Det finns människor som vet, det finns människor som tror och så finns det människor som tycker. Det brukar bli intressant när man sitter runt samma middagsbord.
 |
Emellanåt tycks det räcka att någon läst tre rubriker, sett ett videoklipp och pratat med några för att titulera sig “påläst”. Och där någonstans börjar sammanblandningen mellan att veta, tro och tycka.
Att veta är egentligen ganska krävande. Det ställer obehagliga krav på sådant som fakta, belägg, erfarenhet och ibland till och med forskning. Att veta innebär dessutom en viss ödmjukhet. Ju mer människor faktiskt vet, desto oftare säger de märkliga saker som: det där är mer komplicerat än man tror eller jag vet faktiskt inte.
Att tro däremot är betydligt smidigare. Tro är människans mentala joggingbyxor. Bekväma, flexibla och kräver ingen större ansträngning. Man behöver inte ha bevis. Det räcker långt med en magkänsla eller att man har en kusin i Borås som “har hört saker”.
Men att tro har en tendens att klä ut sig till vetande: jag tror att kaffe är farligt kan lätt bli kaffe ÄR farligt.
Sedan har vi den tredje kategorin: att tycka. Alla tycker. Hela tiden. Om vädret, skatterna, melodifestivalen, barns uppfostran och hur andra människor borde parkera sina bilar. Tyckande är fascinerande eftersom det inte ens försöker vara objektivt. Det är helt ogenerat subjektivt.
Ett middagssamtal blir ibland som en hinderbana där man desperat försöker lista ut: vet personen detta ... tror personen detta ... tycker personen detta? Kanske skulle samtal bli bättre om man blev lite tydligare. Tänk om att man exempelvis sa: jag vet inte, men jag tror eller det här är bara min åsikt.
