Under den sena gårdagskvällen kom dödsbudet. Min svärmor, Gertrud, somnade in efter ett långt och strävsamt liv. Det var väntat men ändå så smärtsamt.
Svärmödrar brukar i filmer och i serie- och skämtteckningar framställas som elaka och osympatiska. Relationen till svärmor tillhör en av de mest omtalade och spänningsfyllda släktskapsrelationerna i skämthistorier och nidvisor. Det brukar vara förknippat med osämja, schismer och fejder.
Under det halvsekel jag känt Gertrud har jag aldrig upplevt den minsta friktion eller motsättning. Istället har det handlat om välvilja och älskvärdhet. Hon var väldigt ödmjuk, utstrålade värme, klagade aldrig (möjligtvis om gröten var för lite saltad) och hade lätt till skratt. En toppensvärmor helt enkelt!
Jag är så tacksam för alla stunder jag fick dela med henne – de glada, de roliga och de stillsamma.
Hon fanns alltid till hands på olika sätt ... så många gånger hon har strukit mina skjortor och gångerna hon fixat till revorna i tävlingskläderna är oräkneliga. Brödkakorna hon bakade var så goda och jag fick alltid med en extra med mig hem.
Samtidigt som det känns tungt i stunden finns ändå en lättnad att hon nu efter 94 år fått stillhet och ro. Hon kommer att vara djupt saknad!
