Suuuuuck ...

Nu utlovas både det ena och andra av partierna som vill styra Svea Rike de kommande fyra åren. Genom åren har man blivit luttrad. Därför bli det knappast någon ögonbrynshöjning när valfläsk serveras. Det blir istället en utdragen suck.

Detta senast igår när det största partiet offentliggör sitt valmanifest. Tänkte i mitt stilla sinne att det skulle bli något som utvecklade skolan, kom tillrätta med köerna inom sjukvården eller minskade bostadsbristen. Men slagnumret blev istället en extra semestervecka till föräldrar med barn mellan 4 och 16 år. Uppenbarligen anses denna åtgärd vara det som Sverige bäst behöver för stunden. Man suckar och undrar vad det är för analys och överväganden som lett till denna slutsats. Hur tänkte man och utifrån vilka fakta utgick man? Har inte själv sett eller noterat några gatudemonstrationer, insändare i tidningen eller upprop från föräldrar där man kräver en semestervecka till.

En elak tanke far genom huvudet. Har man helt enkelt utgångspunkten att medborgarna är lättlurade och lättmutade? Sucken blir utdragen ...

Tufft ...

Veteranorienteringar i Bohuslän är ofta förknippat med rejäla utmaningar. Detta dels i form av tuff terräng och svåra banor. Inget undantag denna sista onsdag i månaden augusti. Extra tufft är det just denna årstid. Hög växtlighet i framförallt sankmarkerna gjorde dessa riktigt svårframkomliga. Det gick inte att ta mer än två-tre löpsteg innan man fastnade eller snubblade. Så taktiken var att försöka hitta fast mark.

Förutsättningarna var tuffa men det var högklassig och svår orientering. Var man inte med på kartan hela tiden straffades man obönhörligen.

Ett 90-tal startande mötte upp norr om Uddevalla i vildmarksterrängen som tidigare utgjorde militärt övningsområde för I 17. Nu är det många år sedan regementet las ner men fortfarande finns varningsskyltar om att inte beröra ammunition och projektiler som kan finnas i terrängen. 

Som vanligt blir det kul pratstunder med kaffekoppen i handen. Mycket om tillvaron ventileras. En stående punkt är naturligtvis skador och krämpor som bromsar upp och hindrar. Starkare och mera effektiva värktabletter verkar stå högt upp på önskelistan. Någon påpekar att det hör faktiskt till åldern att man inte är lika löpstark som för 20-30-40 år sedan men ingen verkar ta någon som helst notis om detta.

Så plötsligt är alla försvunna som genom ett trollslag. Dagens arrangörer plockar ihop alla prylar. Någon har extra bråttom hem till datorn för att lägga in tävlingsfakta på Winsplits och Livelox, väl medveten om vad deltagarna ska göra under eftermiddagstimmarna.

Drama ...

Just nu kollas det på TV-serien Tannbach. Dramat handlar om livet från 1945 till 1961 för invånarna i det lilla fiktiva tyska samhället Tannbach vars hela värld 1945 klyvs itu när ett världskrig avslutas och övergår i ett kallt krig när byn blev delat i en nordvästlig del som låg i den sovjetiska ockupationszonen och en sydvästlig del i den amerikanska ockupationszonen.

Det är en historiskt intressant serie med skickliga skådespelare och spännande/intressanta scener. Den triggar igång minnen och händelser från mitt unga liv.

Under uppväxtåren i Natal, Sydafrika mötte vi och umgicks vi med många tyskar. Det sas och det hävdades att det huvudsakligen var flyktingar som sökt sig till Sydafrika efter andra världskrigets slut. Men det fanns spänningar mellan dessa som man märkte som barn och jag kan dra mig till minnes att min pappa försökte förklara. Det handlade dels om de som flydde Tyskland eftersom de inte sympatiserade med Hitler och dels om de som flydde vid krigsslutet för att slippa ockupationsmakterna som Sovjet och USA. Den senare kategorin hyllade dock fortfarande Hitler. Detta var orsaken till spänningen mellan olika familjer. Som barn förstod man inte riktigt detta men under tonårens mognad och uppväxt började man se och förstå sammanhangen.

Under senare delen av 60-talet hade mina föräldrar "sommarbarn" från Västberlin. Många var föräldralösa eller kom från splittrade familjer. Splittring på grund av muren som delade Väst- och Östberlin. Det var, kan jag minnas, tragiska och trista upplevelser dessa berättade om. 

Vi gjorde också en del resor till Berlin genom Östtyskland och kom på sätt i närkontakt med de två tyska staterna. Minns starkt de vita korsen vid Berlinmuren där östtyskar som flydde hade blivit nedskjutna av sina landsmän. Republikflykt var strängeligen förbjudet!

Under 70-talet blev det nästan årligen resor till Östtyskland för orienteringstävlingar. DDR stöttade sporten och redan 1970 arrangerades ett VM i Friedrichroda. Naturligtvis knöts kontakter då. Kontakter som ledde till att man fick en mycket stor insikt och kunskap om det östtyska samhället. En insikt om ett ruggigt samhällssystem byggt på diktatur, angiveri, rädsla och skräck.

Hade då mycket svårt att förstå hur svenska partier på vänsterkanten så till den milda grad kunde hylla den östtyska staten och det socialistiska systemet. 

Av en ren tillfällighet var jag på genomresa i Östtyskland på senhösten 1989 med orienteringslandslaget. Vi märkte/kände/anade att något var på gång. Gränsen till Tjeckoslovakien öppnades och många flydde den vägen innan muren rämnade i Berlin den 9:e november. Det kändes stort, mycket stort!

Detta kan vara en förklaring och bakgrundsteckning till varför jag så fascineras av dramat Tannbach!

Kroppsvård ...

Det var drygt två månader sedan senaste besöket hos husmassösen Viola. Idag skulle sommarmånadernas ansamling av träningsvärk, sträckningar och stelhet bearbetas. Dock var det inte så mycket "stockningar" och "flödesstopp" enligt expertisen. Stretchning (nåja ...) och varierande fysiska aktiviteter kan vara förklaringen. Gymkompisen Bengt som är vinterbadare hävdar med bestämdhet att det är dagliga bad i Vänern, helst året om, som gör susen. Oavsett vilket så känns det skönt att låta Violas hårda nypor fara över muskler, leder och ligament under halvannan timma.

Sommarmånadernas hetta verkar nu transformeras till sedvanligt höstväder och dessutom lägger sig kvällsmörkret. Det är varsel om att fler besök på gymmet närmar sig. Dock har det blivit regelbundna spinningpass under juni-juli-augusti. Men nu börjar det bli dax för mera allsidig styrke- och rörelseträning.

Ibland undrar man varför man inte tidigare i livet tränade mera allsidigt. Det blev väldigt, väldigt mycket löpning med allt vad det innebär av ökad skaderisk osv. 

Har dock noterat att yngre generationer är betydligt klokare. Skönt att evolutionen pågår och inte har gjort halt!

Två guld ...

Den egna klubben hade bara fyra lag på startlinjen när DM-stafetten avgjordes utanför Skara. Ett rejält tapp och tillbakagång i jämförelse med fem-sex år sedan. Trist, trist men det finns en återväxt. DM-guld i både den yngsta pojkklassen som flickklassen - härligt!

Äldsta barnbarnet sprang slutsträckan. Han hämtade in nästan fem minuter och säkrade guldet genom en riktigt vass spurt. I laget ingick också lillebror samt två andra H10-löpare. Bra jobbat av dessa i H12-klassen som bjöd på svårare banor än de normalt har.

Tjejlaget svarade för en härlig defilering och var aldrig hotade efter en sexminutersledning vid första växeln.

Höjdar-DM ...

I skogarna utanför Skara Sommarland avgjordes DM i medeldistans med nästan 700 startande. Omväxlande väder med lite regn men också solsken och 17-18 grader var perfekta förutsättningar. Det var en mycket välarrangerad tävling i den flacka terrängen. Banläggaren hade fått till bra stråk och undvek de bushiga och sankmarksrika områdena.

Äldsta barnbarnet tog hem H12-klassen medan lillebror blev tvåa i H10. Pampig prisutdelning som sig bör när det är en mästerskapstävling.

Passar inte alla ...

Det finns en hel del bekymrade och rynkade pannor inom orienteringssporten av tyckanden på olika sociala medier att döma. Ledare och ungdomstränare suckar över att det är svårt att behålla ungdomar inom sporten. Även om många kommer till nybörjarkursen är det en minoritet som blir kvar. 

Svenska Orienteringsförbundet har gjort någon form av undersökning/studie/analys om orsaken till avhopp och bortfall. Följande anförs:

- Inga alternativ utan krav på prestation och resultat

- Inga alternativ utifrån individens egen ambition

- Möjlighet att bara utöva på skoj saknas

- Har inte tid

- Har inte råd

- Känner inte att jag duger

- Har små möjligheter att själv kunna påverka och vara delaktig

- Unga saknar en känsla av sammanhang (hanterbart, begripligt, påverkbart)

- Föreningsidrotten präglas av mycket tävlande.

- Ett fåtal unga idrottar för att nå idrottslig framgång.

Indirekt är det en uppmaning att tänka om, göra annorlunda och/eller komplettera verksamheten. Frågan är vad ungdomsledare faktiskt ska göra, vad man kan göra och vad man vill göra?

Frågan är också om man ska ha någon form av dåligt samvete för att man inte lyckas fånga upp fler?

Tror att man emellanåt måste gilla läget. Det är mer eller mindre omöjligt att tillfredssställa alla. I barna- och tonåren prövar man också på många olika saker. Det är bra och samtidigt inte konstigt att man skippar saker och ting. Alla idrotter och andra verksamheter vittnar om avhopp och bortfall. 

Alltså, inte för många rynkor på pannan och ha också insikten om att man som klubb inte har någon som helst uppgift/order/krav att verksamheten ska vara på det ena eller andra sättet. Klubben bestämmer själv inriktning och omfattning.

Vet-OL ...

Gårdagens veteranorientering arrangerades i skogarna öster om Ljungskile. Där har det under flera år avverkats skog och farhågorna är alltid stora att banorna huvudsakligen är lagda genom ris och bush. Men banläggaren hade denna gång försökt att undvika de värsta partierna och lyckades bjuda på riktigt bra och orienteringskrävande stråk. 

Sankmarkerna var överraskande sanka och vattenrika efter den torra och varma sommaren. Dock skymtades inte en enda liten svamp. Det brukar annars vara en hel del i dessa vildmarker. Dock var det tunglöpt genom blåbärsris och all annan undervegetation.

Nu börjar det kännas som höst. Graderna var omkring 15. Det var gråmulet samt till och med lite nederbörd. Det huttrades lite runt den obligatoriska fikan efter loppet. Där blev det ett långt eftersnack med tidigare klubbkamrater och plötsligt när man tittade upp hade de allra flesta packat ihop och dragit hem. Nutidens pensionärer har mycket att göra!

Feltänk ...

Det finns en föreställning om att goda avsikter automatiskt leder till ett gott utfall. Jag kom att tänka på detta inför DM-stafetten. Västergötlands Orienteringsförbund tog för några år sedan ett beslut om att inte ha några klasser för HD10. Kan ana att tanken var god, att inte "utsätta" barn för den extra press som alltid är förknippad med stafetter.

Men, men, men vad har detta för konsekvenser? Det är inte så att killarna och tjejerna upp till tio accepterar detta och inser att denna dag sätter man sig i målfållan och tittar på när de något äldre kompisarna tävlar och fightas om en DM-titel. Nej,  man blir förbannad men också kreativ. Då går vi upp en klass och är med och tävlar! Alltså väljer man att tävla mot äldre och då på banor som är svårare än de man är van vid. Alltså extra stor risk att misslyckas! Det var väl inte riktigt detta som var tanken när förbundsfolket fattade beslutet om att ta bort HD10-klassen. 

Ibland tror jag att man är för snabb med att fatta beslut ... man tar sig inte tid att fundera på konsekvenser och påföljder ... man inbillar sig att quickfix är föredömligt ... man tror att god avsikt automatiskt leder till gott utfall.

Uppmaningen till Västergötlands OF blir därför: tänk om och riv upp beslutet, återinför HD10-klasserna till nästa år!

I 😍 OL ...

Det var en upplevelse, en mycket angenäm sådan, att i pausen mellan tävlingarna i söndags sitta på stolen och kolla in OL-folklivet. Alldeles speciellt intressant att spana på barnbarnen och deras jämnåriga. Oj, vilken gemenskap och samhörighet som utspelade sig. Detta inte bara bland klubbkompisarna utan även över klubbgränserna med i stort sett alla som tävlade i samma åldersklass. Detta oavsett om man toppade resultatlistan eller var den som kom sist. Gemenskapen baserades inte på vem som var snabbast i skogen utan på att man hade kul tillsammans. Man trivdes i varandras sällskap. Naturligtvis var orienteringen och tävlingen den gemensamma nämnaren. Man satsade, lyckades, misslyckades. Man grät, var förbannad eller så var man nöjd. Men inte mer än så. Efter en stund var tävlandet något man la bakom sig och man samlades för att knäcka Rubiks kub eller vad det nu var. Man knöt kontakter. Man kom överens om att köra Daladubbeln ihop. Man pratade om att åka på konfaläger om några år. 

Oj vad man önskar och hoppas att fler i den åldern kommer till skogssporten. Miljön, andan och stämningen är så inbjudande och accepterande och detta oavsett om man är toppresterande eller bara hankar sig runt banan. Från alla sidor sett är orientering nummer ett ... för att travestera en gammal reklamslogan!

DM på gång ...

Nu vankas det DM-helger. Distriktsmästerskapen har i de flesta idrotter reducerats till något marginellt men bland orienterarna har det fortfarande hög status om inte riktigt hög. Det kämpas om individuella DM-tecken på ultralång-, lång-, medel- och sprintdistans samt natt. Så tillkommer stafett och det senaste året sprintstafett.

Tidigare var DM-tävlingarna enbart för ett distrikts klubbar men är nu öppna så vem som helst kan delta. Dock delas bara en DM-plakett ut till distriktets löpare i respektive klass.

Alla discipliner har dock inte samma attraktionskraft. Ultralångdistansen lockar inte många och arrangeras mera sällan. Man kan fråga sig vad som händer med stafetten, speciellt för åldersgrupperna över 35. En viss avmattning kan skönjas och kännas. 

Det mumlas och tycks i duschkön och över fikakoppen. 

I Västergötland har man exempelvis släppt efter vad gäller ålderskategorin och istället infört klasser där de tre löparna ska ha uppnått en viss ålder exempelvis 180. Då kan en klubb ställa upp med en 75-åringar en 70-åring och en 35-åring i laget eller tre 60-åringar eller en 68-åring, en 57-åring och en 55-åring. Det blir inte så tajta och spännande stafetter när en 75:a och 35:a springer samma sträcka eller en 68:a och en 55:a.

I de individuella tävlingarna håller man strikt på femårsklasserna men inte i stafetten. Frågan är om man ska fortsätta med denna modell. Det är kanske bättre att bara ha en äldreklass. Då kan man blanda hur man vill och tävlingsdagen sätts fokus på H21 och D21 samt ungdomsklasserna.

Heldag ...

Två tävlingar denna höstdag i Habo. OK Gränsen brukar bjuda på kuperad terräng, tallmo och lättframkomligt. Men på den inledande medeldistansen var det tvärtom. Bushigt, pinnigt, risigt och svårframkomligt. Dessutom var flertalet kontroller väl kamouflerade av hög växtlighet.

Denna dag hade också getingar och deras polare jordgetingarna en hektisk dag. De levererade åtskilliga stick både i skogen och på arenan. Ambulans tillkallades för några som var speciellt känsliga.

Eftermiddagens sprint avgjordes i tätorten. Den inbjuder inte till några större orienteringstekniska utmaningar. Banläggarna hade dock lagt bra banor utifrån förutsättningarna men betoningen låg på löpning.

Intressant med två tävlingar samma dag men ... det var en väl lång väntan mellan de två disciplinerna. Man undrar varför inte fri intervallstart tillämpades.

Äldsta barnbarnet som fyller 12 under senhösten testade att springa H21-klass på medeldistansen. Detta på en bana som var klart längre och klart svårare än hans normala banor. Han klarade detta. Visst tog det tid och visst blev det en del bommar men han grejade det. Han imponerar. Det gör även lillebror som blev etta och tvåa.

En kul övernattningshelg är över med alla barn och barnbarn - häftigt att umgås på detta sätt!

Lördagsmedel ...

Tidig, tidig uppgång för att hinna med resan till Viskafors. Första start redan 10.00. (Undrar om man som arrangör inte missar ett antal långväga när man startar så tidigt på en lördagstävling).

Start och mål vid Rydboholms klubbstuga. Terrängen var så där lagom kuperad med en hel del sankmarker. Framkomligheten varierade och som vanligt denna årstid var det en hel del ”grönt”, mer än kartan angav. Bra medeldistansbanor med mycket kartläsning som krävde totalfokus. 

Knappt 500 startade på denna välarrangerade och kul tävling.

Efter loppet bar det iväg till Bankeryd och övernattning på Mamma Carinas. Ett B&B bara 10 minuters väg från Habos söndagstävling.

Då väntar två tävlingar. På förmiddagen en medeldistans och några timmar senare en sprint.

Föräldrafritt ...

Veckans sista dagar har alla barnbarn föräldrafritt inför skolstarten. Vänersborgs lekplatser har testats och då bland annat den nyanlagda frisbeebanan med nio korgar. Det har hoppats, sprungits, kastats, krupits och tävlats.

Lekattraktionerna håller hög klass. Vänersborgs kommun har verkligen skapat en härlig barn- och friluftsmiljö. Mycket plus till ansvariga tjänstemän och underhållsarbetare.

Imorgon bär det västerut för hela klanen. Det blir ännu en övernattningshelg och denna gång i Bankeryd. Tre tävlingar väntar, två medel och en sprint.

Utfrågare ...

Det blir stundtals en hel del lyssnande på poddar, intervjuer på radio och andra utfrågningar. Det är intressant att följa intervjuarnas frågeställningar och upplägg. Upplever många gånger att de själva tar ställning, för eller emot. De tar sig också friheten att recensera det som intervjuobjektet säger. Alltså, att exempelvis säga "bra sagt", "klokt tänkt" eller "precis vad jag tycker".

Tycker dock att de riktigt duktiga utfrågarna har förmågan att vara neutrala, de tar inte ställning och de recenserar inte utan låter lyssnaren göra detta. Därmed inte sagt att de är mesiga eller slätstrukna. Tvärtom de kommer verkligen med utmananden, kritiska vinklingar och vassa frågeställningar. Jon Nilsson på TV-aktuellt tillhör proffskategorin. Hans intervjuer är tuffa och sakliga och han faller aldrig i fällan att torgföra sin egen uppfattning eller egna åsikter.

Nu när det är valkampanjtider kan man höra många intervjuare som har en egen agenda och driver sakfrågor utifrån sin egen uppfattning eller övertygelse. Det känns inte vederhäftigt och förtroendeingivande.

Det bedrägliga är att som lyssnare upptäcka och bli varse när detta görs. Som intervjuare kan man vara skicklig på att manipulera och framstå som neutral och opartisk. Så man får vara på sin vakt!

Jakoben ...

Även denna afton blev det bad i Vänerns böljor. Som vanligt var det friskt (=kallt). Det har blivit många turer dit på sommarkvällarna när vi varit på hemmaplan. Ute på den broförsedda ön Jakoben finns det alltid några badande och oftast blir det spontana samtal. Öppningsdialogen handlar naturligtvis om vattentemperaturen men sedan kan samtalet glida iväg i många riktningar. Det är inte bara vänersborgare som brukar vara där utan också en och annan turist.

Vilken ynnest det är att ha badmöjligheter bara 3-4 minuters cykelväg hemifrån. På något sätt tar man det för givet. Men efter ett samtal med några nysvenskar för ett tag sedan fick man sig en tankeställare. De bodde tidigare i Syrien där de varken hade tillgång till hav eller sjö. Badandet fick ske i en sunkig och sumpig flod med lerig botten. Bad var alltså inget man brydde sig om. Många är/var därför inte simkunniga. För dessa har det varit en enorm upplevelse att bara få sitta vid en sjökant men också att få bada ... och man bryr sig inte så mycket om vattentemperaturen.

Öde och tomt ...

Lyssnade häromdagen på ett samhällsprogram som handlade om ett stadscentrum där affärslokalerna stod tomma och centrumgatorna blev allt mera öde. Politiker och stadens tjänstemän suckade och tyckte att det var bedrövligt. Man kunde inte fatta varför folk gjorde sina inköp och restaurangbesök på andra ställen.

Reportern tog fasta på detta och intervjuade några av stadens invånare. Man var rörande överens om att det blivit för krångligt och för dyrt att centrumhandla. Det var betydligt enklare att åka till köpcentrat med gratis parkering och näravstånd till butiker. Naturligtvis pekade man också på det bredare urvalet samt billigare priser fast det var underordnat.

Självklarheter och det var väl knappast någon nyhet och knappast något ovanligt. De flesta småstäder upplever denna problematik. 

Passerar då och då grannstäderna Uddevalla och Trollhättan och det är krångligt, svårt att hitta parkeringsplats och besvärligt/dyrt när avgifter ska betalas. Så besöken till centrumdelarna är ingen höjdare och därför drar man sig in i det sista för ett nedslag.

Tror generellt att det är en utmaning att skapa liv och kommers i centrumdelar. Det blir svårt att förena närhet och billiga p-platser när man vill ha stora p-inkomster samtidigt som man minimerar utrymmen för parkering. Förlorarna blir köpmän och småbutiker. Affärslokaler kommer att stå tomma och centrumgator blir öde i ännu större utsträckning.

Vilken vecka ...

Idag kan man pusta ut efter en intensiv idrottsvecka typ VM i orientering samt EM i friidrott och simning. Dessutom har det varit mycket eget utövande när nu höstsäsongen kommit igång.

Så fascinerande det är att följa elitidrott. Så otroligt imponerande av norrmannen Olav Lundanæs som vann sitt tredje långdistansguld på orienterarnas VM. Vilken kille!

Och oj, vilken show unge Armand Duplantis bjöd på friidrottens stavfinal. Det var helt fantastiskt spännande att under söndagskvällen följa uppgörelsen.

Mycket kan läsas om den unge Armand och om allt stämmer är det en stavfascinerad yngling det handlar om. Tydligen har han större delen av sitt unga liv varit besatt av stavhoppandet. Lär ha börjat med stavhoppslek som fyraåring. Dessutom har han fått mycket hjälp och stöttning av föräldrar som tränare och med allt annat som behövs.

Det pratas och tycks mycket om att man inte i barn- och tidiga tonåren ska specialisera sig på någon idrott utan pröva på så mycket som möjligt. Håller med i det grundantagandet men tycker samtidigt att om någon liten gosse eller flicka blir så fascinerad och besatt av exempelvis stavhopp eller fiolspelande eller vad det än må vara så låt dom köra på. Begränsa inte, styr inte bort utan bejaka istället. Alltså, acceptera både mångfald och/eller specialisering!

GPS-godis ...

Så har då helgens långdistanstävling avverkats i regi av Hjobygdens OK vid Högaliden. Terrängen var lika fin som igår fast det fanns ett antal områden som var rejält bushiga, pinniga och svårframkomliga. Detta i betydligt större grad än vad som framgår av kartan. Nu är detta inte helt ovanligt i slutet på sommaren då mycket har växt upp trots att det varit torrt i markerna.

Tack vare gps-klockor och applikationer som Livelox kan man efter loppet i detalj granska vägvalen, dels de egna med också konkurrenters och naturligtvis alla klassers löpare.

Äldste sonen kallar detta för ”GPS-godis” då man kan begrunda misstag som görs och naturligtvis fundera kring vad det var som egentligen hände. Går man igenom en tävlings alla klasser finns det oftast några riktigt intressanta och uppseendeväckande spår som skapats i jakten på den rätta kontrollen. 

Men det som är mest intressant är trots allt möjligheten att utvärdera det egna loppet och då få exakta besked om avvikelser och felnavigering - man lär sig då mycket!

Gulddag ...

Så fixade då Tove Alexandersson ytterligare ett VM-guld - härligt! Samtidigt blev det ett medaljlöst VM för herrarna -trist!

VM följdes via den uppkopplade datorn vid Hjobygdens tävling. En medeldistans i småkuperad och lättlöpt terräng.

Barn och barnbarn var på plats och det blir övernattning på Billingen. Men innan dess väntade matintag på favoritstället Pinchos i Skövde. Detta som uppladdning inför morgondagens långdistanstävling.

Raffel ...

Det blev några rafflande eftermiddagstimmar när VM-stafetterna i orientering avgjordes. På förhand var det upplagt för spänning och omkastningar. Detaljfattig terräng, bushigt, dålig sikt och lite slumpartat var förutsättningarna. Så blev det och det var riktigt spännande och underhållande att följa.

I både herr- som damklassen fanns en intressant långsträcka som spräckte startfälten men det blev ändå ganska tajt speciellt i herrklassen. Många var lagen som hade segerchans.

Inget guld för de blågula lagen. Lite trist att Gustav Bergman inte räckte till på slutsträckan. Medaljchansen fanns där men konkurrensen är riktigt hård.

Långdistansen återstår men frågan är om de svenska herrarna räcker till. Ska det bli ett VM utan någon svenska herrmedalj? Bland damerna vill nog Tove Alexandersson ha guld efter att ha gjort några små misstag på stafetten då guldet blev till silver.

Årets VM blir det sista där man kör både sprint- och skogsdistanser. Ett klokt beslut. Nu blir det sprint respektive skog vartannat år. 2019 arrangeras skogsdisciplinerna i Östfold, Norge. Det blir också publiktävlingar under perioden 12-17 augusti.

Inte bra ...

Hur svårt kan det vara? Kollar naturligtvis in friidrotts-VM men höjer nu på ögonbrynen i alla grenar där något ska mätas. Uppenbarligen falerar de elektroniska systemen. Gårdagens längdhopp med en blågul inblandad tog priset. Fortfarande nu på morgonen råder tvivel. Man undrar i sitt stilla sinne hur det är med alla övriga längdhopp som gjordes under kvällen ... vilka var rätt och vilka var fel? 

Har man inte ett hederligt gammalt måttband i reserv som komplement och "backup"?

En annan sak som förvånar är funktionären som kollar övertramp och viftar till med antingen en vit eller röd flagg. Utnyttjas tekniken eller är det skarpsyntheten som fäller avgörandet?

Nu är det inte bara friidrotten som brottas med elektroniska problem. Även den kära skogssporten drabbas av mätfel. Det handlar då om SI-pinnar som inte registrerar och målenheter som inte är synkade. Trots att man i efterhand kan kontrollera kontrollenheter när tvivel uppstår behöver arrangören inte göra detta. Den enskilde löparen är på så sätt rättslös. Det är illa eftersom alla vet att systemen ballar ut emellanåt.

Oj, oj, oj ...

Att det kan hända ... Tove Alexandersson storbommade på VM-medeln. Oj, vad hon var borta. Nu tror jag alla orienterare känner igen sig vare sig man tillhör elitkategorin eller inte. Ibland funkar det bara inte. Man kommer snett och hamnar fel. Inget stämmer. Det känns bara hopplöst. Gissar att Tove är rejält ledsen och med stor besvikelse och misströstan går igenom loppet ... hur kunde det hända ... varför blev det som det blev ... jag hade ändå föresatt mig ha fokus osv.

På SOFT:s hemsida säger hon: Jag har haft jättesvårt med den här terrängen hela tiden. Det är något med min hjärna och den här terrängen som inte går ihop. Hade hoppats på att jag skulle ha extra fokus och verkligen få till det i dag.

 Jag hamnade vid fyran och trodde att jag var vid trean. Från fyran fortsatte jag mot trean och då stämde ingenting så klart. Jag letade efter fyran fast det var trean jag inte hade tagit. Jag är fortfarande förvirrad. Det är lite oklart var jag varit. Men jag hade inga tankar på att avbryta loppet. 

Man undrar vad som tankemässigt händer och vad är det som falerar när man råkar ut för den typen av misstag. Detta trots att man vet vad som gäller. Detta trots att man borde lärt sig av tidigare misstag. Detta trots många träningspass i liknande terräng. Detta trots att man som Tove trots allt är världsbäst.

Men detta är samtidigt orienteringens och alla idrotters charm (?!?) att den här typen av misslyckanden och missräkningar kan dyka upp när man minst anar det.

Nu är det säkert många som gör analyser inte minst Tove själv och det är bra att kunna konstatera det ena eller det andra. Men sedan måste loppet läggas till handlingarna som det heter. Det är ingen idé att såga sågspån! Hänt är hänt och gjort är gjort och tankeställare har kommit, det räcker! 

Toves gigantiska misstag kan fungera som tröst för andra. Vilket bra exempel en tränare har när ens adept har misslyckats; kolla vad världens bästa gjorde på en av årets viktigaste tävlingar ... det händer även den bästa! 

Tufft ...

Det är ett späckat program som en del av ungdomsorienterarna i Västergötland har. Efter den gångna helgen med Ungdomens 10-mila och Götenedubbeln väntade en buss som förde USM-truppen till Ranebo i Bohuslän för ett veckoläger inför mästerskapen i Norrbotten. Lägret avslutas kommande fredag och då bär det direkt iväg till Eksjö och tre tävlingar som ingår i Götalandsmästerskapen. Den första redan på fredagskvällen. Man bor i storförläggning både inomhus som i tält.

Kan ana att man har riktigt kul och upplever massor av saker tillsammans med löparna från andra klubbar i distriktet. Men ... skeptikern i mig reagerar. Förhoppningsvis är ledarna kloka och balanserar träningspassen med vila/sömn och riklig mattillförsel. Det är speciellt viktigt denna sommar när det så gott som dagligen är riktigt varmt.

Det finns också en ökad skade- och sjukdomsrisk när tävlingarna är många och då dessutom träningsläger kläms in däremellan. 

Min egen erfarenhet både som tonåring men även som förälder och farförälder och inte minst som ledare/tränare är att unga många gånger har svårt att bedöma hur mycket träning och hur många tävlingar man klarar av. Tankarna och fokus är ofta kortsiktigt. Orientering är ju så himla kul utifrån många olika perspektiv och då hänger man på allt som står till buds även om allt inte känns OK.

Nu tycker jag inte att man ska ta bort och skära ner på utbudet. Istället vilar ett mycket stort ansvar på både distriktsledare som klubbledare och tränare att vara uppmärksamma och vaksamma ... att skapa balans även om det innebär att man betraktas som gringubbe/käring eller allmänt negativ. 

Jag brukar ofta hävda devisen "den goda tanken kan bli den goda sakens fiende". Alltså, det som är och uppfattas som klokt/vettigt/bra kan få motsatt effekt och bli destruktivt och nedbrytande. Men ... det är en riktigt svår balansgång att veta var gränsen går.

Var det värt ...

Förra veckan besöktes Carlstens fästning på Marsstrand. Det blev även övernattning där. Det är ett fascinerande byggnadsverk. Oj, vad många som slitit ont för att få stenarna på plats. Oj, vad det måste ha kostat. Och så undrar man; var det värt slitet och pengarna? Har byggnaden haft den stora militärstrategiska betydelsen som var utgångspunkten? Historikerna har svårt att göra en bedömning och sanningen är kanske att det kostade mer än det smakade.

I Karlsborg vid Vättern finns också en fästning av kolossalformat. Den kostade även den herostratiska belopp och förstå-sig-påarna hävdar; den var omodern som försvarsanläggning redan i initialskedet av bygget. Men beslut hade tagits och beslut ska verkställas! Ingen vågade säga stopp och belägg.

Det är alltid lätt att vara efterklok men man slås av tanken om dyra och gigantiska projekt som idag är på gång och rullar på även om den ursprungligen goda tanken och avsikten är överspelad. Vilka är dagens "Carlstens- och Karlsborgs fästningar"?

VM-guld ...

Sverige försvarade sin guldmedalj från fjolåret i sprintstafett. Det var riktigt spännande att följa den streamade varianten på nätet med livebild och gps. Kostade en slant men det var det värt. Härligt!

Men det var inte lika härligt på höstpremiären i Götene. Noterade ett riktigt skitlopp på medeldistansen där inget stämde ... kom snett ... trasslade in mig i snårig terräng ... och hade inget löpsteg värt namnet.

Desto bättre gick det på långdistansen idag men väl i mål kom beskedet; en kontrollstämpling saknas. Kollade snabbt på kartan och upptäckte att jag hoppat över den ena av två närliggande kontroller. Not so fun! Dock kändes det klart bättre både orienterings- som löpmässigt. Än en gång kan konstateras att man blir ”ringrostig” utan orientering eller löpträning under tre veckor. Visst har det avverkats många cykelmil men det är en annan typ av träning och det märks i skogen när det är ett bushigt och pinngt underlag. 

Dock var det riktigt kul med barnbarnens fina lopp under dagarna tre. Dessutom har några av deras kompisar börjat orientera och håller sakta men säkert på att lära sig mer och mer. Idag kom dom på prisplats och det är ett bra sätt att få ”blodad tand”.

Mycket sport ...

Idag börjar orienterings-VM. Den 4-11 augusti avgörs tävlingarna i Lettland. Sverige siktar återigen på att bli bästa nation och de fem loppen sänds i TV. Två sprintdistanser avgörs i Riga och tre skogsdistanser i Sigulda. 

Denna helg börjar också "höstsäsongen". Semestertävlingarna är överstökade. Som vanligt är det ungdomens 10-mila med publiktävlingar som inleder. Dessa avgörs strax utanför Götene och prognosen pekar mot att det blir hett, alltså som de flesta andra dagar dessa sommarmånader.

Nu gäller det att passa ihop TV-tider med avresetider till tävlingar och veteranlopp kommande vecka. Programmet blir tajt! Och så ska tummarna hållas ... ska någon rå på Tove Alexandersson ... blir det någon medalj för de svenska herrarna?

Parallellt pågår också mästerskapstävlingar i andra idrotter. EM i friidrott och simning kör igång så nu blir det sportfokus.

Ödag ...

Under gårdagens förmiddag intogs Marstrand med båt från Rönnäng via Åstol. Först besöktes utställningar på Strandverket innan vandringen runt hela ön. 

Med jämna mellanrum gjordes avbrott för bad och vila. Det var bara så skönt i de varma saltböljorna. Väl tillbaka i bebyggelsen väntade stor räkmacka och välkyld öl som uppvärmning till aftonens femtimmarshow med Stefan Andersson.

”Marstrandsfånge No 90 Kleist” handlade om fångarna och soldaterna på Carlstens fästning på Marstrand under 1600 – 1800-talet. Att bli dömd till Marstrandsarbete var det tyngsta straff som utdelades i Sverige. Kom man dit som fånge kom man knappast därifrån med livet i behåll. Personliga fångöden skildrades i musik och skådespel liksom slaget om Carlsten då danskarna kom på besök 1719.  Under föreställningen stiftades bekantskap med karaktärer som kommendant Danchwardt, marstrandsfånge no 90 Kleist, bödeln Beckius, Lasse-Maja, den enda kvinnliga fången Metta Fock och en halvpackad Tordenskiold. Det var inte bara föreställning och show utan också en trerätters i riddarsalen på Carlstens fästning. Det var en het höjdarkväll med musik, humor och starka känslor. 

Nattvilan intogs naturligtvis på fästningen. Några spöken märktes eller hördes aldrig av. Det berodde sannolikt på djup sömn efter en lång och innehållsrik dag.

Högklassigt ...

Då och då eller ganska ofta kan konstateras att man inte behöver åka jorden runt för att få härliga upplevelser, vackra vyer, god mat eller skön avkoppling.

 I närområden hittar man många gånger platser och ställen som har mycket att erbjuda.

Rönnäng var gårdagens mål för lillsmestern på cykelsadeln. Wow, vilken skönt härlig dag med salta bad, solbad på klipphällar och torskrygg på middagstallriken. Solen sken och graderna var behagligare än gårdagens 32-33.

Idag blir det båt för cykel och packning via Åstol till Marsstrand.

Sex pensionärsår ...

Idag för sex år sedan lämnade jag yrkeslivet. Lämnade ett riktigt roligt jobb med kul arbetskamrater och spännande arbetsuppgifter inom idrotten. Hade sedan lång tid tillbaka planerat detta och inriktat mig på att inte jobba till vare sig 65 eller 67.

Trots massor av positiva förtecken fanns det naturligtvis nackdelar med att pendla till huvudstaden. Resorna var många och långa. Arbetsmängden var stor, ofta med kvälls- och helgjobb.

Nu har sex år gått och känslan är lika positiv som när pensionärslivet började.
Fattar ibland inte hur man hann med att jobba. Det bästa är friheten och möjligheten att styra saker och ting själv. Men absolut ingen längtan tillbaka till yrkeslivet - var sak har sin tid!

Har idag sporadisk kontakt med den forna arbetsplatsen. Är med i en form av kontaktförening där man uppdateras om vad som händer. Det anordnas också regelbundet träffar och sammankomster oftast i Stockholm. Har dock inte så stor nostalgifaktor eller ett behov av att levandehålla det förgångna. Därför blir det inte så mycket deltagande.