Final …

Direkt efter den femte och sista etappen av Christmas Cup var det dags för prisutdelning. Här är det inte någon hastigt avklarad formalitet utan en ceremoni som betraktas som närmast helig i denna del av orienteringsvärlden. Inramningen är högtidlig med applåder som dröjer sig kvar och ett tydligt fokus på prestation, uthållighet och respekt.

Vi var flera i sällskapet som fick kliva upp på pallen och ta emot belöningar. Priserna var lika lokala som uppskattade typ vätskor av olika slag som druvans ädla safter och olja pressad ur oliver. Den yngre generationen belönades med tischor som säkert kommer att följa med hem som minnen av både lopp och julsemester.

Men dagen var långt ifrån över. Barn och barnbarn kände att det fortfarande fanns spring i benen och ville ha ytterligare en utmaning. Jag hängde på. Det blev sprintorientering i det närbelägna samhället Guardamar på en rolig och omväxlande bana som slingrade sig genom bostadskvarter, torg och parkområden. En helt annan typ av orientering än under förmiddagen med snabba beslut, blicklyft och tempoväxlingar ... men lika njutbart.

Hela dagen bjöd på ett fantastiskt väder och det var en ren fröjd att få springa båda loppen i sol och värme. En perfekt avslutning innan gårdagskvällens middag blev det i spaavdelningen där muskler och senor fick mjukna. Detta i citronvatten och bubblande pooler. 

En dag till …

Den ena dagen är det si och den andra likadant. Det kan vara en bra beskrivning på hur terrängen varierar på Christmas Cup. Det handlar om sanddyner med kryptallar och täta buskage. Är man "lost" är det väldigt svårt att läsa in sig i gyttret av höjdkurvor. Då rinner sekunder och minuter lätt iväg.

Igår avverkade vi den fjärde etappen och detta i strålande vackert och härligt väder. Som vanligt lite avvaktan innan start, det funderas och reflekteras över vad som väntar. Efter målgång är scenen en annan. Det pratas, suckas, pustas och tycks till. Detta om kluriga kontroller, diffus karta, omarkerade stigar och gömda kontroller.

Under eftermiddagen styrde vi norrut mot Alicante. Där möttes vi av ett hejdundrande åskväder som effektivt satte punkt för vidare planer åtminstone utomhus. Det blev en stunds innesittning på kafé innan vi tog oss till den populära butiken Ale-Hop, ett slags tempel för kul prylar, onödiga prylar och märkliga prylar man inte visste att man absolut inte behövde.

Vid 18-tiden sänker sig solen, graderna blir kallare och det blir skönt att dra sig in i boendet och invänta middagen. Den ena dagen är det si och den andra likadant.

Spansk jul …

Julprydnaderna är många här längs den sydöstra spanska kusten. Det märks särskilt när mörkret faller. Då tänds stad efter stad, by efter by,  upp i ett myller av ljus. Det är enorma dekorationer som sträcker sig över gator och torg, Detta ii färger och former som knappast går att ignorera. Det är stämningsfullt, nästan sagolikt.

Men … allt är inte vackert. Emellanåt slås man av tanken att någon har grävt mycket djupt i kartongerna med gamla julsaker. Resultatet blir en brokig blandning där gränsen mellan charm och överdrift kan kännas hårfin.

Samtidigt är det slående att julen här inte i första hand kretsar kring överflöd av paket. Vi märkte inte någon hets kring julklappar. Det beror på att fokus kommer senare. Först på trettondagen står gåvorna i centrum.

Det är då Los Reyes Magos, de tre vise männen, eller de tre magiska kungarna gör sitt intåg. Enligt traditionen lämnar de paketen till barnen under natten till trettondagen. Precis som vi i Sverige ställer fram gröt eller något gott till tomten sätter spanjorerna ut likör, julgodis och andra läckerheter.

Den femte januari är tydligen en av årets stora högtidsdagar i Spanien. Över hela landet fylls gatorna av stora parader och festligheter när Los Reyes Magos färdas genom städer och byar vinkande från sina ekipage och ströende karameller omkring sig. För barnen är det årets höjdpunkt och för besökaren ett färgsprakande och livfullt avslut på den spanska julen.

Etapp #3 …

Den tredje etappen av Christmas Cup inleddes spektakulärt med start på sanddynerna alldeles intill Medelhavskusten. Redan från morgonen låg ett lugn över platsen, solen sken generöst, himlen var klarblå och temperaturen precis lagom för löpning. Förutsättningarna kändes perfekta, och det var lätt att glömma att en tekniskt krävande orienteringsutmaning väntade.

Banornas inledning visade sig dock snabbt vara allt annat än enkel. Terrängen var mycket utmanande med täta kryptallar, snårig vegetation och partier som stundtals kändes nästintill ogenomträngliga. Det gällde att hålla huvudet kallt, läsa kartan noggrant och acceptera ett lågt tempo. Trots detta tog vi oss igenom de värsta avsnitten utan några större tidsförluster vilket kändes som en liten seger i sig.

Tävlingen samlar löpare från ett tjugotal nationer, och stämningen präglas av både tävlingsfokus och gemenskap. Det var särskilt roligt att springa på några bekanta ansikten, personer jag inte träffat på många år. Sådana möten ger arrangemanget en extra dimension och påminner om hur liten orienteringsvärlden faktiskt är.

Arrangemangen håller genomgående hög klass trots att de genomförs med förvånansvärt få funktionärer. Allt fungerar smidigt och utan onödigt krångel och långt ifrån det ibland överorganiserade vi är vana vid hemma i Sverige. Ett stort plus är den fria starttiden, som gör det enkelt för familjer och större sällskap att samordna sina starter. Som väntat påverkar detta inte det sportsliga på något sätt, tävlingen är lika rättvis och utmanande för alla.

Under eftermiddagen blev det en längre strandpromenad längs en del av den milslånga stranden. Med ljudet av vågorna, den mjuka sanden under fötterna och den nedåtgående solen blev det en härlig tur.

Två etapper avverkade …

Rutinen under Christmas Cups fem tävlingsdagar sätter sig snabbt. Frukost i lugn och ro, därefter bilfärd på tio till tjugo minuter till tävlingscentrat. Väl framme följer ombyte, förberedelser och den där välbekanta blandningen av förväntan och lätt nervositet. Sedan bär det av ut i skogen. Efter målgång töms SI-enheten vid sekretariatet och därefter tar det kanske viktigaste momentet vid: eftersnacket. Dagens bedrifter, missar, vägval och hjältedåd avhandlas, ofta med lika delar självironi och stolthet.

Även den andra etappen bjöd på härligt väder, om än något kylslaget. Terrängen var återigen strandskog av det där luriga, kluriga och nyckfulla slaget. Personligen har jag svårt att helt förlita mig på kartan och dess schematiska återgivning av verkligheten. Det blir lätt lite för många krokar hit och dit och det är inte alltid självklart hur detaljerna ska tolkas i farten (hmmm ...). Banläggarna är dessutom inte särskilt nådiga med kontrollplaceringarna. Men så är det och det är just detta som ger upphov till de många underhållande kommentarerna och eftermälen som brukar följa när loppen dissekeras i efterhand.

Till lunch splittras gänget upp utifrån skilda preferenser kring matintag. Själv hängde jag på yngste sonen och barnbarn till en sushibuffé som visade sig vara både rikhaltig och riktigt god. Därefter väntade den traditionsenliga ”gubbkvarten”, eller möjligen en något längre tupplur, som uppladdning inför middagen. Middagen intas sent på dessa breddgrader, så vila på eftermiddagen är nästan en nödvändighet.

Imorgon väntar ytterligare en etapp, och arrangörerna har redan levererat förhandsinformation som både väcker nyfikenhet och bävan:

Dag 3 kommer att vara ganska annorlunda jämfört med de andra dagarna, även om vi kommer att springa i strandnära skog. Den här dagen behöver du förlita dig på vegetationsgränser, buskar och inte nödvändigtvis så mycket på höjdkurvorna. Vegetationsgränserna är inte särskilt tydliga i terrängen. Den gröna ytan, som till största delen består av mycket små tallar, är på många ställen oframkomlig, men det finns smala korridorer/passager.

Kartan är mycket detaljerad och vissa kontroller är placerade på mycket detaljerade platser.

Härlig annandag …

Juldagen var bedrövlig ur ett väderperspektiv. Ett kompakt och ihållande regn föll hela dagen och gjorde att ambitionsnivån fick skruvas ned rejält. Det blev slappning, låg belastning och få aktiviteter.

Idag var det däremot tvärtom. De regntunga molnen var helt borta, solen sken från klarblå himmel, vinden var obefintlig och förutsättningarna kunde knappast vara bättre inför den första etappen av Christmas Cup. Skogen var av karaktären strandskog med extremt hög detaljrikedom, rikligt med små höjdformationer, diffusa gropar och täta dungar. Svårorienterat, tekniskt krävande och det gällde att ha fullt fokus från första steget.

Vårt sällskap har nu vuxit. Igår utökades storfamiljen och vi är nu hela 21 personer tillsammans. Spannet är brett: den yngsta är 10 år, och själv är jag åldermannen med 75 år på nacken. En härlig blandning av generationer, energi och erfarenhet och ett bevis på att både julfirande och orientering fungerar i alla åldrar.

Julfirande …

Julaftonens ljusa timmar tillbringades i staden Murcia. Detta på en plats i sydöstra Spanien. Staden ligger vid floden Segura cirka 350 kilometer sydost om Madrid och har 474 000 invånare.Området är en viktig producent av grönsaker och frukt som påträffas på stormarknader i större delen av Västeuropa såväl i färsk som konserverad form. En annan viktig del av ekonomin är turism.

Det var livat värre på gator och torg. Man firade genom att mötas och dricka varandra till. Hela staden andades avkoppling och förnöjsamhet. Vi kollade in den traditionella julparaden och det var livat och högljutt. Julsångerna och ho-ho-ho ekade mellan husfasaderna. 

Vi lunchade på en tapasrestaurang belägen på platsen framför den stora katedralen. Det blev en lång sittning med mycket välsmakande rätter och detta utomhus med behagliga grader.

Sedan shoppades det loss. Priserna på idrottsprylar och druvans safter är låga ... både förrådet av träningsskor och kläder utökades. Från en och annan kasse hördes kluckande ljud. 

När mörkret lagt sig väntade julmiddag med bland annat ugnsstekt kalkon. Julklappar och allt som därtill hör klarade vi av innan färden söderut. Det blev inte heller någon "Kalle" julafton.

Idag vaknade vi upp till ett sanslöst regnande. Oj vad väderleken ändrar sig på denna breddgrad.

God Jul …

God jul från Alicante. Solen lyser från en klarblå himmel, men i den arla morgonstunden är temperaturen ännu inte tvåsiffrig. Det känns nästan ovant att dra på sig en extra tröja trots palmer och ljus. Vi hoppas att solen snart ska värma upp luften och locka fram några fler grader under dagen.

Årets sista …

Igår kväll var det svettigt värre. Jag trampade mig igenom årets sista spinningpass på gymmet, ett sådant där pass som inte lämnar någon oberörd. På menyn stod progressiva intervaller med ett upplägg som går ut på att successivt höja intensiteten under passets gång. Tanken är att kroppen stegvis ska vänja sig vid allt högre belastning för att till slut klara ett riktigt tufft avslut. Det blev ett pass som skiljde sig en hel del från de vanliga  … kul, ja … annorlunda, ja ... svettigt, ja. Pulsen var definitivt med hela vägen.

Jag brukar ibland kasta ett öga på hjärtfrekvensen efter passen mest för att stämma av att jag legat rätt i förhållande till coachens instruktioner. Den här gången såg pulskurvan ut precis som den skulle, jämna intervaller med tydlig upptrappning. Omdömet efteråt blev kort och gott: så ska det se ut. Det är alltid tillfredsställande när staplarna bekräftar känslan i kroppen.

Löpning är annars inget som mina ben numera ägnar sig åt särskilt ofta. De springer egentligen bara när jag har en karta i handen (alltså orienterar) och då liknar det sällan klassisk intervallträning. Därför känns det extra bra att ibland ta till den här typen av högintensivt arbete på spinningcykeln. Om det gör någon större nytta när man passerat 75+ kan man förstås fundera över men det känns tillfredsställande att kunna inbilla sig själv att man är typ 40-50 år yngre.

Passet fick bli den sista finslipningen inför Christmas Cup i Spanien mellan jul och nyår. Nu tror jag knappast att det är löpkapaciteten som kommer att avgöra resultaten där. Snarare handlar det om orienteringsförmågan. Detaljrika sanddyner, blandat med insprängda kryptallsdungar, kräver ett kompromisslöst fokus. Här gäller det att läsa kartan noggrant, vara minutiös med kompassen och samtidigt ha handbromsen något pådragen. Spinningpasset må ha varit svettigt och kanske uppbyggande men det orienteringstekniska i sanddynerna blir avgörande.

Firande …

Igår fyllde vårt tredje barnbarn år och det är nästan svårt att greppa att han nu påbörjat sitt sjuttonde solvarv. Vi firade honom i en miljö som gnistrade av juldekorationer och bordet dukades upp med jättegod mat som räckte till både skratt och långa samtal.

Det blev en kväll präglad av gemenskap och "goa snack". När mörkret föll och lite decemberkyla började bita i kinderna lockade familjens senaste tillskott ... ett utomhusspa. Det var en härlig syn att se juniorerna njuta i det varma, bubblande vattnet som lyste upp den gråa vinterkvällen.

Eftersom vi ska dra söderut passade vi även på att ha en tidig klapputdelning. Idag packas väskorna och imorgon drar vi till Spanien tillsammans med barn och barnbarn för att fira jul och nyår på varmare breddgrader.

Var finns respekten …

Skidskyttarna har det sannerligen inte lätt. Pressen de utsätts för är massiv och den stress som följer i spåren är ofta påtaglig. Det blev återigen tydligt efter helgens två inledande tävlingar där förväntningar, resultat och reaktioner maldes ned till minsta beståndsdel. Detta inte bara på skjutvallen och i spåret utan också framför kamerorna.

Sveriges Televisions bevakning är i mitt tycke minst sagt närgången. Utöver själva tävlingarna tar man sig allt djupare in i atleternas privata sfär genom intervjuprogram där varje detalj, varje minspel och ibland nästan varje födelsemärke ska analyseras och tolkas. Det är lätt att ana att inte alla känner sig bekväma när frågor ställs som snarare hör hemma i vardagsrummet än på en idrottsarena typ hur ordningen ser ut hemma eller hur man egentligen mår innerst inne.

Redan när åkarna anländer till startområdet står intervjumikrofonen redo. Därefter följer ofta en störtflod av frågor, analyser och påståenden som förväntas besvaras och utvecklas. Det sker för det mesta artigt och korrekt. De aktiva svarar snällt och fogligt som de proffs de är. Men det betyder inte att situationen är problemfri.

Visst finns det de som trivs med uppmärksamheten och som får energi av rampljuset. För andra kan det däremot upplevas som en ren plåga och då särskilt när den infaller en eller två timmar före start. I ett läge där fokus, lugn och mental förberedelse är avgörande kan det knappast vara optimalt att behöva utvärdera gårdagens tävling oavsett om den slutade i succé eller besvikelse.

Mot den bakgrunden kan man fråga sig om inte den svenska landslagsledningen borde inta en mer restriktiv hållning och i större utsträckning "skydda" sina aktiva från denna återkommande exponering. Ännu bättre vore det om radio- och TV-kanaler kunde visa större återhållsamhet och respekt för idrottarnas behov av integritet och "arbetsro". Skidskytte är redan en sport som kräver extrem mental styrka, frågan är om den verkligen behöver göras ännu tuffare av en alltför ivrig medial närgångenhet.

Observation …

Har noterat att det har hänt något märkligt i sportvärlden. Förr räckte det med att en svettig tränare skrek ”Kämpa!” eller ”Nu kör vi så det ryker!”. Förr var man ”tjurig”, ”fokuserad” eller ”en jävel på att åka skidor”.

Två specifika ”M-ord” har nu tagit över: momentum och mindset. Orden har tillförts vokabulären hos inblandade som exempelvis kommentatorer, intervjuare, tränare och atleterna själva.

Drar mig till minnes från fysiklektionerna att momentum handlade om en massa som rör sig med hastighet. Jag lärde mig också att en kropp i rörelse är svår att stoppa. Men i dagens sportvärld har momentum slutat handla om föremål och blivit ett sorts andligt tillstånd.

"Momentum" är ett skede då ett lag eller en utövare dominerar och verkar ha en outtömlig energi medan motståndaren känns handlingsförlamad. Det handlar om att befinna sig i och rida på en våg av självförtroende.

"Mindset" har vad jag förstått blivit ett samlingsnamn för allt som rör mental träning. Istället för att säga att någon är "fokuserad" eller "tuff" säger man att de har "rätt mindset". Det låter kanske mer professionellt och metodiskt.

Varför har de då blivit "modeord"? Idrotten har gått från att vara ren fysisk prestation till att bli en vetenskap. Genom att använda ord som "momentum" och "mindset" lånar man termer från fysiken och psykologin, vilket ger analysen mer tyngd och status.

Den globala sportvärlden pratar engelska. Eftersom alla inblandade rör sig mellan olika länder sipprar de engelska begreppen in i svenska intervjuer för att de är korta och kärnfulla. Att slänga in ”momentum” i varannan mening visar att man har koll på det internationella (eller i alla fall har tittat på Premier League med engelskt ljud).

Istället för att förklara en komplex känsla i en hel mening, fungerar orden som genvägar. "Vi har bra momentum" säger allt om exempelvis den uppåtgående formkurvan.

Att säga att man har ”rätt mindset” låter vetenskapligt. Det verkar som om man har installerat en ny och dyr mjukvara i hjärnan. 

Om man skalar bort den professionella fernissan och de vetenskapliga låneorden, vad säger man egentligen till varandra vid köksbordet eller på läktaren? Vilka är de folkliga alternativen till de två stora M-orden: 

- Vi har ett jäkla flyt just nu!

- De spelar i medvind!

- Allt går av sig självt!

- Vi rider på en våg!

- De har fått upp ångan!

- Han/hon har rätt inställning!

- Han/hon har ett rejält pannben!

- En positiv attityd!

- Ett jävlar anamma!

- Vi måste ändra vårt tänk!

Några steg till …

Det blev ett eftermäle från Artscapepresentationen i tisdags. Vi som var där utmanades att själva tycka till om någon av de 17 muralmålningarna. Vi uppmanades att med några ord uttrycka känslor och tankar om något av verken. Jag har kollat in de flesta och ett som fascinerar pryder grannfastighetens gavel. 

Efter lite funderade formulerades dessa rader:

"Oj vilka funderingar en muralmålning kan framkalla. Jag passerar dagligen husfasaden med den inneslutna kvinnan. Vi har utvecklat en mycket speciell relation ... jag stirrar och hon utstrålar eftertänksamhet.

Är det ångest, rädsla eller försöker hon bara undvika ögonkontakt? Hon är kvarterets mystiska granne, den där som man aldrig lär känna för hon verkar ständigt vara upptagen med inre tankar. 

Varje dag bjuder hon på samma blick som tycks vara en blandning av misstänksamhet, tvekan, något mörkt förflutet eller har hon kanske bara glömt pinkoden till mobilen. Oavsett vilket så kommer jag sannolikt inte heller imorgon få svaret på frågan: vad döljer du för mig?"

Det blev mitt inspel i tävlingen om en inbunden bok med bilder och kommentarer av alla målningarna. Förhoppningsvis kittlar min text juryn som utser pristagarna.

Kunde inte låta bli att låta ett AI-verktyg skapa en bild enbart utifrån min text och då presenterades detta:

Det kom också ett medskick: bilden är AI-genererad skapad utifrån din text som en visuell tolkning av berättelsen om muralmålningen och relationen till den “inneslutna kvinnan”. Den är alltså en fiktiv men realistiskt utformad scen inspirerad av verkliga muralmålningar som ofta väcker just den typen av funderingar du beskriver.

Det intressanta är att den känns som om den skulle kunna finnas: en anonym husfasad, en eftertänksam blick, en förbipasserande som projicerar sina egna frågor på konsten. Det är ett tecken på att texten fungerar starkt bildskapande i sig.

Så var det med det ... och då uppstår funderingen om ytterligare ett steg kan tas ...

Spännande verk …

Det som skett i Vänersborg de senaste tre åren är mer än ett estetiskt lyft av stadsbilden, det är ett levande experiment i mänsklig kommunikation. Genom Artscapeprojektet har staden förvandlats till ett öppet museum med verk på fasader och väggar.

"Viskleken" har varit utgångspunkten; klassiska mästerverk har valts ut, skribenter har satt ord på de känslor och tankar verket väcker ... den ursprungliga bilden blir till poesi eller prosa ... muralmålare får texten (men aldrig bilden) och ska utifrån orden skapa något på en gigantisk fasad.

Igår kväll inbjöd Forum Vänersborg och Vänersborgs kommun till en festkväll på Folkets Hus där tre år av kreativt samarbete och offentlig konst firades. Under projektet har hela 17 muralkonstverk vuxit fram. Vi var där och lyssnade på panelsamtal med konstnärer, skribenter och grundarna av "Artscape". Vi tog till oss av inspirerande berättelser om muralernas tillkomst.

En av konstnärerna vittnade om hur han förr tvingades "måla" snabbt för att undvika polisen. Denna snabbhet, som en gång var en överlevnadsstrategi under graffitieran, har nu blivit en teknisk skicklighet som gör det möjligt att tävla med väder och vind för att färdigställa monumentala verk på rekordtid.

I mycket nära anslutning till vårt boende finns fem stora fasader som nu pryds av gigantiska målningar. Det senaste växte fram för bara någon månad sedan. Att ta en promenad innebär numera att passera gigantiska tolkningar av känslor och ord. 

Kolla in fler målningar här.

Dödssynder …

Det är allmänt känt att dödssynderna är sju till antalet. Men för oss som tillbringar många timmar till skogs med kompassen som vår heliga riktningsvisare och kontrollerna som ledstjärnor har listan en tilläggsartikel. Orienterarens samvete bär på åtta, och inte sju, tunga bördor:

1. Högmod ... att tro att man kan dunka på med maxfart in i ett grönområde och då spika den lilla punkthöjden (följs ofta av ett skamset "shit" när man upptäcker att det var så fel.)

2. Girighet ... att sträcka ut löpsteget maximalt i tron att man tjänar tid, bara för att inse att man dragit på sig "gubbvad" hundra meter senare.

3. Lust ... den lockande känslan att köra "rakt-på" trots att kartan skriker: ta runt-om-vägvalet längs stigen.

4. Avund ... att se konkurrenten glida förbi med ett leende och veta att denne tog det där vägvalet du förkastade.

5. Frosseri (av energi) ... att starta stenhårt, som en kalv på grönbete, för att sedan krokna totalt efter fem kontroller.

6. Vrede ... uttrycks ofta i form av en frustrerade spark mot en oskyldig stubbe eller en svordom riktad mot en på kartan omarkerad sänka.

7. Lättja ... att slarva med riktningen, inte hålla fokus under hela loppet ... och chansa vilket i själva verket orsakar fem minuters extra letande.

8. Kartsläng ... att i ett ögonblick av ren oförståelse slänga kartan i soporna efter loppet.

Under det gångna året har jag, som de flesta orienterare, gjort ett och annat övertramp mot listans första sju bud.

Men när det kommer till den sista, den allra mest förbjudna synden, kartsläng, kan jag rakryggat och med mycket gott samvete säga att absolut ingen överträdelse har begåtts.

Alla årets orienteringskartor, varenda en med dess fläckar av mossa, svett och lera har räddats och sparats. De har torkats, rengjorts och vårdats enligt vedertagna tillvägagångssätt. Det resulterade i en ansenlig hög även detta år, ett tydligt bevis och en bekräftelse på att åtminstone en av dödssynderna har besegrats. Har gjort en sortering i tre högar:

- Tävlingar ... 56 st.

- Övrigt som vinterrace, veteranlopp, nattcuper och träningsorienteringar  ... 60 st.

- Preo ... 2 st.

Sammantaget 118 evenemang ... alltså i snitt ungefär ett var tredje dag.