Lite kultur oxå …

Den tidiga förmiddagen var finare än gårdagens. Solen sken ännu mer, himlen var blåare, graderna var varmare och det var ännu mera vindstilla! Det var bara att förflytta sig till favoritbadviken och där njuta av tillvaron ... hela långa dagen. Naturligtvis fanns mobilen med för att kunna streama VM i orientering och idag gällde det kampen om medaljerna på långdistans. 

Det blev återigen svettiga timmar med damsilver men oj så nära det var för Tove A. att knipa sitt 23:e VM-guld. Så himla kul det också blev med herrarnas silver samt fjärde och femte plats ... mycket imponerande!

Framåt aftonen hävdade Gunilla att livet är inte bara orientering utan att det nu behövs påfyllning med lite kultur ... jaha ... mmmm ... kanske det ... replikerade jag lite yrvaket.

Det blev avmarsch till Vänersborgs kyrka och sommarkonserten "Med ögon känsliga för grönt”  med Maria Josephsson-Johansson. Hon ackompanjerades av Birgitta 

Henriksson på piano. Det blev halvannan timmas jazz, folkmusik, visor och evergreens. Detta blandat med tankar om vårt varande i den ljuva sommartiden. Klart bra och oj vilken bred repertoar Maria har ... hennes "pipa" var mäktig! Jodå livet är inte bara orientering ...

Blågult i topp …

Den tidiga förmiddagen var ovanligt fin. Solen sken, himlen var blå, graderna uppåt tjugo och vindstilla! Det var bara att förflytta sig till Vänerstranden och där njuta av tillvaron, fast bara till lunchtid. För Gunilla väntade kortspel ... sedvanlig bridge på onsdagseftermiddagar. Själv förberedde jag mig för TV-koll. VM i orientering pågår och idag gällde det kampen om medaljerna på medeldistans. 

För att upplevelsen ska bli optimal räcker det inte bara med att kolla och lyssna på TV-sändningen. Ipaden ska/måste/bör vara laddad med gps-uppföljningen och naturligtvis fliken med liveresultat. Då har man maximal koll och kan följa dramatiken in i minsta detalj.

Det blev svettiga timmar med herrbrons och hela prispallen med blågult bland damerna ... snacka om framgång! Nu var detta inte helt oväntat. De nordiska länderna var favorittippade och infriade detta. 

Imorgon väntar långdistans och det lär bli repris på dagen alltså löpare från Sverige, Norge,  Finland och Schweiz i topp. Det brukar inte vara lika intressant att följa … långdistansen har inte alls samma spänningsnivå och/eller omkastningar som medeln.

Islandssnuvan börjar ge med sig. Igår kväll blev det en bana i samband med Främmestads närarrangemang. Tog inte ett endaste löpsteg utan fokuserade bara på att orientera rätt … och så blev det. Idag blev det lite pulshöjande genom ett spinningpass på gymmet. Förhoppningsvis en bra ”återhämtning” inför helgen då tre tävlingar står på programmet.

VM-dax …

Idag är det dags igen. VM i orientering inleds och strålkastarljuset riktas mot skogsdistanserna som avgörs i finska Kuopio. Jag anar inte bara, jag vet att nerverna är helspända. Förväntningarna är skyhöga och det totala fokuset ligger som en både tung men också utmanade press över både löpare och ledarstab. Det är en känsla som etsat sig fast.

Det är nu 30 år sedan jag själv stod i hetluften och gjorde mitt sista år som förbundskapten för orienteringslandslaget. Minnet är starkt. Platsen var Detmold, Tyskland, och jag kan fortfarande känna den där speciella blandningen av hopp, tvivel, spänning, nervositet och utmaning som alltid råder inför ett mästerskap. Det är en cocktail av känslor som är unik för just de här tillfällena, där träning och förberedelser ska kulminera i några avgörande minuter i skogen.

Ur mitt utifrånperspektiv ser förutsättningarna inte bara goda ut, utan snarare mycket goda för det blågula laget. Den "nordiska" terrängen i Kuopio bör passa de blågula löparna. Och den framgångsrika formen från världscupen för bara några veckor sedan kan knappast ha försvunnit spårlöst. Snarare borde den ha cementerats och fyllt på självförtroendekontot ytterligare.

Visst, konkurrensen är stenhård, men historien har visat att den huvudsakligen kommer från tre nationer: Finland, Norge och Schweiz. Löpare från de övriga 45 deltagande länderna, hur duktiga de än må vara, lär knappast bli övermäktiga i de djupa finska skogarna. Det handlar om att behärska den specifika nordiska terrängen och dess komplexitet.

Så nu väntar intensiva dagar framför TV:n. Jag ser fram emot att följa både medel- och långdistansen och givetvis den alltid lika nagelbitande stafetten. Måtte navigeringen gå rätt, kompassen vara stabil och benen lätta för våra svenska medaljhopp.

Som ett brev på posten …

Livet är en ständig ström av upplevelser, erfarenheter och lärdomar. Och ... om det är något decennier av orienteringsresor runt om i världen har hamrat in i mitt väsen, så är det en sanning så klar som källvatten: med äventyr kommer… ja, kalla det "bonuseffekter". 

När man tränger ihop en grupp äldre entusiastiska orienterare i bussar som sardiner i olja, på flygplan där syret är en bristvara och vid frukostbord där varenda nysning ekar, då sprider sig inte bara god stämning utan även baselusker och virus.

Att komma hem med en förkylning är synnerligen troligt. Speciellt om resmålet råkar bjuda på sådär "härliga" 8-10 grader, regn och en färgpalett som får november att verka pigg.

Efter hemkomsten från den senaste trippen till Färöarna och Island, började det där välbekanta kliet i halsen. Du vet, den där diskreta signalen som viskar: "Allt är inte… okej." Och jodå, viskningen övergick så småningom i ett vrål i form av en brakförkylning. 

Någonstans mellan snorig näsa och hostattacker känner jag mig dock inte det minsta förvånad. Redan vid första bussturen hördes en rejält återkommande hostning åsså var det harklingar här och där. En eller var det två näsor pumpades med lindrande sprayer, och det viftades med snorig näsduk. Som sagt, det var ingen överraskning. Det är en av de där "livets lärdomar" man måste budgetera med när man bokar den här typen av resor.

Så nu är det dags för kureringskriget! Med en arsenal av diverse vitaminer och välgörande kurer samt en fast beslutsamhet pågår nu kampen mot den rinnande snoken. Önska mig lycka till ... måtte denna resas "bonuseffekt" snart försvinna!

Firande …

För en tid sedan firade en av mina svågrar sin 70-årsdag och under  helgen löste vi in hans present: en upplevelse på ön Marstrand. Tillsammans med syskon och respektive checkade vi in på hotellet på Carlstens fästning, redo för ett spännande dygn.

Lördagens höjdpunkt var föreställningen ”Marstrandsfånge No 90 Kleist”, som gav oss en inblick i fångarnas och soldaternas liv på Carlstens fästning under 1600- till 1800-talet. Att dömas till Marstrandsarbete ansågs vara det värsta straffet i Sverige, och de fångar som hamnade där överlevde sällan. Föreställningen skildrade gripande personliga fångöden i musik och skådespel, och vi fick även uppleva slaget om Carlsten när danskarna anföll 1719.

Under den fem timmar långa föreställningen fick vi stifta bekantskap med fängslande karaktärer som kommendant Danchwardt, Marstrandsfånge No 90 Kleist, bödeln Beckius, den enda kvinnliga fången Metta Fock och den halvförvirrade dansk-norske Tordenskiold. Föreställningen, uppdelad i tre akter, ackompanjerades av en sommarmeny med förrätt, varmrätt och efterrätt, allt nedsköljt med passande drycker.

Vi hade turen att få toppenplatser tack vare Gunilla, som var ute i god tid när biljetterna släpptes för några månader sedan. Det lönade sig verkligen – vi kunde från de bästa platserna njuta av Stefan Andersson och hans ensembles spännande framförande.

Carlstens fästning började byggas 1658 på initiativ av Karl X, för att försvara den svenska flottan i den alltid isfria hamnen. Det var förstås inte Karl X själv som bar de tunga stenarna, utan fångarna som senare låstes in bakom de tjocka murarna. Själva Marstrand grundades redan på 1200-talet av kung Håkon IV och har genom historien varit en militärt strategiskt viktig plats. Ön har också haft stor betydelse för handel och fiske, särskilt under sillperioderna. Intressant att nämna är att Marstrand även varit en ”frihamn” med bland annat religionsfrihet, där brottslingar paradoxalt nog kunde finna en fristad. Carlstens fästning upphörde som fängelse 1854, men behöll viss militär betydelse ytterligare några år.

Vid midnatt kröp vi till kojs i ”Donjonen”, som en gång i tiden inhyste soldater – som mest 600 man i hängkojer. Idag finns där ett femtontal hotellrum.

Söndagsförmiddagen ägnade vi åt en rundvandring på ön. Vi promenerade genom bebyggda områden, men också genom mindre skogsområden och över kala klippor. En spännande passage var ”Nålsögat”, en så pass trång genomgång mellan två klippblock att man måste gå sidledes igenom den.

Sammantaget blev det ett härligt dygn fyllt med umgänge och kulturupplevelser. Förhoppningsvis en minnesrik present!

Med glimten i ögat …

Visst är det underbart hur en radioterapeut kan få en att reflektera över tillvaron. När denne med lugnande röst förkunnade att meningslöshet är frånvaro av orientering, satte jag nästan kaffeskvätten i halsen. 

Citatet kommer ursprungligen från författaren och psykologen Viktor Frankl. Han hävdade att människan drivs av en "vilja till mening", och att meningslöshet uppstår när denna längtan inte tillfredsställs. Enligt Frankl söker vi alla efter ett syfte, något som ger vårt liv värde och betydelse.

Men i min värld ... där livet är en enda stor orienteringstävling, betyder "frånvaro av orientering" att jag har glömt kompassen hemma, tappat kartan i en bottenlös sankmark och att kontrollerna inte finns där jag trodde (eller i alla fall hoppades).

Men ...  tydligen är jag emellanåt inte ensam om att känna mig vilsen. Unga människor idag är, enligt terapeuten, mer apatiska och deppiga än en regnig lördag i juli. Hon radade upp orsaker som fick mig att glorifiera den goda gamla tiden då man bara behövde välja mellan att kanske bli brevbärare om inte rörmokare:

Den ökade valfriheten är en orsak till allt ont. Förr fanns det bara fem smaker på glass, nu finns det femtielva och man får ångest bara av att stå i kön. När allt är möjligt, blir inget riktigt värt att välja. Det är som att ha en hel skog av kontroller att välja bland, men ingen aning om vilken som är nästa på din bana. Total förlamning!

Så har vi samhällsförändringarna. Världen snurrar snabbare än en vilsen orienterare i en snårskog, och det blir svårt att hitta sitt "fotfäste" eller en känsla av tillhörighet. Jag menar, vem har tid att hitta sig själv när man måste hålla koll på den senaste virala TikTok-dansen och samtidigt förstå kvantfysik?

Åsså de sociala medierna där andras liv är så putsade och perfekta att man undrar om de ens svettas när de springer på sina "unika vägar". Att scrolla igenom Instagram är som att titta på en karta där alla andras rutter är perfekt inritade, medan din egen bara är en enda stor, luddig kludd.

Slutligen bristen på tydliga samhällsnormer som flutit bort som en borttappad sportidentpinne. Förr visste man vad man skulle bli, när man skulle skaffa hus, hund och häck. Nu är normerna så flytande att de lika gärna kunde vara ett sumpområde utan fast mark. Och vem behöver en kompass när man inte ens vet åt vilket håll man ska?

Så nästa gång någon pratar om "meningslöshet som frånvaro av orientering", ska man veta att det inte bara handlar om att känna sig vilsen i livet, utan också om att det saknas tävlingsarrangemang eller "Veckans banor"  ... är det inte det som är den verkliga tragedin? 

Kanske borde fler terapeuter rekommendera en bra karta, en snabb SI-pinne, en tumkompass och ett par VJ-skor istället för djupa samtal.

EM på gång …

Det kan väl knappast undgå någon att det nu är EM-fotboll för damer. Oj så mycket det rapporteras, tycks och tänks i alla sorters medier. Ibland blir det mycket triviala reportage typ vilken plats någon av de svenska tjejerna sitter i spelarbussen. Det är tur att man då snabbt och enkelt kan byta kanal eller skrolla förbi denna "stora" nyhet. 

Man undrar så där i förbigående om reportrar har brist på eller tömt ut frågebanken alternativt att man nu minsann ska ge tjejerna lika mycket eller gärna mer uppmärksamhet än när killarna spelar EM.

Tolka nu inte detta som ett ljummet intresse för damfotboll. Det ska bli väldigt, kul och spännande att senare idag följa Sveriges premiärmatch mot danskorna. Dock saknas min favoritspelare Elin Rubensson. Hon platsade inte eftersom kapaciteten inte är densamma som vid VM för två år sedan.

Invasion …

Efter vår resa till Färöarna och Island har jag reflekterat över våra upplevelser. Det är tydligt att Island har genomgått en stor förändring sedan mitt senaste besök för över tio år sedan. Reykjavik har expanderat med många nya byggnader och vägsystem, vilket indikerar att nationen blomstrar.

Vid populära sevärdheter som Þingvellir nationalpark och Gullfoss har omfattande åtgärder vidtagits för att hantera turistströmmarna. Besökare kan inte längre vandra fritt, och nya servicebyggnader med livlig kommers har vuxit fram.

Enligt vår guide i vulkanlandskapet fortsätter turismen att öka år efter år. Detta sker trots höga priser och ett ofta ogynnsamt klimat med gråväder, regn och temperaturer under tio grader. Kanske är det just karaktären av utomhusvistelse, utmaningar och äventyr som lockar besökare.

Det väcker frågan om Island i framtiden kommer att möta liknande problem som Kanarieöarna, Barcelona och Venedig, där massiv turism skapar svårigheter både för besökare och boende. Beslutsfattare står inför ett svårt dilemma: turismen genererar betydande intäkter men medför också stora kostnader. När överväger nackdelarna fördelarna? Jag är tacksam att jag slipper brottas med den frågan!

Hemma igen …

Under knappt två veckor har vi rest västerut men är nu åter på hemmaplan.  En hemresa under gårdagen med flygbuss ... flygplan ... snabbtåg ... tåg ... lokaltåg. 

Som vanligt stod orientering på programmet men också koll av det länder bjuder på. Det brukar blir innehållsrika och upplevelserika långa dagar, så också denna gång. Färöarna och Island har vissa likheter men också olikheter. 

- Båda har sitt ursprung från vulkanisk och underjordisk aktivitet. För Färöarna var det för mycket längesedan, vulkanerna har slocknat. På Island härjar dom för fullt. 

- Båda öarna bjuder på många naturupplevelser och ska man få utbyte av sin vistelse ska det finnas ett särskilt intresse för utomhusvistelse och naturupplevelser.

- Väderförhållandena är snarlika, ofta grått, regn i luften och en temperatur runt tio plusgrader denna tid på året.

- Det är dyrt att vistas och turista på Färöarna och det är ännu värre på Island. Kronorna går åt! Men det kompenseras av välsmakande och synnerligen aptitliga rätter på lunch- och middagstallrikarna.

- Island och speciellt huvudstaden Reykjavik bjuder på många sevärdheter och goda möjligheter till håll-i-gång. I Torshavn är det nästan tvärtom.

- Orienteringsterrängen är ganska så lika ... inga skogar utan istället öppen fjälliknande terräng. Dock är tävlingsutbudet klent på båda öarna, utövarna är inte särskilt många. Verksamheten hålls igång tack vare invandrade norrmän och danskar.

Sammantaget är vi mycket nöjda med denna tripp med alla upplevelser som staplats på varandra. Det nära sällskapet i form av Ingrid, Robert, Bosse och Angela samt den större gruppen vi reste tillsammans med gjorde det hela extra roligt.

Nu ser vi framemot tävlingar på hemmaplan och då inte minst O-Ringen. Då blir det storhushåll tillsammans med hela barn- och barnbarnsligan!

Späckat med intryck …

Innehållsrik och upplevelserik ... det var gårdagens signum. Det började tidigt med andra etappen av ICE-O. Lärdomen från den första etappen var stor försiktighet vid kontrolltagningen eftersom banläggaren hade en böjelse av att både gömma och trycka ner kontrollerna. Försiktighetsstrategin höll och när sekretariatet räknat samman tider visade det sig att det blev en bronsplacering sammanlagt i H70-klassen. Gunilla kontrade med ett silver i D70.

Sedan följde koll av vulkanisk aktivitet. Det fräste, kokade, doftade, sprutade och osade från underjorden på olika sätt.

Det bar av till orten Grindavík som upplevt en serie dramatiska händelser de senaste åren på grund av vulkanisk aktivitet. Staden har tvingats evakuera flera gånger sedan december 2023.

Vi kollade på avstånd in vulkanen Sundhnúksgígar som orsakat det hela. Lavaflöden var svart och ogästvänlig. Detta tillsammans med ständiga jordbävningar har förvandlat Grindavik till en spökstad, massor av tomma och skadade hus.

På grund av den konstanta hotbilden har Grindavíks invånare evakuerats för att garantera deras säkerhet. Även turistattraktioner som Blå lagunen har tidvis stängts.

Även om det just nu är lugnt, fortsätter situationen att övervakas mycket noggrant. Det blev ett intressant och tankeväckande besök ... naturens krafter är starka!

Dagen avslutades med bankett, en trerättersmiddag tillsammans med deltagare och arrangörer. ICE-O är avklarat och så också Islandsbesöket.

Som i fjällen …

Igår bussades vi ut till vildmarken öster om Rejkjavik. Vi släpptes av vid vägs ände och sedan traskade vi långt och länge till samlingsplatsen för dagens långdistans.

Terrängen som väntade påminde om svenska fjällen. Det fanns fina partier men också bushiga och svårframkomliga områden. Lupiner finns i överflöd på ön och de är synnerligen högväxande, frodiga och begränsar löphastigheten.

Banan var tuff och jag tappade över sex minuter vid den fjärde kontrollen. Kolla bildkollaget längst ner till höger. Var alldeles intill kontrollen men såg inte den väl gömda skärmen. Branten som utgjorde kontroll var typ sju-åtta decimeter hög och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att den var markerad på kartan ... men det var den! Minuterna bara rann iväg!

Dock var det en vädermässigt och löpmässigt härlig dag med solsken och grader omkring 11-12. Efter fika och eftersnack var det så bara att traska tillbaka till bussen ... långt och länge!

Som vanligt blev det restaurang på kvällen. Maten är synnerligen god och fiskrätterna är så delikat tillagade. Men ... smakar det så kostar det! Island är en mycket dyr ö att vistas på, därom råder inget som helst tvivel.

Vulkanfokus …

Många blev stegen igår när vi traskade runt i Reykjavik. Första stoppet blev vid och inne i det spektakulära konserthuset "Harpa". Oj vilken spännande arkitektur!

Före lunchintag lärde vi oss mer om lavaströmmar och vad som händer när vulkaner sprutar eld och lågor. En mycket spännande visning/demonstration av hur äkta lava glider fram, möter vatten och is för att slutligen börja stelna. 

Det blev under tidig eftermiddag lång promenad till Perlan. Det är en av Reykjaviks intressanta upplevelser. Det kombinerade vattentornet och muséet bjuder på en häftig glaciärutställning och från observationsdäcket har man en magisk utsikt över både huvudstaden och omgivningar. Extra noterbart är den sakta roterande kupolen som ger nya vyer varje gång man tittar upp från kaffekoppen.

Vulkanshowen där bjöd på en mycket spännande föreställning där man fick följa med på en "resa" från botten på en vulkan ... så häftigt, så magnifikt och det kändes i maggropen.

Det blev en dag med massor av kunskaper, insikter och lärdomar om vulkaner. Fascinerande saker men samtidigt lite avskräckande. Många på Island lever och bor nära presumtiva vulkaner och rädslan finns där ständigt ... man kan inte var helt säker på när det börjar spruta.

Idag och imorgon är fokus inställt på orientering. Tvådagarstävlingen "Ice-O" inbjuder till en terräng med mycket lavafält som bitvis är svårframkomligt.

Fyrklöver …

Lång dag och lång bussresa med fyra attraktioner blev det under gårdagen:

Thingvellir nationalpark. Islands nationalförsamling, som så småningom utvecklades till ett parlament, grundades år 930 och fanns kvar på platsen fram till 1798 innan den flyttades till Reykjavik. Det gör Thingvellir till den ursprungliga platsen för vad som idag är världens äldsta existerande lagstiftande församling. Det var också här Island officiellt utropade sin självständighet 1944 och utsåg sin första president.

Thingvellir ligger i en sprickdal mellan den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan. Detta gör området fyllt av dramatiska klippor, strömmande floder och djupa raviner, eftersom området långsamt har slitits isär under miljontals år. De tektoniska plattorna glider isär med en hastighet på cirka 2,5 centimeter per år. Det är en av få platser i världen där man kan gå mellan kontinenterna längs den Mittatlantiska sprickzonen. 

Det geotermiska området Geysir är ett paradis av varma källor i Haukadalur-dalen. Området är mest känt för att vara hem åt gejsern som gav namn åt alla andra gejsrar: Geysir.

Även om Geysir själv var inaktiv, kompenserar dess granne Strokkur mer än väl. Var femte minut sköt den upp en pelare av kokande vatten till höjder på omkring 30-40 meter.

Det "Gyllene vattenfallet", Gullfoss, sägs vara ett av de vackraste och mäktigaste vattenfallen på Island, och faller 32 meter från två platåer ner i flodravinen.

Gullfoss blev nästan förstörd på 1900-talet när brittiska nybyggare försökte utnyttja dess otroliga kraft för geotermisk energi. Men de mötte en tuff motståndare: dottern till bonden som ägde den, Sigrídur Tómasdóttir. De brittiska byggherrarna drog till slut tillbaka sina planer.

Vi sjönk ner i de lugnande geotermiska vattnet på anläggningen Fontana ... avkopplande, avslappnande och behagligt.

Det blev en dag med massor av intryck ... spetsat med mycket fakta om nationen Island ur många synvinklar ... bussguiden var påläst!

Öbyte …

Gårdagen var resdag från Färöarna till Island. Mycket transport och mycket väntan. Under eftermiddagen landade vi på Keflavik och sedan blev det transport till hotellet i de centrala delarna av Reykjavik.

Har varit på Island ett antal gånger tidigare dels i jobbet men också på semesterresa. Gunilla och jag åkte då kors och tvärs över Island under tre veckors tid och vad jag minns hade vi sanslöst härliga dagar med massor av sol och blå himmel. Nu är det bistrare, typ gråväder och tio plus. Vi noterade också väldigt snabbt att det är dyrt att vistas här ... mycket dyrt!

Under tidig kväll besökte vi den ståtliga Hallgrímskirkja. Den har fått sitt namn efter den isländske prästen och psalmdiktaren Hallgrímur Pétursson.

Den 74,5 meter höga byggnaden är synlig över hela staden och är en av landets mest populära turistmål.

Kyrkan tog 41 år att bygga, med byggstart 1945 och klar 1986. Den stora piporgeln består av 5000 pipor och byggdes färdigt i december 1992.

Utanför kyrkan står en av de mest kända statyerna, Islands mest legendariska människa, Leifur Eiríksson. Han var en nordisk upptäcktsresande som upptäckte kontinenten Nordamerika år 1000, mer än ett halvt årtusende före Christopher Columbus.

Statyn var en gåva från USA 1930, på tusenårsjubileet av Islands lagstiftande organ, Alltinget, som grundades i Þingvellir 930 e.Kr. Det var världens första demokratiskt valda parlament.

Idag väntar orientering samt koll på vulkanaktivitet, vattenflöden och bad i hett vatten.