Banlängderna vid orienteringstävlingar ger alltid upphov till intressanta åsikter och tyckanden. Oinitierade brukar emellanåt le överseende när någon haft exempelvis 62 minuter på en orienteringsbana som mätt 10 km. "Jag kutar milen på 40-45 så det där med orientering verkar inte så märkvärdigt" är en inte helt ovanlig kommentar.
Då har man inte beaktat att det oftast handlar om löpning i obanad terräng genom sten och moras, klättring uppför branta berg och sträckor genom vattensjuka sankmarker. Vidare är den faktiska/verkliga löpsträckan alltid längre än banlängden (= fågelvägen) som anges.
Olika klasser har olika banlängd inom skogssporten. Just nu pågår en omställning som framkallar många åsikter och tyckanden bland de initierade. Banor ska inte längre anges utifrån kilometermått typ 3,5 km, 6,7 km eller 10 ,2 km. Istället ska en segrartid för olika klasser anges för medel- respektive långdistans:
Skälet eller förklaringen är egentligen väldigt uppenbar. En bana som mäter fem kilometer i starkt kuperad bohusterräng tar naturligtvis längre tid att genomföra än en bana i flack tallmoterräng. Med segrartider som utgångspunkt måste banlängden anpassas utifrån terrängens beskaffenhet. Utmaningen blir nu för banläggarna att bedöma hur banlängd och segrartid ska korreleras i olika terrängtyper och för de olika åldersklasserna.
Ytterligare en komplicerande faktor är att herr- och damklasser ska ha likvärdiga segrartider. Då den fysiska kapaciteten hos män generellt är 10-20 % högre än för kvinnor måste också detta vägas in.
Banläggarna kommer att ha det extra "svettigt" framöver!
