Det var en sådan där härlig sommardag, igår eftermiddag. Solen låg som ett varmt täcke över Skaraborg när jag, svärdotter och barnbarn #2 styrde kosan mot Bulsebodarna. En lantgård djupt inne i skogen mellan Götene och Timmersdala. Det var här i den flacka och bitvis detaljrik terrängen som sista akten av 5-kvällars skulle avgöras.
Omkring 150 löpare hade letat sig hit i den tidiga kvällen, sugna på att ta sig an utmaningen. Och vädret? Det var inget annat än underbart med behagliga 28-29 grader, het sol som kändes skön snarare än kvävande.
Inte en endaste mygga eller något annat irriterande flygfä vågade sig fram för att störa eftersnacket och de noggranna vägvalsanalyserna. Någon enstaka undrade om det inte var "väl långt" att åka från Vänersborg – en kommentar jag ärligt talat inte riktigt förstod vad den syftade på. Vissa resor är helt enkelt värda varje kilometer.
Vägen hem blev en annan sorts drama. Radiosporten fyllde Subarun med uppsnack inför damernas EM-fotboll. Vi blev fullproppade med fakta och kände oss fullständigt förberedda för kvartsfinalen mellan Sverige och England.
Det började så ljuvligt! De blågula spelade som gudinnor, och en promenadseger lurade i vassen. Men så blev det halvtidsvila och med den vändes allting upp och ner. Dramatiken steg för varje minut och kulminerande till slut i en fullständigt sanslös och brutal straffsparksuppgörelse. Pulsen skenade, spänningen var outhärdlig, och så plötsligt ... den tragiska upplösningen. Drömmarna om final försvann i tomma intet.
Idrott är emellanåt så frustrerande, så smärtsamt ... men kanske är det just därför den är så oemotståndligt kittlande och så lockande!
