Passerade förbi en restaurang i närområdet och kunde bara inte låta bli att le och ta ett foto.
 |
Det finns något djupt rörande över tillfälliga skyltar. Inte de professionellt tryckta med logotyper och genomtänkt grafisk profil. Nej. De verkliga skyltarna. De som skrivs med en halvtorr märkpenna fem minuter innan ägaren springer hem för att laga något trasigt, hämta kusinen från Arlanda eller bara ge upp för dagen.
Ett A4-ark är tejpat på dörren till "Restaurang Incredible India". Bara namnet i sig bär ju en viss självsäkerhet. Inte "Ganska Bra Indien". Inte "Indisk Husmanskost". Nej, ”Otroliga Indien”. Ett löfte större än både menyn och lokalen.
Och ovanför denna gyllene ambition: "HI, WE WILL OPEN TOMO-ROW". Det är nästan poesi.
Bindestrecket mitt i "tomorrow" är som en liten dramatisk paus. Ett språkligt vägarbete. Man känner hur texten vuxit fram under stress:
"Vi öppnar i morgon … hur stavar man till tomorrow nu igen? Äh, vi delar det bara."
Och signaturen: "MVH" Så svenskt!
Det verkligt mänskliga är optimismen: "Vi öppnar i morgon." Det är restaurangvärldens motsvarighet till:
"Jag börjar träna på måndag."
"Jag ska bara vila lite."
"Det ordnar sig."
Kanske öppnar de i morgon. Kanske nästa vecka. Kanske ... Man kan bara inte låta bli att le och bli märkligt varm av det.
