Fjärden låg spegelblank. Bryggan sträckte sig långt ut och var folktom. Det var inte heller någon som tog sig en simtur. Men det salta vattnet var bara så skönt denna septemberdag och man blev av med alla barr och annat från skogen efter dagens veteranlöp. Härligt med detta dopp den 108:e dagen i rad.
Orienteringen var tuffare. Banorna i Jörlanda var av det svårare slaget och resultatlistan skvallrar om att några gamlingar verkligen hade fått bekänna färg. I väntan på att alla skulle komma i mål var det ganska givet att fikasamtalet för dagen handlade om svårighetsgraden på OL-banor generellt. Vi konstaterade att nybörjare/ungdomar alltför ofta och alltför snabbt ställs inför alltför svåra utmaningar. Ledare är emellanåt alltför ivriga att nå blå/svart nivå. Vi var också rörande överens om att banläggarna då och då tar allt för lättvindigt på sin uppgift. Det är frestande att bara sitta framför datorn och lägga banor utan att sedan kolla om kartans detaljer stämmer i verkligheten eller få en hint om hur terrängen ser ut. Trots att dagens kartor är högklassiga finns det många gånger partier eller områden som är schematiska och skissartade. Ja, ungefär så gick samtalet medan vi då och då kastade en blick in i skogen för att se om någon av de som var kvar i skogen närmade sig målet. Arrangörerna fick så småningom bekymmersrynkor i pannan ... vad göra? Men så knakade det till när enbusksnåret forcerades ... en älg eller ett rådjur ... nej, alla startande var nu tillbaka ... pust!
