Att det kan hända ... Tove Alexandersson storbommade på VM-medeln. Oj, vad hon var borta. Nu tror jag alla orienterare känner igen sig vare sig man tillhör elitkategorin eller inte. Ibland funkar det bara inte. Man kommer snett och hamnar fel. Inget stämmer. Det känns bara hopplöst. Gissar att Tove är rejält ledsen och med stor besvikelse och misströstan går igenom loppet ... hur kunde det hända ... varför blev det som det blev ... jag hade ändå föresatt mig ha fokus osv.
På SOFT:s hemsida säger hon: Jag har haft jättesvårt med den här terrängen hela tiden. Det är något med min hjärna och den här terrängen som inte går ihop. Hade hoppats på att jag skulle ha extra fokus och verkligen få till det i dag.
Jag hamnade vid fyran och trodde att jag var vid trean. Från fyran fortsatte jag mot trean och då stämde ingenting så klart. Jag letade efter fyran fast det var trean jag inte hade tagit. Jag är fortfarande förvirrad. Det är lite oklart var jag varit. Men jag hade inga tankar på att avbryta loppet.
Man undrar vad som tankemässigt händer och vad är det som falerar när man råkar ut för den typen av misstag. Detta trots att man vet vad som gäller. Detta trots att man borde lärt sig av tidigare misstag. Detta trots många träningspass i liknande terräng. Detta trots att man som Tove trots allt är världsbäst.
Men detta är samtidigt orienteringens och alla idrotters charm (?!?) att den här typen av misslyckanden och missräkningar kan dyka upp när man minst anar det.
Nu är det säkert många som gör analyser inte minst Tove själv och det är bra att kunna konstatera det ena eller det andra. Men sedan måste loppet läggas till handlingarna som det heter. Det är ingen idé att såga sågspån! Hänt är hänt och gjort är gjort och tankeställare har kommit, det räcker!
Toves gigantiska misstag kan fungera som tröst för andra. Vilket bra exempel en tränare har när ens adept har misslyckats; kolla vad världens bästa gjorde på en av årets viktigaste tävlingar ... det händer även den bästa!
