Ytterligare en sprinttävling avverkades idag. Den här gången stod Bohuslän-Dals DM i sprint på programmet med tävlingar i Lilla Edet. Som västgötaklubb får man vara med och springa även om man inte har möjlighet att kämpa om själva DM-plaketterna. Det hindrar förstås inte att tävlingsinstinkten vaknar till liv ändå när startpipet ljuder.
 |
Banorna visade sig vara löpbetonade med högt tempo från start till mål. Området var relativt lättorienterat och bestod till stora delar av villabebyggelse och gräsytor där det gällde att hålla farten uppe och samtidigt vara noggrann i vägvalen. Sprintorientering handlar ofta lika mycket om att våga springa hårt som att läsa kartan rätt i farten.
Resan dit under förmiddagen gick genom ett grått och småregnigt landskap. Det var en sådan där kylig dag då man börjar fundera på om underställ kanske ändå hade varit rätt val. Men väl framme lättade molnen successivt och till slut tittade solen fram och gav tävlingsplatsen en helt annan känsla. Det är märkligt hur mycket lite solsken kan göra för både humör och tävlingsstämning.
Efter loppet blev det ett av de där enkla men väldigt trevliga eftersnacken på Ekaråsens gräsplan. Löparskor sparkades av, jackor drogs på och samtalen vandrade mellan vägvalsmissar, spurter, trötta ben och allmänt småprat. Just de där stunderna efteråt är ofta minst lika värdefulla som själva tävlingen när pulsen sjunkit men upplevelsen fortfarande sitter kvar i kroppen.
De senaste dagarna har bjudit på hela fyra sprintlopp, och kroppen börjar nu lämna tydliga protester. Vader och lårmuskler påminner om att sprintorientering sliter på ett annat sätt än vanlig skogsorientering. Tempot är högre, stegen längre och belastningen betydligt mer explosiv. När man inte riktigt är van vid den typen av löpning blir det extra påtagligt hur snabbt musklerna svarar med stelhet och träningsvärk. Ovanan eller kanske oträningen går inte riktigt att prata bort längre.
