 |
När världscuptävlingarna i orientering avgörs kommande helg i Lidköping och Skara samlas stora delar av orienterings-Sverige. Många kommer för att följa världseliten på nära håll men också för att själva delta i publiktävlingarna. För egen del väntar en återträff som väcker både förväntan och eftertanke.
Det har nu gått mer än tre decennier sedan jag själv ingick i landslagsledningen. Tiden har rusat fram, men minnena från de åren lever fortfarande kvar. Under dagarna ska vi som då arbetade tillsammans mötas igen. Det blir ett tillfälle att minnas människor, tävlingar, resor och upplevelser som präglade en del av livet. För min del handlade det om tio år. Säkerligen kommer många gamla historier att berättas ännu en gång, kanske med vissa variationer efter alla år, men också med samma värme och glädje som då.
Samtidigt handlar återträffen inte enbart om nostalgi. Minst lika intressant blir möjligheten att möta dagens företrädare för svensk orientering. Vi kommer bland annat att ha träffar med delar av förbundsstyrelsen och den nuvarande landslagsledningen. Jag ser verkligen fram emot att höra deras tankar om framtiden, om sportens utveckling och om de utmaningar och möjligheter som väntar framöver. Orienteringen står, liksom mycket annat i samhället, mitt i en tid av förändring där både tradition och förnyelse behöver få plats.
Och förändringarna under de här trettio åren är stora. På vår tid fanns exempelvis inte sprintdisciplinerna överhuvudtaget. I dag är sprinten en självklar och publikvänlig del av sporten, med egna mästerskap och specialiserade löpare.
Tävlingsprogrammen har blivit betydligt bredare och mer varierade än tidigare. Samtidigt har mästerskapen och de största tävlingarna i allt högre grad koncentrerats till Europa. Förr talades det ofta om att sprida orienteringen till fler delar av världen och att etablera sporten internationellt på bred front. Den utvecklingen verkar ha stannat av något, åtminstone jämfört med de ambitioner som fanns då.
Under helgen kommer säkert både stora och små minnen att få nytt liv. Vi kommer att prata om framgångar som fortfarande känns speciella, om dramatik ute i skogarna och om beslut som togs under press. Men lika ofta brukar det vara de små, nästan obetydliga detaljerna som väcker mest skratt som episoderna vid sidan av tävlingarna, resorna, missödena och människorna omkring allt det sportsliga.
En sak är i alla fall säker: samtalsämnen kommer det inte att råda någon brist på. Och kanske är det just det som gör sådana här återträffar så värdefulla, möjligheten att tillsammans knyta ihop dåtid, nutid och framtid kring en sport som fortsatt betyder mycket för oss alla.
