Igår hängde jag över cykelstyret vid två tillfällen. Barmark och frånvaron av isfläckar inbjöd till en tur med mtb:n. Det blev omkring två mil på vägar och gångvägar runt Vänersborg. Konstaterade att det som gömts i snö kommer upp i tö. Ensamma vantar låg här och där, en och annan halsduk och andra småprylar. Men oj så många hundbajspåsar. Hundarnas mattar och hussar har uppenbarligen haft bra dagar när snön låg djupt. Bara att köra ner den svarta påsen i en snödriva och så var det problemet löst ... hmmm 🤨.
Jag var ensam på min tvåhjuling, mötte inga andra denna gråa dag med ett lätt duggregn. Kastade då och då blickar in i skogspartierna som passerades. Så gott som all snö är nu borta men det verkar vara fruktansvärt blött. Även om plusgraderna var sju-åtta var det himla skönt att ha ordentligt med kläder på sig, brukar emellanåt nonchalera vädergudarna och det straffar sig.
Under sen eftermiddag var det dax för dagens andra uppsittning men nu inomhus. Det obligatoriska spinningpasset på måndagar väntade. Kölistan var lång men hade anmält mig flera dagar i förväg så jag hade en bokad cykel. Som vanligt blev det ett skönt och svettigt pass. Tiden sticker iväg när musiken dunkar och instruktören manar på. Brukar ha pulsklockan påslagen för att då och då få ett kvitto på att tempot och intensiteten ligger på rätt nivå.
Efter det timslånga passet blir det en knapp halvtimma med stretching och diverse rörelser som massören Viola ordinerat en 70-plussare. Det är f'n rent ut sagt att kroppen envisas med att bli stel och mera osmidig när år läggs till år. Men ... det känns bra (efteråt) när muskler, leder och senor har tänjts, sträckts ut och sedan slappnat av.
I omklädningsrummet blir det alltid lite eftersnack med andra mer eller mindre bekanta. Igår ojades det särskilt mycket över snön som försvunnit och naturligtvis över diverse krämpor. Vad gäller det sistnämnda jämras det från både gammal som ung och det slår mig att det klassiska ordspråket som de gamla sjunga kvittrar de unga gäller i allra högsta grad,
