Imorgon väntar en tävling i terrängen under Älvsborgsbron i Göteborg:
Som framgår i sista stycket har området en särskild koppling till Arto Rautiainen. Jag mötte Arto tidigt i hans liv i Lilla Edet. Han deltog i en av min dåvarande klubb OK Gipens nybörjarkurs. Jag var hans gympalärare i skolan. Han var en av mina adepter i ungdomsgruppen jag ledde under flera år. När jag så småningom blev förbundskapten var han landslagsmogen och i VM-laget 1993 fanns han med i truppen.
Några av hans meriter:
- Svensk juniormästare i stafett 1985 (Anders Johansson, Anders Järvelä, Arto Rautiainen).
- Svensk juniormästare i långdistans 1987.
- Svensk juniormästare i nattorientering 1988.
- Militär världsmästare (CISM) 1988.
- Nordisk juniormästare i stafett 1988 (Klas Karlsson, Per Ek, Peter Jacobsson, Arto Rautiainen).
- Studentvärldsmästare i stafett (Akademiska VM)1990.
- SM-guld 1991 klassisk distans
- SM-guld 1993 kortdistans
- Bronsplacering i stafett i öppna nordiska mästerskapen, 1992
- Silver stafettvärldcupen 1994
- Bronsplacering 1998 SM långdistans
- Svensk landslagsman 1992-1994, 1997-1998
Så imorgon när vi tävlar i samma område som Champs Meeting 2007 kommer Arto finnas med i tankarna.
I skönt höstväder drog vi under tidig förmiddag till Lidköping. Vid Rådåsgården var start och mål förlagt för dagens veteranorientering. Närmare 160 skaraborgare mötte inklusive några "utbölingar" typ vi vänersborgare. Terrängen runt motionsanläggningen är inte av höjdarkaraktär men banläggaren hade undvikit de värsta svårframkomliga partierna. Det var kul och omväxlande banor med bitvis lättorienterade stråk men också svårare avsnitt.
Eftersnacket kretsade kring gårdagens/nattens skjutningar och dödsfall bland de kriminella gängen. Någon falang måste "börja med att sluta" var ett konstaterande. Dock är det ett ruggigt, skrämmande och mycket allvarligt läge just nu.
Två arrangemang avklarade dels under gårdagskvällen samt förmiddagen idag. Det blev rekorddeltagande för året då 108 veteraner kom till Vänersborg och terrängen runt Skidstugan. Som vanligt bjöds det på fyra banor i huvudsakligen flack terräng med flertalet gångvägar och stigar. Mellanbanan samlade flest startande då 42 valde detta alternativ.
Välkände ultralöparen Rune Larsson, TSOK, värmde upp inför dagens lopp med att i arla morgonstund springa elva kilometer! Äldste deltagaren hade passerat 90-årsgränsen! Man imponeras!
Uppmuntrande tillrop kom från flertalet då man uppskattade terrängen samt banornas karaktär; flera lättlöpta och lättframkomliga stråk samt en kontrollplacering som inte handlade om att gömma och dölja.
Lite teknikstrul blev det under gårdagskvällen. Deltagarna märkte inget men det blev lite knep och knåp för att reda ut en del saker. Konsulterade mina expertkontakter och tillsammans löste vi en del problem. Vi konstaterade också att uppdateringar av en del applikationer har lett till buggar och programfel.
Idag fungerade dock allt perfekt ... saker och ting fick "jävlas färdigt" under nattens timmar.
Imorgon hoppas vi kunna springa själva då tanken är att dra till Lidköping och skaraborgsklubbarnas torsdagsorientering för pensionärsgenerationen.
Har i efterhand fått veta att söndagens DM-tävling i långdistans hade jubileumskaraktär. År 1923 arrangerades den första DM-tävlingen i Västergötland, alltså för hundra år sedan. Skogssporten var då en sektion i Västergötlands Idrottsförbund. Först år 1952 bildades ett eget förbund.
I början fanns bara en DM-distans men så småningom tillkom natt och budkavle (stafett). Därefter har fler discipliner etablerats men alla har inte överlevt. Ultralång försvann för några år sedan då startfälten stagnerade . I år kunde man tävla om ett DM-tecken i lång, medel, sprint, natt, stafett och sprintstafett.
I många idrotter har distriktsmästerskap nedgraderats och har inte alls samma status som tidigare, alltså för flera decennier sedan. Men inom skogssporten samlas fortfarande många i startlistorna och detta även i mycket små distrikt. DM har fortfarande en hög status.
Den egna inställningen till DM-tävlingar är neutralt. Det leder inte till någon extra förväntan. Det kvittar om ett arrangemang har DM-etikett eller inte, det är tävlingstillfället som är det intressanta och lockande.
Sedan några år tillbaka är DM-arrangemang "öppna" även för löpare som inte tillhör distriktet i fråga. Det är bra. Då kan man välja vilket distrikt man deltar i. Dock tävlar man då inte om DM-tecken. Det intressanta med DM-tecknet är att det har haft samma utseende i många, många år och många decennier.
I skogen idag igen. Det handlade om förberedelser inför två arrangemang. Imorgon en sen eftermiddagsorientering och på onsdag är det veteranlöp. Huvuddelen av kontrollerna med enheter är nu på plats. Några återstår och då de som ligger alltför nära gångstråk med risk att bli bortplockade eller försvinna.
Det blev också ett par timmar framför laptopen. Applikationen MEOS aktiverades så att tidtagningen ska fungera. Vidare laddades kartor upp på sajten LIVELOX för att ta emot GPS-spår.
Gör det mesta av förarbetet själv. Det blir bara en och annan funktionär som bistår när det är dags. Tycker att så många som möjligt själva ska få springa och med lite planering funkar detta. Mycket förenklas då start och mål ligger i nära anslutning till klubbens anläggning. Återstår bara en vädjan till vädergudarna att bjuda på fint höstväder i morgon eftermiddag och under onsdagsförmiddagen.
Årets sista DM-tävling avverkades idag och det handlade om långdistans i kuperad terräng strax norr om Borås. Härligt höstväder med solsken och krispig luft. Gunilla vann och likaså äldsta barnbarnet, själv fick jag nöja mig med en bronsplats.
Förra året vann jag en tävling jag inte hade en aning om att jag deltog i. Visst visste jag att det fanns en serietävling som hette "Västgötatoppen" men hade alltid trott att den enbart rörde ungdomsklasserna.
Men det fanns också en "mästarvariant" för alla övriga tävlingsklasser. Konceptet bygger på det sammanlagda resultatet från de fyra DM-disciplinerna sprint, lång, medel och natt.
I år kände jag till tävlingen men har inte så mycket reflekterat över resultaten tidigare under säsongen.. Blev dock påmind innan start av äldsta barnbarnet om vad som gällde: du får inte bryta eller stämpla fel och du måste placera dig på den övre halvan av startfältet om du ska ta hem segern i år igen.
Jag har under året deltagit i de fyra tävlingarna med placeringarna: 1, 1, 1 och 3 och det räckte för att toppa H70-klassen även i år. Nu var jag inte ensam om detta från Vänersborgs SK, Gunilla vann D70 och Liam H18.
Belöningen blev ett diplom och en bärkasse fylld med matvaror. Ett pris helt i min smak. Har tillräckligt med verktyg, skålar, tischor med reklamtryck och buffar med företagsloggor.
I min ålder vill man inte heller ha saker med handtag på eftersom de bara skapar arbete. Alltså ... bra utdelning till hushållet denna helg!
Nej, det var ingen höjdare den gångna nattens DM i Bohuslän-Dals distrikt. Inramningen var fin med ombyte och servering på en dansloge smyckad med stämningsfulla ljusgirlanger och fikaborden hade vita dukar och levande ljus. Start- och resultatlistor projicerades på stora bildskärmar och serveringen hade många godsaker. Men, men ...
I ovanstående tomrum hade jag velat skriva att terrängen var huvudsakligen lättframkomlig och inslagen av bushiga partier, pinninga områden, björnbärssnår, hyggesrester, sten och moras samt leriga sluttningar var få.
Banornas sträckningar passade perfekt för nattorientering och kontrollerna med reflexer var tydliga och inte instoppade i bergsskrevor eller bakom tät växtlighet. Omdömet från deltagarna var översvallande positivt: så här ska nattorientering vara! Då kommer fler att lockas till denna speciella och fascinerande tävlingsdisciplin! Så var det inte!
Kommande tävlingshelg präglas av DM ... distriktsmästerskap. Ikväll drar vi tillsammans med barnbarn #2 till Håby norr om Uddevalla för deltagande i Bohuslän-Dals natt-DM. Vänersborgs SK tillhör inte det distriktet men regelverket tillåter att man kan få delta i andra distrikts mästerskap. Dock deltar man inte i kampen om DM-tecknet.
Det blir en liten tävling, knappt 80 deltagare totalt. Vi lockades dit dels för att det är kul med nattorientering men också av konceptet med nyframtagen karta i ett mindre skogsområde.
Det blir inte mitt första natt-DM i bohusdistriktet. Den 26:e augusti 1966 debuterade jag ... det var ett antal decennier sedan. Tävlingen arrangerades då av Ljungskile FK och avgjordes på norra Hisingen. LFK ville spara sin "egen" terräng till ett senare tillfälle berättar ett gulnande dokument. Kartskalan var 1:25 000 och av karaktären "grönsaksblad" ... skog betecknades med grön färg och åkermark/ängar var vita. Man fick själv rita in banan direkt efter startsignalen. Kontrollerna var markerade med röda fotogenlampor.
Drar mig till minnes att jag hade en pannlampa av mindre format som drevs med ett Tudor-batteri. Utrustningen var inte särskilt ljusstark men det fungerade uppenbarligen. Har förgäves försökt kolla upp resultat från tävlingen. Det enda jag hittat var att Lars-Åke Winblad från Munkedals BK vann "äldre pojkar" alltså kategorin 15-16 år. Lars-Åke är inte tävlingsaktiv längre men vi träffas med jämna mellanrum då han ofta har uppgiften att vara tävlingskontrollant.
Tiderna förändras ... ikväll är kartskalan 1:7500 ... skogen är vit, åkrar och ängar gula … banan är tryckt på kartan ... starten är gemensam för alla klasser ... kontrollerna är markerade med reflexstavar ... alla använder sig av mycket ljusstarka pannlampor.
På söndag får vi dock vara med om att försöka fixa DM-guld. Västgötadistriktets långdistansmästerskap avgörs i skogarna runt Ymergården i Borås. Vi är tio från klubben som deltar.
Har haft anledning att rota fram några häften med texter jag skrev för så där två decennier sedan. Förändringar i omvärlden, människors växlande behov, insikten om nya värden och företeelser utmanar idag klubbar/föreningar/organisationer. De utsätts för ett förändringstryck som kräver självrannsakan, omprövningar och nytänkande. Det är lätt hänt att verksamheten genom åren stelnar i sina former. Det är frestande och kanske bekvämt att köra på i gamla hjulspår. Faran är stor att man hamnar i en situation av lojhet och slentrian. Kritik och signaler om brister och nedgång bemöts då ofta med skygglappar eller bortförklaringar.
En förenings vitalitet, spänst och livskraft är avhängigt två faktorer. Dels handlar det om målet eller syftet, dels på vilket sätt man försöker uppnå eller förverkliga målet. Vad gäller det senare handlar det om hur man exempelvis organiserar sig, hur samverkan sker, om det finns en spännande och inspirerande anda eller graden av delaktighet och inflytande.
Ett mått på en organisations vitalitet är förmågan att behålla och rekrytera medlemmar, kunder, sympatisörer eller vad man nu kallar det. Försvinner medlemmar och om tillflödet av nya intressenter sinar kan det bero på att målet eller syftet inte känns angeläget, inspirerande och attraktivt.
Orsaken kan också vara att formerna för hur verksamheten bedrivs känns gammalmodiga, olustiga, fantasilösa eller enformiga trots att ändamålet är viktigt och betydelsefullt. Nedan ett axplock av kritiska röster.
I en klubbtidning skrev 24-åriga Sara: ”Nu drar jag! Styrelsearbetet är trist och tungt. Väggarna dryper av traditioner, långa möten, byråkrati och seghet. ”
En partimedlem: ”När partiets politik inte längre styrs av ledningens fuktiga opinionsfinger utan av rörelsens äkta engagemang då finns det en framtid. ”
En annan röst har sagt: ”Entusiasm förde mig in i organisationen. Organisationen dräpte min entusiasm. ”
En förbundsordförande: ”Problemet i folkrörelser, partier och kyrkan är att lusten och glädjen försvunnit. ”
Ett språkrör hävdade: ”Alltför ofta avsomnar goda initiativ i vår rörelse på grund av att vi måste invänta vigvatten från högsta nivå. ”
En kulturarbetare: ”Det finns inte så många människor i vissa folkrörelser och de som finns rör sig inte. ”
En riktigt elak röst sa: ”Varför stelnar kyrkor, sekter, partier, så att de blir mekanismer i stället för organismer? Därför att de har trott blint, har skapat en dogmatik, som skymt sikten för livet. Därför att eftersägarna har tagit loven av sökarna, därför att man har inbillat sig att sitta inne med hela sanningen och glömt, att det alltid finns en förtrupp, som är ute på sökande efter ännu oupptäckta sanningar. ”
Naturligtvis kan stagnationen också bero på både ett kraftlöst och urlakat syfte samt trista former och arbetssätt. Att vitalisera en organisation, att gå från nuläge till nyläge, handlar om funderingar, diskussioner och samtal kring vad en organisation gör, men också hur man gör.
Föreningsutveckling eller förbättring kan enkelt uttryckt ske på två plan genom bearbetning av:
• det innehållsmässiga och idébärande alltså vad man gör.
• rutiner, arbetssätt, metoder och system alltså hur man gör.
Två orienteringar med en natt emellan. Under sen gårdagseftermiddag åkte jag tillsammans med barnbarn #2 till Trollhättan i ösregnet. Där väntade TSOK:s arrangemang i terrängen runt Slätthultsgården. Vi noterade att nu börjar mörkret smyga sig på och detta tidigt i jämförelse med bara en-två veckor sedan. På väg hem regnade det ännu mer och frågan var om det skulle pågå natten igenom.
När vi vaknade denna morgon var det grått och vått utomhus men inget regn. Det bådade gott inför dagens veteranlöp i Främmestad. Där väntade flack och detaljrik som var sönderskuren av åkermark. Kul banor tyckte de knappt 80 startande.
Det blev ingen längre fikastund och inget eftersnack. Gunilla hade bråttom hem för en bridgeaktivitet. Nu handlade det inte om spel utan om klubbens årsmöte där ett folkligt "uppror" var att vänta.
Själv har jag aldrig roats av kortspelet och med utifrånperspektivet påslaget gapar jag av förvåning och ruskar på huvudet när jag får ta del av "stridigheterna". Men så är det från och till i föreningslivet. Olika intressen, maktkamper och viljeinriktningar drabbar samman. Minns tillbaka på tiden när jag lönearbetade. Det var inte bara en gång jag fick ta itu med motsättningar och osämja inom olika idrottsförbund.
Förhoppningsvis löser det hela sig så att man kan fokusera på det som är kärnaktiviteten; att spela bridge! Oj så viktigt det är att klargöra och ställa frågorna:
• Varför och för vem finns vi till?
• Vad är det som berättigar vår existens?
• Vad vill vi vara?
För ett antal decennier sedan var jag på en ledarskapsutbildning där jag och andra deltagare fick många goda råd, uppmaningar och utmaningar av föreläsare och handledare. En av dessa underströk vikten av att inte bara stödja och stärka medarbetarna och de underställda utan också säkerställa att den egna motivationen och viljekraften bibehölls. Ett handfast tips delades ut; samla alla tackkort, uppmuntrande rader och liknande i en vacker ask eller låda.
Uppmaningen löd: Ta fram lådan och läs igenom innehållet när självkänslan sviktar, då tveksamhet och osäkerhet tar över och när självförtroendet dalar. Då och just då är det så avgörande med tillförsel av positiv energi och tillbakablickar på tillfällen när man lyckats, haft framgång och presterat bra.
Tog till mig tipset och har genom åren sparat brev och lösa papperslappar med uppmuntrande tillrop och positiva ömdömen. Förmodligen har jag missat ett och annat, en del har säkert slängts i papperskorgen och kanske finns det något som fortfarande döljs i en bok eller ligger undangömt i en skokartong.
I en "gyllene" bok har en del samlats med hjälp av kameran. Nu blir det enklare att kolla in och minnas tillbaka. Noterar dock en sak. När tillvaron började digitaliseras, då bland annat mail och sms blev budbärare försvann de handskrivna korten och breven. Vid den årliga rensningen av "inboxen" försvann också budskapen för alltid. Trist, trist!
Men det som finns kvar blir man glad av, kanske också stolt men framförallt "boostar" man självtilliten! Det man ger energi växer ... låt rätt saker växa!
Så återstår naturligtvis lite självrannsakan: hur mycket och hur ofta har jag genom åren uppmuntrat andra ... tackat ... kommit med uppmuntrande tillrop ... gett dunkar i ryggen? Sannolikt inte tillräckligt ofta, så det är bara att sätta igång ...
Idag är det precis tolv år sedan Vänersborgs SK arrangerade SM-stafetten vid Onsjö i utkanten av staden. Sammantaget 333 lag kom till start i de fyra klasserna herrar, damer samt dam- och herrjuniorer. Samtidigt arrangerades SM i precisionsorientering och en publiktävling - det var ett tufft beting!
Förberedelserna var många och långa. De sista veckorna blev mycket utmanande då det regnade och regnade och regnade. Vi var fyra tävlingsledare som delade på bördan, jag själv, Michael J, Anders L. och Anette F-L.
För egen del var det som ett heltidsjobb de sista veckorna. Hade en hel del sparade semesterdagar som skulle tas ut senast årsskiftet 2011-12 så 25 av dessa gick åt för SM-arrangemanget. Trots mycket jobb var det härliga och minnesrika dagar!
Har så här tolv år senare gjort en jämförelse med årets SM-stafett vad gäller upplägg och deltagande. Har gjort ett litet nedslag i dokumentation och minnesanteckningar som av någon anledning sparats på en hårddisk.
- Antalet deltagande lag har minskat rejält. Årets mästerskap som avgjordes utanför Sundsvall samlade 219 lag i de fyra SM-klasserna. En förklaring är förmodligen att ett antal klubbar inte satsade på en SM-tävling som avgjordes en bit upp i landet. En annan är att kategorin "elitsatsande" inte är lika stort idag som 2012.
- Det regnade rejält och var tokblött på SM-stafetterna den 18:e september både 2011 och 2023.
- En perifer detalj men som krävde tidsödande samtal och möten var frågan om att ha en storbildsskärm på målområdet så att publiken kunde kolla in intressanta passager. Orienteringsförbundets handläggare var minst sagt påstridig och envis i frågan.
Vi undersökte möjligheterna och konstaterade att det skulle kosta omkring en kvarts mille att ro det hela i land. Dessutom visade det sig att bärigheten på åkermarken var undermålig. Risken var stor att vägtrummor under jord skulle mosas sönder då långtradaren med bildskärm och utrustning vägde multum.
Till slut kunde vi helt enkelt inte få ihop ekvationen, de ekonomiska resurserna var klart otillräckliga. Det gällde då dels hyreskostnaden av anläggningen samt förstärkningsarbeten på åkermarken.
Så kom då "point of no return" alltså dagen då ett beslut måste fattas. Vi som SM-arrangörer sa nej. Ett "nej" som upprörde tjänstemannen och vi fick stå ut med spott och spe. "Ni är inte seriösa och tar det här arrangemanget med en klackspark" var ett av många omdömen. Det kändes då så trist och ledsamt!
Med facit i hand var beslutet helt rätt. Hade vi lyssnat på och underordnat oss det centrala kansliet hade det blivit en ekonomisk katastrof, en brakförlust! Det har inte heller blivit så att storbildsskärmar har funnits på SM-tävlingar efter detta. Det finns helt enkelt inte förutsättningar (eller behov) av detta.
Lärdomen blev då att man alltid ska lyssna på goda råd och idéer men samtidigt vara rejält skeptisk, realistisk och inte svälja allt. Man ska vara beredd på att bemöta ivriga och snacksaliga tjänstefolk/handläggare på centrala kanslier som saknar det lokala perspektivet samt insikten om ekonomiska realiteter. Förmodligen gäller detta inte bara inom idrottsvärlden ...
Är det då läge för klubben att åta sig ett nytt liknande SM-arrangemang de närmaste åren. Min känsla just nu är: knappast. Vi matchar inte och har inte den potential idag som krävs för att ro ett sådant projekt iland och dessutom är det viktigare med andra prioriteringar och utmaningar i närtid ... men om ett antal år gäller nya tider och då!
Vecka 37 avslutades med två härliga brittsommardagar och två höjdartävlingar strax norr om Mullsjö samt öster om Alingsås. Bägge dagarna handlade det om medeldistans i huvudsakligen härlig terräng.
Äldsta barnbarnet tog en säker seger och barnbarn #3 hade en hård spurtduell med sin pappa som toppade H40-klassen. Trots fint väder märktes påtagligt att hösten är rejält på gång. Undervegetationen börjar vika ner sig och gulröda löv virvlar runt i luften. Men orienteringssäsongen är långt ifrån något avslut. I ytterligare två månader finns det lockande arrangemang varenda helg.
