Det var en upplevelse, en mycket angenÀm sÄdan, att i pausen mellan tÀvlingarna i söndags sitta pÄ stolen och kolla in OL-folklivet. Alldeles speciellt intressant att spana pÄ barnbarnen och deras jÀmnÄriga. Oj, vilken gemenskap och samhörighet som utspelade sig. Detta inte bara bland klubbkompisarna utan Àven över klubbgrÀnserna med i stort sett alla som tÀvlade i samma Äldersklass. Detta oavsett om man toppade resultatlistan eller var den som kom sist. Gemenskapen baserades inte pÄ vem som var snabbast i skogen utan pÄ att man hade kul tillsammans. Man trivdes i varandras sÀllskap. Naturligtvis var orienteringen och tÀvlingen den gemensamma nÀmnaren. Man satsade, lyckades, misslyckades. Man grÀt, var förbannad eller sÄ var man nöjd. Men inte mer Àn sÄ. Efter en stund var tÀvlandet nÄgot man la bakom sig och man samlades för att knÀcka Rubiks kub eller vad det nu var. Man knöt kontakter. Man kom överens om att köra Daladubbeln ihop. Man pratade om att Äka pÄ konfalÀger om nÄgra Är.
Oj vad man önskar och hoppas att fler i den Äldern kommer till skogssporten. Miljön, andan och stÀmningen Àr sÄ inbjudande och accepterande och detta oavsett om man Àr toppresterande eller bara hankar sig runt banan. FrÄn alla sidor sett Àr orientering nummer ett ... för att travestera en gammal reklamslogan!
