Äntligen blev det en skogstur på måndagsförmiddagen. Det var nästan en vecka sedan covidsmittan slog till och vi tvingades till inomhusvistelse och isolering. Det blev en tur med inplockning av kontrollenheter som använts i olika sammanhang under sportlovsveckan. Fortfarande känns dock huvudet lite tungt och förkylningsrester finns kvar.
Ett ofrånkomligt samtalsämne varje dag är naturligtvis Rysslands osannolika övergrepp på Ukraina. Gunilla och jag är rörande eniga om att vi aldrig i vår vildaste fantasi trodde att vi skulle få vara med om det som nu sker. Detta trots att vi växte upp under "kalla kriget", Vietnamkriget och i närtid Syrienkriget.
"Tröst" i bedrövelsen är naturligtvis den enorma solidaritet som omvärlden visar med den ukrainska nationen och naturligtvis den totala avskyn och aversionen mot Ryssland. Eftervärldens dom kommer att så småningom bli synnerligen hård!
Som idrottsälskare följer man naturligtvis med extra stort intresse hur idrottsvärlden agerar. Internationella Fotbollsförbundet, FIFA:s, beteende är anmärkningsvärt. Initialt fick presidenten Infantinos privata relationer styra och påverka beslut om hur Ryssland som fotbollsnationen ska hanteras. Beslutet hur man lät nationen, om än med några begränsningar, ändå delta i kommande VM var häpnadsväckande. Det råder inte någon som helst tvekan om att Putin och Infantino är som ler och långhalm. Otaliga är alla foton när de två leende herrarna gosar med varandra. Naturligtvis accepterade inte fotbollsvärlden detta och har satt stopp för Ryssland i VM.
Men så härligt det känns som orienterare när ett av de första internationella idrottsförbunden som inte bara portar Ryssland från mästerskapstävlingar utan också kastar ut landet som medlemmar är IOF.
