Jag undrar ibland vilka böjelser och bevekelsegrunder vissa banläggare har när man placerar inte bara några utan många kontroller i täta, svårframkomliga, pinniga, bushiga och snåriga områden. Förstår inte riktigt vad man eftersträvar. Flertalet av de som deltar brukar inte precis längta efter att få krypa på knäna, huka sig långa sträckor under kvistar och snår samt att få rivsår i ansiktet och på armar och ben.
Naturligtvis är terränglådor emellanåt täta och risiga men skickliga banläggare brukar kunna utnyttja detta för att skapa vägvalsalternativ och utmana kartläsningsskickligheten genom olika passager.
Många gånger blir kontrollerna i grönområden riktigt slumpartade. Som löpare kan man ha tur med att någon annan just för stunden finns vid kontrollen eller att det för sent startande bildats någorlunda framkomliga "korridorer". Även om man är mycket noggrann med kompassriktningen tvingas man ofta att väja och undvika hinder av olika slag. Är det dessutom detaljfattigt kan man inte heller förlita sig till kartläsning.
Det blir särskilt bedrägligt på nattävlingar då det är lätt att kontrollreflexen döljs av lövverk och buskage.
Alltså, borde "grönområden" alltid fungera som en varningssignal för banläggaren som planerar olika sträckningar.
- Varför välja en kontroll just där?
- Är det sportsligt och rättvist?
- Finns det risk för att turen och slumpen avgör?
Ja, det är några frågeställningar som banläggare bör ställa till sig själv och naturligtvis frågor bankontrollanten ska ställa.
