pen, överföra banorna till sajten Livelox så att alla som vill kan lägga in sina gps-spår efter loppet samt att överföra banorna till pdf-filer som deltagarna kan ladda ner och skriva ut. Återstår att sätta ut ett 25-tal kontroller med alla tillbehör men det blir först på tisdag. 

Under arrangemanget assisterar klubbkompisen Rolf med tidtagningshanteringen och detta med hjälp av programvaran Meos. 

Orienteringsarrangemang handlar idag om mycket teknik och då dels om att ha tillgång till  hårdvaran men också kunskapen att hantera olika applikationer. Det är inte konstigt om det då och då strular.

Trots ruskvädret med mycket nederbörd och starka nordostliga vindar görs inget undantag vad gäller det dagliga badet i hav eller sjö. Dock kunde inte den vanliga badplatsen utnyttjas. Där var det för riskabelt. Istället sökte vi oss till en vik som var någorlunda skyddad från vind och vågor. 

Väntan …

Fjärden låg spegelblank. Bryggan sträckte sig långt ut och var folktom. Det var inte heller någon som tog sig en simtur. Men det salta vattnet var bara så skönt denna septemberdag och man blev av med alla barr och annat från skogen efter dagens veteranlöp. Härligt med detta dopp den 108:e dagen i rad.

Orienteringen var tuffare. Banorna i Jörlanda var av det svårare slaget och resultatlistan skvallrar om att några gamlingar verkligen hade fått bekänna färg. I väntan på att alla skulle komma i mål var det ganska givet att fikasamtalet för dagen handlade om svårighetsgraden på OL-banor generellt. Vi konstaterade att nybörjare/ungdomar alltför ofta och alltför snabbt ställs inför alltför svåra utmaningar. Ledare är emellanåt alltför ivriga att nå blå/svart nivå. Vi var också rörande överens om att banläggarna då och då tar allt för lättvindigt på sin uppgift. Det är frestande att bara sitta framför datorn och lägga banor utan att sedan kolla om kartans detaljer stämmer i verkligheten eller få en hint om hur terrängen ser ut. Trots att dagens kartor är högklassiga finns det många gånger partier eller områden som är schematiska och skissartade. Ja, ungefär så gick samtalet medan vi då och då kastade en blick in i skogen för att se om någon av de som var kvar i skogen närmade sig målet. Arrangörerna fick så småningom bekymmersrynkor i pannan ... vad göra? Men så knakade det till när enbusksnåret forcerades ... en älg eller ett rådjur ... nej, alla startande var nu tillbaka ... pust!

Lagunbad …

Gårdagen blev en återhämtningsdag efter helgens späckade program. Många klädesplagg på tork och även andra prylar som ryggor och paraplyer behövde bli torra. Även kroppen behövde återhämtning så att den skulle bli samarbetsvillig denna tisdag.

På förmiddagen väntade rekognoscering av banor och kontroller till nästa veckas veteranrace där vi står som arrangörer. Detta som uppvärmning inför eftermiddagen då ett löp väntade i Västerlandaskogen söder om Lilla Edet.

Vid sjön Lagunen var start och mål beläget för OK Gipens skogssprint. Korta banor i skog med god sikt, inte så många detaljer men tunglöpt då blåbärsriset var riktigt frodigt. En kul bana där det verkligen gällde att vara extra noggrann med kompassriktningen. Så väntade då dagens bad och det bjöds på härligt och friskt vatten med för årstiden behagliga grader.

En dag att minnas …

Pust ... är det lätt att utbrista efter gårdagen. Detta inte beroende på många värmegrader utan ett ihållande regn hela dagen lång. Det började i arla morgonstund på väg till Ulricehamn och DM i långdistans. Där mötte vi storkuperad terräng och det som är så vanligt nuförtiden i orienteringssammanhang; ris, pinnar och bröte. Det ihållande regnet underlättade inte precis heller framfarten.

När mållinjen passerats var det bara att förflytta sig snabbt till bilen och riva fram lite torra kläder.

På eftermiddagen väntade en träff med kusiner och släktingar så vi passade på att slå två flugor i en smäll i sjön Åsunden. Dels avverkades dagens dopp och dels tvättade vi bort barr, smuts och en och annan älgfluga som envist höll sig fast i håret. Rentvagade och torra  ställdes färden till Kungälv.

Där väntade en minnesstund för min farbror Åke. Han gick bort för drygt ett och ett halvt år sedan men på grund av pandemin har det inte funnits möjligheter att tillsammans göra ett avslut. Åke har genom åren varit min stora inspiratör, mentor och vägledare. Han har varit min "orienteringspappa". Det kändes skönt att tillsammans med hans familj och övrig släkt kunna hedra hans minne och detta i Kungälvs OK:s klubbstuga där han ofta vistades.

Tajt program …

Denna minst sagt regniga lördag stod DM i sprint individuellt och stafett på programmet. Tuffa utmaningar för arrangörerna att få ihop två tävlingsarrangemang inom en ganska kort tidsperiod. Det är lätt att det strular och framförallt då vad gäller stafettarrangemanget. Det är så mycket som ska klaffa med gafflingar, si-pinnar och annat.

Sammantaget var det bra och kul banor. Dock, som nästan alltid vid sprintarragemang, strul vad gäller passager genom grindar och över häckar/stenmurar. En segrare diskade sig själv då hon omedvetet hade passerat genom en grind som visserligen var öppen men som på kartan var "stängd".

Sannolikt är dessa slumpmoment något man får leva med. Det är knappast görligt för arrangörer att ha koll på alla små detaljer. Kanske ska man dock som banläggare undvika sträckningar genom komplexa områden där den typen av misstag kan uppstå.

Trots hällregnet var det kul och särskilt kul att äldsta barnbarnet tog ett DM-tecken. Bara ett halvt dygn tidigare hade han också vunnit natt-DM. Imorgon väntar så den sista DM-tävlingen; långdistans.

Man kan så där i förbigående fundera över hur programmakarna tänkte när man planerade in fyra mästerskapsarrangemang inom ett så kort tidsspann.

I ridhuset …

Denna dag var det fokus på en helt annan sport än orientering. Det yngsta barnbarnet ratar jakten på orangevita skärmar och föredrar hellre hästryggen. Påhejad av farmor som tycker att det går alldeles utmärkt att kombinera skogsluffandet med ridning.

Idag spanade vi in veckans stund på ridklubben och deltog i iordningsställandet och sedan ridlektionen.

Suckar ibland över att orientering kräver mycket förberedelser och planering men undrar om inte ridning är ännu krångligare. Oj så mycket som måste fixas och kusarna är inte alltid så samarbetsvilliga.

Stor beundran också för ridläraren som måste vara utrustad med mycket tålamod, pondus och flexbilitet. Vare sig hästar eller unga ryttare, huvudsakligen tjejer, behagar att alltid följa uppmaningar och kommandon.

Späckat program …

Vi skippade onsdagens veteranorientering. Istället drog vi till Göteborg med de två äldsta barnbarnen och ställde upp i göteborgarnas DM-sprint. Ett bra arrangemang i Mölnlycke fast det blev mörkt för sent startande och en och annan bar faktiskt en liten pannlampa för kartlyse. Sprintorientering ger ofta upphov till otydligheter i kartbilden. Denna afton hade arrangörerna inte markerat ett med staket avspärrat område vilket ledde till längre löpsträckor=tidsförlust för de som tog detta vägval. Inte bra.

Kvällsmörkret smög sig på och på hemvägen blev det bad i sjö samtidigt som vi lyssnade på sportradion och referatet från VM-kvalet i fotboll. Det var inte bara kvällen som var mörk!

Imorse vaknade vi till stålande solsken och dessutom fanns möjligheten att åka till Lidköping och skaraborgarnas veteranlöp. Beslutet var lätt och tillsammans med cirka 160 andra gamlingar sprang vi i Rådaskogen. Mycket eftersnack denna dag bland annat beroende på en härlig "återträff" med Hans Ekberg som en gång i tiden skolade mig på något juniorläger. Hasse var landslagslöpare och har dessutom jobbat med elitträning så vi hade mycket att dryfta om vad gäller forna tider och gamla bekanta. Kul!

På hemvägen hittade vi till badplatsen Arken vid Vänerkanten. En badplats som hade sett sina bästa dagar men av lämningarna att döma hade den haft en storhetstid med många badgäster. Vet inte om man kan kulturminnesmärka en badplats men om så är fallet platsar Arken som en sådan.

Lite mer kultur hanns också med då vi spanade in forminnet Stenkullen strax utanför Såtenäs.

100 på raken …

Igår blev det ett bad i sjö för hundrade dagen i rad. Vi antog utmaningen från barnbarn #2 som redan förra året fixade 100 dagar men som i år höjde målsättningen till 150. Alltså, tanken är att fortsatta dagliga bad i hav eller sjö ska genomföras ännu ett tag. Men igår nåddes den tresiffriga nivån i Vänerhavet där graderna denna dag uppgick till 15. 

Badställena har varierat. Insjöar, Östersjön, saltbad på västkusten och fjällsjö. Som varmast har det varit 24 grader. Några dagar har det varit vidrigt med hällregn och blåst, många dagar har varit underbart härliga. Någon dag blev det ett sent bad bara någon timma innan tolvslaget.

Det som från början varit en gimmick, en kul grej, har efterhand blivit ett vardagligt och naturligt inslag. Det är både ett självklart och vardagligt inslag men också något man längtar efter. Den "kick" och upprymdhet man får när det är riktigt friskt eller kallt har blivit något efterlängtat. Återstår att se hur länge den positiva upplevelsen hänger i. Förra året gjordes det sista badet i november och då visade termometern 9 grader.

Nu finns det inga som helst ambitioner att bli vinterbadare utan målbilden handlar om 150 alltså dagliga dopp till slutet av oktober. Kan inte påminna mig om att någonsin tidigare i livet ha badat 100 dagar på raken så nu blir det nytt rekord varje dag. Detta så länge möjligheten och lusten finns.

Guldjubel …

Så härligt att kunna fixa till ett reportage i lokaltidningen TTELA efter att Malin Agervig Kristiansson från Trollhättan tog sprintguld när junior-VM avgjordes i Turkiet. Sedan jag började som "radskrivare" för snart tio år sedan har jag kunnat följa hennes karriär. Det har varit både framgångar och motgångar precis som det är i idrottsvärlden.  

Hon har Trollhättans SOK som moderklubb men bytte klubb i början av pandemiåret 2020. Det blev IFK Göteborg för henne och tvillingbrorsan Linus. Dock blev det ingen orienteringssäsong på grund av pandemin men istället mycket högkvalitativ träning.

Mamma Gitte är danska och därför har hon valt att i internationella sammanhang tävla för Danmark. För två år sedan vann hon ungdoms-EM på sprintdistansen i Ukraina men VM-guldet i söndags är hennes hittills största framgång.

Ska bli intressant att följa hennes fortsatta karriär trots att hon inte längre tävlar för en klubb i tidningens spridningsområde.

Lyckat arrangemang …

DM-stafetten är avverkad och tävlingen genomfördes på ett bra sätt. Höstvädret var också perfekt så nu kan alla inblandade känna sig nöjda. Men ett antal nyckelpersoner har fått jobba hårt. Ett stafettarrangemang ställer extra höga krav och utmaningarna är många. Det är inget arrangemang man frivilligt söker utan det handlar mera om att solidariskt ställa upp när distriktet så påkallar. Skönt att det är över och att upplägget fungerade så bra!

DM-medel …

Gårdagens DM i medeldistans blev en höjdartävling. Härligt höstväder med blå himmel och sol samt utmanande bra banor med många kontroller. Detta i flack men detaljrik terräng. Dock ska skogen avverkas med början nästa vecka och då ödeläggs ett fint område det närmaste decenniet - trist!

Fem silver blev det för den egna klubben. Äldsta barnbarnet fick pisk med 32 sekunder och detta efter några misstag.

Det enda gnället som hördes var synpunkterna på att man inte kunde anmäla sig i olika startgrupper, alltså att välja en starttid som passar beroende på om man har lång resväg eller samåker i familjen eller med klubbkompisar. Överhörde att i en familj var det över 2,5 timmars skillnad mellan starttiderna. Familjen i fråga hade försökt ändra detta vid tre tillfällen men fått kalla handen. Här måste en ändring komma till stånd men det är inte så lätt. Belackarna hävdar att det blir "orättvist" om man själv ska kunna välja inom vilken timma man vill starta. Jag har ännu inte riktigt förstått vad "orättvisan" består i. Det är absolut inte mera "sportsligt" med en lottad starttid. Så jag hoppas innerligt att någon insiktsfull person kan förklara och tydliggöra för mig varför man inte kan ha valfri startgrupp på vanliga tävlingar.

Tävling på gång …

Förberedelserna går in i slutfasen för den egna klubbens arrangemang imorgon. Det handlar om distriktsmästerskapen i stafett för Västergötland. Det är mycket som ska göras och många trådar ska knytas ihop. Tyvärr har stafetter inte längre samma attraktionskraft som tidigare. En individuell tävling lockar betydligt fler startande. 

Nu handlar det inte om att välja om man vill arrangera eller inte. Utgångspunkten är ett rullande schema för alla distriktets klubbar. 

Men innan startskottet smäller av under tidig söndagstimma ska DM i medeldistans avgöras idag och detta bara knappa milen hemifrån. Det är grannklubben OK Skogsvargarna som arrangerar i ett flackt skogsområde strax nordväst om Vargön. Terrängen har utnyttjats väldigt sällan för orientering så även om man bor i närheten har man ingen som helst lokalkännedom.

Belöning …

Det blev en torsdag med full fart vid klubbstugan. Innan de olika ungdomsgrupperna gav sig iväg på olika övningar var det utdelning av pris för sommarens SKÄRMJAKT. 19 ungdomar hade klarat målet och fick en specialdesignad ”skopåse” med olika bra-ha-grejer för orienterare.

Äldste sonen svarade för dagens träning. Det var ett digert jobb som krävde ett antal timmar för att fixa karta och rita in olika banor, bygga labyrinter, snitsla och placera  ut sportidentenheter. Det blev full fart med många utmaningar på de olika banalternativen. Kul tyckte många och ville inte sluta.

Avslutningen av dygnet tillbringades framför TV:n för att följa fotbollslandslagets VM-kval. Oj, vilken höjdarmatch det blev och Sverige överraskade verkligen. Segern mot Spanien betyder mycket i det fortsatta kvalet.

OL-gubbe vid vatten …

Det låter som en poetisk benämning på en oljemålning men det var var bara Gunillas beskrivning när hon tagit fotot vid stranden av Lilla Skarsjön öster om Ljungskile. Programmet en onsdagförmiddag i september handlar om veteranorientering ... ena veckan är det si och nästa likadant!

Efter löpet hängde axlarna. Det blev stora misstag/bommar denna dag. Det blir så emellanåt när nivån på fokus och koncentration är lågt. Det är ju så att orientering är en sällsynt hård, fostrande och icke-förlåtande sport. Den straffar direkt den som inte läser kartan ordentligt eller slarvar med riktningen. Trots att man vet detta och lärt sig läxan under många decennier trillar man dit då och då.

Visst kan misstag bero på diffus karta, "gömda" kontroller och tveksam redovisning av terrängdetaljer men oftast handlar det om slarv, hafs och försumlighet. Försumlighet med det grundläggande som ändå är så inpräntat. Jag håller fortfarande på att lära mig ...

Fake news eller …

På orienteringsstafetter används ofta så kallade gafflade banor. Gaffling innebär i korthet att löparna på en sträcka springer olika banor, men när alla sträckor har sprungits så har alla lag sprungit exakt samma. 

En enkel metod att åstadkomma gaffling på en stafett med tre sträckor är att ha tre banor: A, B och C. I lag 1 springer första löparen sträcka A, andra löparen sträcka B och sista löparen sträcka C. Lag 2 springer sträckorna i ordningen A, C, B osv. Vissa kontroller brukar dock vara gemensamma för banorna, så det gäller att se upp och inte bara följa efter någon annan löpare.

Det finns flera olika mer eller mindre sofistikerade gafflingsmetoder. Dessa utmanar verkligen banläggare och arrangörer. Det gäller att säkra att varje lag springer exakt samma sträckningar.

Ibland händer det att banorna varit ”fulgafflade” vilket betyder att alla lag inte har sprungit exakt samma bana. Detta tillämpas ibland på skoj i samband med träning eller på skämttävlingar av olika slag. Gott så ... men när "fulgaffling" används i tävlingssammanhang strider det mot grundprincipen att alla lag ska genomföra exakt samma sträckningar. 

Har fångat upp rykten om att arrangörer i tävlingssammanhang, medvetet eller omedvetet,  "fulgafflat" och det stör och det är allvarligt. Förhoppningsvis handlar det bara om löst prat eller "fake news".