Under hösten och vintern 1987-88 kunde man se denna annons i dagspress och kvällstidningar. Vi använde klockan i orienteringslandslaget vid träning och förberedelser inför VM i Frankrike på höstkanten 1987. Den var till stor hjälp när vi bland annat gjorde vägvalsanalyser.
Men det finns en historik bakom detta. En och annan i min bekantskapskrets vet att jag är lite av en klockfreak. Har alltid fascinerats av armbandsur men inte så mycket av exklusiva märken som Rolex eller Breitling utan mer av de som inte bara har tim-, minut- och sekundvisare och kanske aktuellt datum utan de med fler funktioner. I mina fantasier och drömmar fanns för tre, fyra decennier sedan det som många av dagens "smartwatchar" erbjuder.
I början på 80-talet var jag en period i USA och introducerade orientering. Vi var några svenskar som reste runt och "missionerade" mer eller mindre framgångsrikt. Naturligtvis bländades vi av allt som erbjöds "overthere" i form av prylar och saker.
Vid ett tillfälle köpte jag en facktidskrift där innehållet kretsade kring klockor och elektronik. Det var med stort intresse jag slukade texter och kollade in foton. Särskilt intressant var det att läsa om vad som var på gång och då i ett japanskt företag. Man höll på att utveckla ett elektroniskt armbandsur med både vanlig klocka men också inbyggt tidtagarur där man kunde förvara/spara mellantider. Wow, tänkte jag ... perfekt för orienterare ... då kan man få tider för varje sträcka på en orienteringsbana. Företaget var Casio, ett japanskt elektronikföretag grundat 1946. Casio var då mest känt för sina miniräknare, kassamaskiner, musik- och ljudprodukter, kameror men också klockor.
Skrev ett brev och frågade när den skulle börja säljas och om det fanns någon svensk agentur. Jodå, den låg i produktionsfasen och efter en tid kunde jag köpa/importera ett exemplar - det var lycka! Testade, prövade och använde klockan under mina egna lopp. Det var en och annan som undrade vad jag höll på med. Introducerade uret till kompisar och andra intresserade - klart intressant men de var inte så lätta att få tag på ... kostade också en slant.
När jag hösten 1986 fick förtroendet att bli blågul förbundskapten presenterade jag klockan för ledargänget och man tände på alla cylindrar. Ett halvår innan VM fixade vi till ett avtal med leverantören (Enström); vi skulle få låna 30 klockor under våra förberedelser och om utfallet var positivt skulle företaget i så fall använda detta i sin marknadsföring. Vi vann både herr- som damklassen genom Kent Olsson och Arja Hannus och en stor annonskampanj drogs igång ... så var det!
(Jag drar mig till minnes att den första klockan jag köpte "bara" kunde spara 10-12 tider men ganska så snart blev det 30 ... 50 ... 100 tider. Tyvärr, tyvärr har jag inte längre kvar mitt första exemplar).
I tidningen ”Skogssport” presenterade vi klockan och mångårige OL-kompisen Per Ivarsson utvecklade en matris för att bearbeta de sparade mellantiderna:
