Orienterarna var många på Sommarland utanför Skara igår men det fanns naturligtvis också "vanligt" folk som sökte sig dit. En man från Syrien frågade mig vad det hela gick ut på. Jag hade kartan till hands och kontroller fanns i närheten så jag gissar att han förstod min beskrivning. En sak fascinerade honom och det var alla människor; små och stora, gamla och unga, killar och tjejer, män och kvinnor och alla orienterade! Men konstaterade han, är det bara för svenskar? Nej, nej sa jag ... vem som helst får delta!
Drar mig till minnes alla projekt och projektpengar som satsades på integrationsaktiviteter för några år sedan. Kan självkritiskt slå fast att ingen av de satsningar som den egna klubben gjorde ledde till några ringar på vattnet ... alltså vi lyckades inte knyta någon till ett längre engagemang.
Jag tror det är svårt, riktigt svårt för orienteringsidrotten att bli en aktivitet som är bra på att hjälpa till med integration. Det är för många väldigt långt till orienteringsskogarna. Det är en "kultur" och en miljö som man uppenbarligen inte känner igen sig i. Det blir som en ny värld som kanske skrämmer.
Dessutom tror/vet jag att skogen/naturen hos flertalet nysvenskar betraktas som farofyllt och något man bör/ska undvika. Men kanske, kanske skulle sprintorienteringar i urban miljö passa bra!?!
Nu är inte orientering den enda idrotten som misslyckats med att rekrytera nya målgrupper. Egentligen är det bara fotbollen som grejat detta med idrottslig integration.
