Liten reflektion efter att som funktionär ha följt gårdagskvällens nybörjartävling. Det finns få situationer i livet där vuxna människor blir så pedagogiska som när ett barn ska springa orientering. Plötsligt står fullt fungerande vuxna runt omkring och pratar som om de kommenterar en månlandning: ta det lugnt och titta noga på kartan ... följ stigen först ... kom ihåg att kompassen visar norr ... det viktigaste är att ha kul!
 |
Barnet står mitt i alltihop och ser ut som om man fått alldeles för många instruktioner inför uppgiften. Kartan hålls med den där blandningen av hopp och förtvivlan som annars mest syns hos vuxna när internetbanken ändrat design igen. Man försöker förstå karttecken medan de vuxna runt omkring projicerar hela sin livsfilosofi på dem. Ledaren vill lära ut lugn. Tränaren vill lära ut teknik. Föräldrarna vill mest att ättelägget ska komma tillbaka innan kvällsmörkret lägger sig.
Man får en karta som man inte riktigt förstår. Alla säger olika saker. Stigen ser dock trygg ut. Och kompassen fungerar om man stannar upp tillräckligt länge för att faktiskt titta på den. Längs vägen finns det människor som ropar: du klarar det ... du kan! Sedan ger man sig av. Kanske åt rätt håll. Kanske inte. Orienteringskarriären är inledd. Hur lång blir den?
 |
| Tävlingen under gårdagskvällen arrangerades vid Skidstugan i Vänersborg. Det var välordnat och med bra banor. Efter loppet lockade den välförsedda markan där korv och bröd hade en strykande åtgång. |
