Älgkontakt …

Igår var det nattorientering i snöfri terräng. Dock var det inte älgfria marker. För ett drygt halvår sedan hade jag och Gunilla otrevlig närkontakt med en älg i samma område. Den gjorde många utfall och var klart aggressiv. Upplevelsen var riktigt obehaglig. Har genom åren mött flertalet älgfamiljer och ensamma kalvar men just denna var speciellt närgången. 

Hade nästan glömt bort mötet i somras men blev plötsligt påmind om händelsen när jag i nattmörkret plötsligt stod öga mot öga med fyra älgar. Hjälp ... vad göra? De rörde sig inte ur fläcken och var förmodligen bländade av pannlampans sken. Hojtade och stojade utan resultat och efter en stund var det en som vände om och strosade bort ... de andra följde efter. Pust var känslan och då var det bara att fortsätta mot första kontrollen. Men, men efter en stund noterade jag lysande ögonpar igen. Hjälp ... igen! Bestämde mig för att göra en rejäl kringgående rörelse. Det gillade uppenbarligen djuren som nyfiket tycktes följa efter. Ett rejält fullvuxet träd blev räddningen. Släckte pannlampan och avvaktade. Såg naturligtvis inget och lampan slogs på igen. Spanade runt i terrängen men inga reflekterande ögon syntes ... då var det bara att ta itu med loppet igen. Men var "lost", hade dålig koll på var jag var och det tog en stund innan jag redde ut det hela ... något skärrad var jag. Men väl "på banan" igen gick det bra ... ingen ytterligare älgkontakt denna afton.

Vid eftersnacket berättade andra att de också sett älgar men uppenbarligen utan närkontakt. Vittnade inte om min upplevelse ... onödigt att skrämma upp yngre generationer (förhoppningsvis är de inte följare av bloggen). Dock har jag nu extra respekt för älgbeståndet i skogsområdet nordost om Restad Gård i Vänersborg.

Lyckat koncept …

Skohyllan vid ingången till gymmet är välfyllt dessa dagar. Många är de som tänjer, böjer och sträcker på leder och senor. Det brukar vara så här i början på året. Det trista vädret lockar inte alla till utevistelse, nyårslöften har ännu livskraft och en och annan betar av månadskortet man fick i julklapp. Nu slinker man inte in spontant på någon gruppträning utan det gäller att boka in en plats nästan en vecka före men … trycket brukar lätta om någon månad.

Utbudet på Friskisgymmet i Vänersborg är stort. Många är de gemensamma träningspassen, lokalerna bjuder på rikligt med redskap och förutom inomhusaktiviteter finns också jogging- och löppass för olika kategorier och ambitionsnivåer. Det sägs att gymmet numera har över 3000 medlemmar, det är mycket för en tätort med omkring 40000 invånare.

Noterar att många bär på träningskläder från ortens idrottsföreningar. Uppenbarligen väljer flertalet att hänga på exempelvis löppass med "Friskis" och man funderar på om dessa ratar den egna klubbens aktiviteter. Min känsla är att det är så. Man är inte längre sin moderklubb "trogen" på samma sätt som för några decennier sedan.

Det sägs att svenskarna generellt sett blir mer och mer försoffade men det intrycket får man inte efter ett besök på gymmet vid Vänerkanten. Åldersspridningen är stor, flera generationer är på plats. Den fysiska statusen varierar och jag tror inte att någon känner sig udda eller omaka på något sätt. Friskis har verkligen lyckats med sitt koncept:

Friskis&Svettis finns för att ge alla som vill möjlighet att hitta sin egen lust till rörelse. Vi vet att om träning ska bli av måste den vara kul. Och vi vet att rörelseglädje är personlig. Därför är vår träning på många olika sätt. Men oavsett vad du väljer är vår träning en upplevelse för både kroppen och sinnena. Vi är snarare i upplevelsebranschen än i hälsobranschen.

Friskis&Svettis ser träning som en naturlig del av livet. Alla människor behöver rörelse för att må bra. Därför är vår träning en frizon från prestationskrav och skeva ideal. Hos oss får du vara precis den du är.

Svettig dag …

Det var svettigt under gårdagseftermiddagen och kvällen. EM-handbollen spelade upp sina två sista matcher. Sverige grejade bronset utan att ha varit direkt hotade av Tyskland. Finalen var minst sagt spännande och förhoppningarna fanns att Danmark skulle vinna. De räckte inte till och Frankrike vann. Under helgen har det varit ett antal härliga timmar framför TV:n med handboll. De första halvlekarna brukar inte vara så upphetsande men när det är dags för de andra smäller det oftast till och det rejält.

Det var även svettigt mitt på söndagen. Ytterligare en omgång av Vinterracet i närområdet avverkades. Etappen avgjordes i det lilla sömniga och för dagen gråtrista samhället Upphärad söder om Trollhättan. Bebyggelsen är inte stor och bryts av med mindre skogspartier. Orienteringstekniskt är det lätt och därför var det en betoning av löpmomentet. Rester av snöveckorna fanns kvar i form av isiga stigar och vita fläckar. Men ... ett trivsamt arrangemang av OK Flundrehof med alla faciliteter inomhus för de 70-talet löpare som mötte upp .

Skön lördag …

I arla morgonstund drog vi till Göteborg under lördagsmorgonen. Årets första orienteringstävling väntade. Så klokt, så smart och så uppskattat av GMOK att satsa på en rekordtidig premiär. De bjöd på ett perfekt arrangemang med mycket kul och utmanande banor i den kuperade och detaljrika terrängen runt Ruddalen. Jag tror inte att någon av de de drygt 350 startande ångrade sitt deltagande.

Efter loppet bar det inåt centrum för lunch på "Mr P". En restaurang i direkt anslutning till konstmuséet. Ett matställe med smakinfluenser från hela världen med små och stora rätter. Vi valde söndagsbrunchen och den var enkelt uttryckt: superb!

Så väntade utställningen "Göteborgskoloristerna". Med starka färger, yviga penseldrag, personliga motiv och känslofyllda visioner tog vi del av verk av konstnärerna Åke Göransson, Ivan Ivarson, Nils Nilsson, Ragnar Sandberg och Inge Schiöler. Vi kollade också in muséets övriga utbud.

Rummet med personporträtt var intressant. Uppenbarligen har människor i alla tider haft böjelsen att reproducera sin nuna. Naturligtvis jobbigt förr med färg och pensel, lättare nu med mobilen. Passade naturligtvis själv på att ta en selfie bland alla andra selfies.

Så väntade dagens höjdpunkt med födelsedagsmiddag. Svärdotter Anni har nu uppnått 40 solvarv. Det blev en njutbar kväll med mycket välsmakande meny och skönt umgänge. Den ende som saknades runt bordet var äldsta barnbarnet som denna kväll var upptagen med en innebandymatch i Eksjö.

Wow vilken härlig lördag!

Rekordtidigt …

Igår var det årspremiär för veteranorientering i Göteborg. Närmare 100 löpare mötte upp i Delsjöterrängen som var så gott som helt is- och snöfri. Sol, blå himmel och några plusgrader var de yttre förutsättningarna.

Jag satt själv i bilen söderut då Gunilla drabbats av vinterförkylning. Väl på plats mötte jag många välbekanta ansikten. Alla verkade klart sugna och laddade inför dagens utmaningar. Banläggarna var snälla och hade sannolikt lagt banor som framförallt var anpassade för ett väderläge med snö och is. Men ... det var helt OK på barmarken!

Göteborgare har en tendens till att hänga på låset och startplatsen var packad redan en kvart före första start. Själv valde jag att starta sent och därför såg jag inte en enda löpare i skogen.

Skön dusch blev det i IFK Göteborgs anläggning och sedan väntade gött fika och eftersnack utomhus med solen rätt i ansiktet. Känslan av en vårorientering var påtaglig.

Nu dröjer det bara någon dag innan nästa begivenhet. Imorgon blir det rekordtidig tävlingspremiär. Aldrig tidigare har jag sprungit en tävling i Sverige så tidigt på året. GMOK arrangerar JanOari-medeln vid Ruddalens motionscentrum. Närmare 350 löpare i alla åldrar är föranmälda. Vi finns på plats med barn och barnbarn.

Förhoppningsvis håller vädergudarna sig lugna ... stöka nu inte till tillvaron med snö blir uppmaningen till de allsmäktiga!

Suck …

De senaste 15-16 månaderna har det levererats många påstående, deklarationer, avsikter, intentioner och profetior om Sveriges medlemsskap i NATO. I början var det intressant att följa medias rapportering och beslutsfattarnas kommentarer. Men ju mera långdragen processen blev desto mer trist blev det att följa turerna. De "blå dunsterna" blev över tid alltför många. De senaste dagarna har återigen en våg sköljt över med löften och påståenden. 

Gissar att många, många är luttrade vid det här laget och bara rycker på axlarna och detta med en suck när de nya utspelen kungörs. 

NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg måste man beundra. Tålmodigt, uthålligt och enträget driver han processen. Han tycks aldrig brusa upp, han anklagar ingen och håller möjligheter/lösningar/öppningar vid liv trots att det kärvar rejält ibland.

Förstår naturligtvis att det är en prestigefråga för honom ... att Sverge blir medlem. Men hans ihärdighet och oförtrutna vilja att driva frågan är värd så mycket respekt.

Nu undras vad som blir nästa steg i detta märkliga förlopp. En sak är i alla fall klar. Om 5-10 år så där skrivs det förmodligen någon bok eller rapport om förloppet ... den ska bli intressant!

Skid-O …

Igår fanns möjligheten att kolla in VM i skidorientering. Tove Alexandersson skulle göra comeback efter några års uppehåll vilket triggade igång intresset. Sprintdistans stod på programmet denna första dag med vinnartid på omkring 15 minuter.

Trots att grenen ingår i samma förbund som fotorientering har jag inte ägnat särskilt stort intresse eller engagemang för denna variant.

Testade några gånger under junioråren men tyckte då att det huvudsakligen handlade om skidåkning med ett mycket litet inslag av orientering. Det var inte heller särskilt många klubbar i närområdet eller kompisar som utövade sporten. Nyckfulla snöförhållanden genom åren har också medfört att det har uppfattats som en svårutövad och perifer tävlingsform.

Noterar dock att orienteringsinslaget har ökat men känslan är att det fortfarande är en rejäl betoning på skidåkning. Intressant att följa gårdagens uppgörelser om VM-medaljerna. Ytterligare några elitprofiler kan igenkännas förutom Tove. Lärde mig också en del av regelsystemet.

Trodde att regelverket var detsamma som på mtb-orientering att man bara fick utnyttja de på kartan grönmarkerade stråken (se kartklippet ovan till vänster). Men i skidorientering är det tillåtet att gena, snedda och ta fågelvägen eller dra nytta av "genspår" som de initierade kallar det. Det är naturligtvis ett vågspel och en chansning; går det snabbare och är det bättre än att följa i förväg uppdragna spår och stråk (kolla in gps-spåret på det högra kartklippet). Gissar att det kan vara en fördel med sent startnummer och då kunna följa i andras spår.

TV-bilderna visade också tydligt att det gäller att stå på skidorna och ett fall kostar rejält med tid . Ett fall kostar avsevärt mer tid i jämförelse än om man råkar snubbla i vanlig orientering.

Den inledande etappen blev en succé för de blågula tjejerna med guld, silver och brons. Idag blir det en ny och längre distans med jaktstart utifrån sprintresultaten.

25:e galan …

Igår kväll tillbringades ett antal timmar för att kolla av den 25:te upplagan av Idrottsgalan på TV. Så har den tredje måndagen i januari förflutit i många år. När jag yrkesarbetade var jag på plats i Globen vid många tillfällen. Det senaste decenniet har det dock handlat om (pensionärs)soffan.

När kandidaterna nomineras i november brukar jag genast pricka av vilka jag tycker ska bli vinnare i respektive kategori. Nedanstående lista presenterades där jag med kursiv stil markerade mina favoriter för omkring två månader sedan. Duplantis och Ståhl återfinns bägge i två kategorier. Det kan naturligtvis bli det omvända utfallet men knappast troligt att någon av dem tar en dubbel.

Årets kvinnliga idrottare

Sarah Sjöström

Isabelle Haak

Sandra Näslund

Tove Alexandersson

Årets manlige idrottare

Armand Duplantis

Henrik von Eckermann

Sebastian Samuelsson

Daniel Ståhl

Årets prestation

Armand Duplantis

Sarah Sjöström

Daniel Ståhl

Hanna Öberg

Årets nykomling

Emilia Nilsson Garip

Victor Lindgren

Hanna Lundberg

Ludvig Åberg

Årets lag

Vilma Bobeck & Rebecca Netzler

Damlandslaget Fotboll

David Åhman & Jonatan Hellvig

Herrlandslaget Bordtennis

Årets ledare

Henrik Ankarcrona

Peter Gerhardsson & Magnus Wikman

Rasmus Jonsson & Anders Kristiansson

Johannes Lukas

Det blev fyra rätt av sex. Uppenbarligen har fingertoppskänslan inte varit helt träffsäker detta år eller så är det bara att konstatera att juryn och jag tänkt olika.

Årets upplaga av Idrottsgalan var långdragen. Det där lilla extra och energihöjande man väntade på kom inte. Det blev också en något avslagen final då Ebba Andersson av naturliga skäl inte var på plats för att ta emot Jerringpriset. 

Producenterna bör kanske till kommande år förkorta presentationerna och minimera tillbakablickar som inte gäller det gångna året. Men som alltid är det en kul happening … för idrottsnördar och nostalgiker!

Sicket väder …

Två skidstafetter, två masstarter i skidskytte och en handbollsmatch mellan Sverige och Portugal kollades in på TV under gårdagen. I pauserna handlade det om "återställning" av allt efter Madeiraturen.

Av sportutbudet var tveklöst handbollsmatchen det mest spännande. Längdåkningen och skidskyttet var ... så där. Tycker mig ana en viss "trötthet" bland åkarna och det blir kanske så när man tävlar helg efter helg. Särskilt då media vid varje tävlingstillfälle agerar som om det var årets viktigaste tävling. 

Trots detta kan jag inte avstå från att kolla in loppen ... tävlingsidrott är kul! När kommentatorerna, bisittarna och förstå-sig-påarna babblar på är det skönt att kunna koppla av med diverse bestyr.

Det blev en kortare tur utomhus på sanslöst snorhala trottoarer och gångbanor. Mötte inte många då de flesta klokt nog höll sig inomhus. Under kvällen kom regnblandat snö som under natten övergick i regn spetsat med kraftiga vindar.

Vi hade förhoppningar om några skidturer i vacker vintermiljö efter vistelsen på sydligare breddgrader men så blir det uppenbarligen inte. Men ... inget ont som inte har något gott med sig. Nu öppnas möjligheter och förhoppningar om att regn och vindar fixar till barmark med möjligheter till skogslöp!

När blir det barmark …

40 graders skillnad mellan värmen vi lämnade på Madeira till kylan vi mötte på Arlanda ... brrrr! 

Vi flög reguljärt och i väntan på flyget och i flyget fanns tid att reflektera över veckorna söderut.

Orienteringsmässigt avverkades tre tävlingsdagar. Vi bjöds på toppenarrangemang om man nu bortser från terrängen avslutningsdagen. Är så imponerad av uppläggen och proffsigheten hos alla funktionärer. Detta trots en del utmaningar. 

Den andra etappen fick flyttas från ett bergsområde till ett alternativ närmare havsnivån. Arrangörerna gjorde en snabb omställning och detta med bravur. Dock berättade en av funktionärerna att man redan från början planerade för två olika tävlingsområden. Allt var klappat och klart för att välja plan A eller plan B beroende på väderförhållanden som uppenbarligen växlar och det snabbt.

Lite tuffare var det på den inledande nattetappen. Starten fick förskjutas med en halvtimme. Enligt uppgift hann flertalet inte komma i tid till arenan på grund av trafikproblem etc. Mess och mejl med vädjanden om ändrad starttid strömmade in. Detta hörsammades genom en senareläggning men stressade arrangörerna lite extra. Startklockor behövde ställas om och alla deltagare behövde informeras. Men det funkade.

På den andra etappen gällde minibusstransport till starten enligt ett detaljerat schemat. Det fungerade så länge det inte var några trafikproblem i den lilla bergsbyn ... men så strulade det sig ... flertalet hann inte till sin starttid och fick möjligheten att starta senare ... men informationen om

startstämpling fallerade ... följden blev att ett antal fick för lång tid och diskussioner med sekretariat blev långdragna .... pust! Gunilla och jag upplevde dock aldrig problemet men det var svettigt värre för arrangörerna.

Problemen som uppstod hade mycket enkelt kunnat undvikas både på fredagskvällen och lördagstävlingen. Åtgärden stavas: fri-minutstart-med-startstämpling!

För mig är det en fullständig gåta varför detta inte tillämpas dels hemma i Sverige men också utomlands eller är det som det klassiska tyska uttrycket i fri översättning: varför göra något enkelt, när man kan göra det så härligt komplicerat?

Snö, snö, snö massor utav snö har mött oss ... man undrar lite så där i förbigående: när blir det ett löp i barmark nästa gång?

Mot norr …

Både förmiddagen och eftermiddagen igår ägnades åt tillvaro i solstol. Det blev också en prommis tur och retur till de centrala delarna av Funchal. Många turister gled fram genom gränder och prång. Konstaterar att pensionärer utgör den största gruppen. Av dessa verkar engelsmän vara i majoritet. Tydligen är väderförhållandena i exempelvis Skottland detsamma som hemma i Sverige, snöigt och kallt men inte riktigt lika illa som på hemmaplan. Det är inte bara vi som trängtar efter några veckor med varmare förhållanden under bister vinter.

Vår vistelse här ute i Atlanten sjunger på sista versen. Återstår att packa ihop alla klädesplagg och prylar. 

Tillvaron här har denna gång inte bjudit på soldagar i samma utsträckning som tidigare. Men graderna har pendlat mellan 18 och 22 … helt OK!  

Österut …

Tre timmars vandring på slingriga stigar upp och ner på den allra östligaste udden av Madeira. Solen sken och även vindarna var där. Vi var inte ensamma. Många turistande i alla åldrar knatade på. De flesta med ändamålsenlig utstyrsel men en och annan med flip-flop-liknande skodon ... undrar hur det känns efteråt i fötter och tåleder.

Vi "dealade" med en taxichaffis som körde oss till utgångspunkten och var på plats när vi återvände. Han blev mycket lycklig för den extra dricksen.

Förhoppningsvis blir även den person lycklig som glömt att plocka med sin sedelbunt i bankomaten. Vi upptäckte det när vi själva skulle göra ett uttag och som tur var kunde vi gå direkt in i banken och förklara vad som hänt. Hoppas att sedlarna hamnar i rätt händer till sist.

Kolla in dag …

Nyckfulla väderförhållanden igår gjorde att vi valde bort en levadavandring uppe i bergen för att istället fylla på kulturkontot.

Ett litet konstmuseum besöktes som visade verk från konstnärer vi inte var bekanta med. 

Henrique Franco var en målare som levde 1883-1961, och hans bror Francisco Franco, en skulptör som levde 1885-1955, båda födda på Madeira. 

Man fick se exempel på deras verk och läsa om deras liv och karriärer. Intrycket var dock ett dystert och melankoliskt konstnärskap. Inga leenden och inga glada ansikten på deras personporträtt.

Nästa anhalt var Madeira Story Centre. Ett museum beläget i hjärtat av Funchals gamla stadsdel. Där fick vi ta del av Madeiras historia.

Vi passade också på att kolla in fiskavdelningen i Saluhallen där kommersen var livlig.

Det blåste rejält under dagen och havet piskade upp rejäla vågor.

Nunnedalen …

Igår stod ett besök till Nunnornas dal på programmet. Vi åkte inte med någon organiserad tur dit utan valde att åka "kommunalt". Det är skönt att själv kunna styra över tiden och slippa lotsas runt i en större grupp.

Vi lämnade Funchal där solen strålade men ju längre upp i bergen vi kom desto mer dimma blev det och så småningom också regn.

Nunnornas dal har fått sitt namn från klostret Santa Clara vars nunnor fick ta över marken på 1500-talet. Nunnorna flydde till dalen när franska pirater invaderade Funchal. 

Vi hoppade av bussen vid Eira do Serrado, dryga 1000 meter över havet. Sedan började en slingrande vandringstur längs en smal stig. Det var häftigt! Halvannan timma senare nådde vi byn och då hade vi tappat närmare 400 höjdmeter.

Vi kollade in den lilla kyrkan och den märkliga kyrkogården innan lunchen intogs. Det blev en mycket lokal specialitet: kastanjesoppa ... helt OK!

Vi väntade in lokalbussen och så bar det nedåt till Funchal längs smala serpentinvägar vars sluttningar ger dem med höjdskräck svindel. Det är inte heller något för personer med anlag för åksjuka. 

Det var någon gång vi höll andan en stund när vi mötte en stor turistbuss. Vår bedömning var att det möjligen fanns plats för ett möte med en mindre bil men knappast en buss. Men det funkade även om det kändes som att halva fordonet hängde över klippkanten.

Gött och varmt var det vid återkomsten till huvudstaden och det var skönt att packa ner överdragskläder i ryggan.

Etapp #3 …

"Vidrigt" blir det kärnfulla och kategoriska omdömet om terrängen på den avslutande etappen av Madeira Orienteering Festival. Kuperat (det går an) men underlaget bestod av vulkanartade stenar, 3-4 dm mycket slyig undervegetation samt röd klibbig lera. Man hade ingen som helst nytta av metalldubbskorna då ett lager av någon centimeter lera snabbt klibbade sig fast och satt fast!

Om inte minnet sviker mig var denna terräng något av det värsta jag varit med om. Mycket fokus och koncentration fick inriktas på fotnedsättningen. Det straffade sig och jag gjorde ett parallellfall som kostade mycket tid - jag var "lost" och det tog tid att reda upp det hela i den branta sluttningen med djupa fåror, sänkor och raviner. Väl i mål var jag långt efter men tiden räckte till en fjärdeplats ... det var tydligen inte bara jag som hade problem.

Dock var det fina arrangemang, solen sken och värmen var där - det var härligt!

Tävlingen avslutades med högtidlig prisutdelning för det sammanlagda resultatet från de tre etapperna. Både jag och Gunilla fick stå på prispallen med silver- respektive bronsplacering.

Under eftermiddagen blev det skön och välförtjänt vila i solstolarna vid poolen. Vi planerar inte att springa om banorna idag utan det blir en tur till Nunnornas dal.

Två silver …

Under sen kvällstimma efter nattorienteringen i fredags kom nedanstående meddelande inför gårdagens lopp:

Anledningen var att myndigheterna utfärdat "orange" varning om man vistas i Madeiras bergsområden. Alltså stora risker att vara där vilket lett till att arrangörerna tvingats använda ett kustnära reservområde på norra delen av ön. Trist att inte kunna tävla i den synnerligen utmanande och kuperade terrängen mitt på ön men ett plus med flytten: första start var först 14.00 och dessutom slapp vi en över tre kilometer lång väg till starten. Skönt med sovmorgon och att inte behöva jaga iväg under tidig morgontimma.

En spektakulär skogsetapp blev ersatt av en spektakulär medeldistans av sprintkaraktär. Det var verkligen kartläsningskrävande med synnerligen luriga kontrollplaceringar. 

Såg inte skärmen vid en kontroll längs in i en igenväxande gränd, sprang ut på huvudstråket igen bara för att konstatera att jag varit rätt från början. Tappade en knapp minut på detta och tappade också etappsegern. Gunilla fixade också en silverplats och vi var båda 21 sekunder efter.

Etappen hade stora likheter med tävlingsområden vi mött i italienska bergsbyar. Sammantaget ytterligare ett mycket välordnat arrangemang.

Idag väntar den sista etappen på landstungan längst österut på Madeira. Detta i kuperad och detaljrik terräng utan skog som påminner om kalfjällsorientering.

Årets första tävling …

Mörkret var kompakt, dimman låg tät och det duggregnade på den högt belägna golfbanan med utsikt (fast vi såg inget) över hela Funchal. 

Årets första orienteringstävling i mörker avverkades med banor lagda kors och tvärs längs fairways, skogsridåer, greener och bunkrar. Drygt 400 löpare från ett 20-tal nationer kom till start.

Det var svårt, riktigt svårt då sikten nästan var lika med noll. Dessutom var kontrollerna enbart markerade med en skärm under SI-enheten. Det var lätt att passera en kontroll på bara några meter utan att se den.

Insåg redan vid starten att nu gällde det att köra på "lågväxel" och ha "bromsberedskap", hela tiden. Trots fokus och skärpa blev det ändå någon minuts bom då jag passerade en skogsridå utan att märka det. Men väl i mål visade det sig att loppet räckte till seger med en knapp minut före tvåan.

Det var en mycket välarrangerad tävling med alla faciliteter inomhus, lyxigt värre!

Vi valde att åka lokalbuss till tävlingsområdet. Det bar uppför på serpentingator, genom smala passager och villakvarter. Fler och fler passagerare steg av på vägen och till slut var det bara vi kvar. Chauffören markerade att vi nu kommit till ändstationen och då var det bara att kliva av. Med hjälp av "Goggle Maps" traskade vi ytterligare någon kilometer i halvmörkret och detta i uppförsbackar innan vi nådde det det upplysta klubbhuset.

Återresan blev enkel. Vi träffade några andra tävlande och erbjöds att hänga på i deras hyrbil istället för en taxiresa ... sådana här saker brukar ordna sig!

Nattlöp på gång …

Under kvällsbadet igår började Atlanten härskna till.  Vinden tilltog, vågkammarna blev större och dundrade med kraft in mot stranden. Nu badar man inte i havet på Madeira, underströmmarna är allt för farliga. Det är pooler som gäller fast med salt vatten.

Under natten tilltog blåsten och dessutom började det regna. Det är vi inte vana vid sedan tidigare. 

Det blev en kortare vandring längs med stora havet innan vi började förbereda oss inför kvällens nattorientering. 

PM lästes och det är många sidor som ska plöjas igenom. Vidare handlade det om att fixa transport till arenan belägen vid golfbanan Balancal. Efter en del om och en del men valde vi att åka "kommunalt". Hur återresan blir är för stunden oklart. Sista bussen till Funchal går strax för åtta så med stor sannolikhet blir det taxi.

Taxi blir det i alla fall under tidig lördagsmorgon och detta 45 minuter rätt upp i bergen. Ska bli kul att se om allt funkar. PM:et kungör att gångvägen still start är över 3 kilometer. Vem har sagt att orienteringssporten ska vara lättillgänglig och okrånglig ... men utövandet är ju frivilligt!

Kulturpåfyllning …

Idag handlade det om kulturupplevelser i de centrala delarna av Funchal. Vi kollade in både anrik kultur och mera modern som vi inte beskådat vid de två tidigare öbesöken. 

Inledningsvis stegade vi in i stadens stolthet, den vackra katedralen Se. Det var mäktigt och vi imponerades av de drygt 500 år gamla installationerna.

Sedan traskade vi ner till hamnområdet för att besöka CR7:s museum. Madeiras storstora son är Christiano Ronaldo med tröjan #7. Han verkar nästan viktigare och  mer dyrkad än Gud och hans son Jesus Kristus i katedralen.

Hans prissamling spanades in och alla utmärkelser han samlat på sig - han är/var stor!

Statyn utanför muséet samlar många intresserade. Den är inte särskilt vacker eller fin men en viss del på kroppen är mer berörd än andra ... Gunilla föredrog bara ett handslag!

Gött väder …

Jodå, solen finns ... vi hittade den på Madeira. Den har knappt varit synlig på hemmaplan de gångna veckorna och därför kändes det skönt när den den dök upp i tidig morgontimma. För första gången på länge kände vi också på plusgrader. Det blev hela 22-23 mitt på dagen och svetten lackade lite grann på levadavandringen. Där för var det extra skönt med poolhäng och bad under eftermiddagen. Madeira levererar! 

Även hotellet levererar på samma sätt som för fyra år sedan. Wow vilken frukost ... wow vilken middagsbuffé. 

Imorgon planerar vi att ta lokalbussen till

"Nunnornas dal" beläget högt upp i den mittersta delen av vulkanön. Vi har inte varit där tidigare men utsagor hävdar att man inte ska missa detta.

På väg …

Flygplatser är intressanta men ändå inte. De ser ut ungefär på samma sätt ... samma butiker ... samma snabbmatskedjor ... samma höga priser på det mesta. 

Även om flygtiderna är snabba går det desto långsammare på markplanet. Vänta, stå i kö, avvakta, kolla biljetter, checka in, kolla biljetter igen osv.

Vi åker inte någon chartervariant eller med någon gruppresa. Vi har fixat allt själva. Mejlen och messen kommer med jämna mellanrum från flybolag, hotell och andra inblandade leverantörer. Det funkar riktigt bra och smidigt ... peppar, peppar!

När man i väntans tider tröttnat på boklyssning, kollat in elektronikshopperna och korsordslösande är det gött att bara sitta och kolla in resfolket och deras beteende. Det är en salig blandning av affärsmän/kvinnor på språng, barnfamiljer som är fullt upptagna med sina mobiler och pensionärer som också är fullt upptagna med sina elektroniska prylar.

Väl ombord på planet måste man nuförtiden pröjsa för allt, inte ett endaste glas vatten är gratis. Man kan också precis innan avgång vara med och buda om att bli uppgraderad. Vet inte hur hård konkurrensen är  men fenomenet som sådant är intressant och ett påfund vi inte mött tidigare.

Nu hoppas vi att snö och kyla snart byts till barmark och sol.

Söderut …

Igår var det orienteringspremiär för året. Vi tillsammans med ett 60-tal andra trotsade 10-12 minusgrader och snötäcket. Det handlade om första omgången av närområdets "Vinterrace". Banorna var lagda i en blandning av kuperad skog och "gatlopp" i villa- och industrikvarter i Herrestad norr om Uddevalla. 

Kommande två veckor trotsar vi snö, is och kyla. Idag drar vi via Stockholm till Atlantön Madeira. Där väntar tre tävlingar med över 400 deltagare från 20 nationer. 

Men i planerna finns också bergs- och levadavandringar. En levada är en bevattningskanal eller akvedukt som endast finns på ön. De brukar sträcka sig längs med bergssluttningar och dessa byggdes en gång i tiden för att leda vatten till jordbruksområden. Den senaste byggdes på 1940-talet. Madeira är mycket bergigt, och byggandet av levadorna var ofta svårt. Många levador är inhuggna i sidorna av bergen och många tunnlar är grävda.

Vi har varit på ön vid två tillfällen tidigare. Det gav mersmak. Skönt väder med oftast 20-22 grader, spännande natur och mysig atmosfär. Orienteringssporten är etablerad på ön sedan flera år tillbaka och arrangemangen brukar vara av toppklass.

Vi brukar inte ofta återvända till tidigare besökta platser och länder men Madeira har blivit en favorit. Vi ska också bo på samma hotell som vid de två tidigare resorna och det är väldigt ovanligt för att vara oss. Men läget är perfekt med havet som närmsta granne och god standard. Det ska bli kul (och skönt vädermässigt) att återvända!

Äventyrare …

När Facebook blev tillgängligt för användare i Sverige 2006 var jag tidig med att fixa ett konto. Dock har jag aldrig varit särskild aktiv på plattformen. Det var många, många år sedan jag gjorde ett inlägg. Men ... jag kollar in och "gästspelar" då och då. Gunilla brukar tipsa om spännande/intressanta/informativa inlägg. Algoritmerna styr också till sidor om orientering och av orienterare. 

De senaste dagarna har jag genom ett tips följt Annika Björk och hennes pågående "round-trip" i de nordvästra delarna av jättekontinenten Afrika Hon är välkänd för så gott som alla orienterare. En tuff tjej. En orädd tjej. En frispråkig tjej. En äventyrare. Just för stunden reser hon och utforskar på egen hand ett antal länder, mer eller mindre utvecklade.

Av hennes inlägg att döma handlar det om en äventyrsresa med stora bokstäver. Strapatser, eskapader, överraskningar, faromoment och utstickande händelser staplas på varandra. En semesterresa som är antitesen till "lay back". 

När jag ögnar igenom hennes texter blir reaktionen en blandning av fascination, skräck, beundran, tjusning, hua och måtte hon "överleva". Hade hon varit min dotter skulle jag tveklöst vara oroad och bekymrad!

Jag vet att hon gjort den här typen av resor tidigare så hon har vanan och erfarenheten samt modet och kuraget att hantera det oväntade och oplanerade.

Under de senare barnaåren var jag fascinerad av David Livingston. Läste mycket om denne läkarmissionär och upptäcktsresande som utforskade Afrika. 

Anar och får känslan att Annika Björk har lite av samma särpräglade karaktär och äventyrslystnad. Det är med skräckblandad förtjusning jag kommer att följa hennes fortsatta äventyr!