Det finns en hel del bekymrade och rynkade pannor inom orienteringssporten av tyckanden på olika sociala medier att döma. Ledare och ungdomstränare suckar över att det är svårt att behålla ungdomar inom sporten. Även om många kommer till nybörjarkursen är det en minoritet som blir kvar.
Svenska Orienteringsförbundet har gjort någon form av undersökning/studie/analys om orsaken till avhopp och bortfall. Följande anförs:
- Inga alternativ utan krav på prestation och resultat
- Inga alternativ utifrån individens egen ambition
- Möjlighet att bara utöva på skoj saknas
- Har inte tid
- Har inte råd
- Känner inte att jag duger
- Har små möjligheter att själv kunna påverka och vara delaktig
- Unga saknar en känsla av sammanhang (hanterbart, begripligt, påverkbart)
- Föreningsidrotten präglas av mycket tävlande.
- Ett fåtal unga idrottar för att nå idrottslig framgång.
Indirekt är det en uppmaning att tänka om, göra annorlunda och/eller komplettera verksamheten. Frågan är vad ungdomsledare faktiskt ska göra, vad man kan göra och vad man vill göra?
Frågan är också om man ska ha någon form av dåligt samvete för att man inte lyckas fånga upp fler?
Tror att man emellanåt måste gilla läget. Det är mer eller mindre omöjligt att tillfredssställa alla. I barna- och tonåren prövar man också på många olika saker. Det är bra och samtidigt inte konstigt att man skippar saker och ting. Alla idrotter och andra verksamheter vittnar om avhopp och bortfall.
Alltså, inte för många rynkor på pannan och ha också insikten om att man som klubb inte har någon som helst uppgift/order/krav att verksamheten ska vara på det ena eller andra sättet. Klubben bestämmer själv inriktning och omfattning.
