"Det sket sig" sa en entusiastisk skidåkare. Jag är benägen att hålla med. Fredagens härliga skidtur skapade förhoppningar och förväntningar inför helgen men dessa töade och regnade bort.
Den förväntade kvällsturen i pannlampans sken genom snöbeklädd skog bara försvann. Oj, vilket trist väder det nu varit i dagarna två.
Lika trist var beskedet som kom från IOK (Internationella Olympiska Kommittén) om att idrottare från Ryssland och Belarus får delta i nästa års OS. Det är bara att instämma i Sebastian Samuelssons reflektion:
Nu var det i och för sig inte så överraskande. IOK har genom tiderna varit inkonsekventa och fattat märkliga beslut, gjort tankemässiga tvärkast och vikt ner sig i olika sammanhang. Det är en organisation som man inte känner särskilt stor tillit till.
Helt annorlunda är det med Nobelstiftelsen. Just idag är det 127 år sedan Alfred Nobel dog och idag är det utdelning av årets Nobelpris. Är så imponerad av pristagarnas forskning och besatthet av att försöka lära och förstå mer inom respektive gebit.
Så klok Alfred Nobel var då han testamenterade sin kvarlåtenskap för att stimulera beforskning och vetenskapliga studier. Han tänkte inte bara på den naturvetenskapliga inriktningen utan också på humaniora genom litteraturpriset samt fredspriset. Han förstod hur viktigt det var att belöna goda insatser och insåg säkert hur detta stärker självkänslan och självtilliten hos pristagarna.
Följde via SVT under eftermiddagen utdelningen av Fredspriset. Det tillföll Narges Mohammadi för hennes kamp mot förtrycket av kvinnor i Iran och hennes kamp för mänskliga rättigheter och frihet för alla. Hon har fått betala ett högt pris för sin modiga kamp. Hon har arresterats många gånger och dömts till totalt 31 års fängelse och 154 piskrapp. Den kamp som Narges Mohammadi och många andra i landet för handlar samtidigt inte bara om kvinnors rättigheter, utan om frihet för hela landets befolkning. Narges Mohammadi var inte med på utdelningen då hon sitter fängslad.
Hennes två barn, de 17-åriga tvillingarna Ali och Kiana Rahmani, som träffade sin mamma senast för nästan nio år sedan höll ett känsloladdat och känslofullt tal vid ceremonin i Oslo.
