Som vanligt efter vintermånaderna börjar orienteringsverksamheten komma igång. Den egna klubbens ungdomssektion planerar för kommande aktiviteter. Detta bland annat genom att rekrytera nya. Flygblad sprids i skolor och andra sammanhang med förhoppningen att en och annan ska känna sig lockad.
Det brukar bli ett gäng som dyker upp men erfarenheten är också att det stora flertalet prövar på men det blir inte så mycket mer. Mycket annat i tillvaron lockar och skogssporten är inte alltid så enkel att lära sig. Föräldrastödet och engagemanget är viktigt om inte avgörande. Det måste finnas "support" när det ska köras till träningar och när all utrustning ska packas. Men detta är ingen naturlag. Då och då dyker han eller hon bara upp. Killen eller tjejen som av någon outgrundlig anledning bara fastnar för orientering.
Efter nybörjarkursen eller introduktionen ska nästa hinder passeras ... deltagande i tävlingsverksamheten. Då brukar flera tacka för sig. Det är inte lätt att rekrytera och jag förstår att ungdomsledare emellanåt tappar sugen.
Dock tror jag att man till vissa delar måste revidera och komplettera orienteringsutbudet. Man kan inte bara luta sig tillbaka och förlita sig till det som tidigare varit en framgångsfaktor.
Är övertygad om att exempelvis antalet närtävlingar måste bli fler, mindre arrangemang som inte kräver långa restider och annat krångel. Förenklingar och förändringar bör också vidtas i det traditionella tävlingsutbudet. Man bör bland annat själv kunna välja starttid. Noterar allt oftare att många familjer idag inte är och tänker som jag och andra "OL-nördar" gör. Man är inte beredd att avsätta större delen av dagen för orientering. Man vill inte gå omkring och trampa på ett lerigt gärde i väntan på att hela familjen ska ha startat och kommit i mål. Alltså, bort med långt utdragna och påtvingade startfält.
Ser också att arrangörer ska vara särskilt uppmärksamma på terrängval. Alltför ofta bjuds det på bansträckningar som drar fram i mycket svårframkomlig och bushig terräng. Kul och utmanande för en del men inte för alla. Har fått en känsla av att allt för mycket banläggning idag sker framför datorn, man är inte lika angelägen med terrängbesök innan ringar ritas in och streck dras mellan kontroller.
Idéer brukar det finnas tretton av på dussinet. Det råder ingen idétorka utan mera en rädsla, kanske avoghet eller helt enkelt ovillighet. Utveckling är inte lätt vilket Alf Henriksson tydliggör med en ordramsa:
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir
som det var.
