Har haft anledning att rota fram några häften med texter jag skrev för så där två decennier sedan. Förändringar i omvärlden, människors växlande behov, insikten om nya värden och företeelser utmanar idag klubbar/föreningar/organisationer. De utsätts för ett förändringstryck som kräver självrannsakan, omprövningar och nytänkande. Det är lätt hänt att verksamheten genom åren stelnar i sina former. Det är frestande och kanske bekvämt att köra på i gamla hjulspår. Faran är stor att man hamnar i en situation av lojhet och slentrian. Kritik och signaler om brister och nedgång bemöts då ofta med skygglappar eller bortförklaringar.
En förenings vitalitet, spänst och livskraft är avhängigt två faktorer. Dels handlar det om målet eller syftet, dels på vilket sätt man försöker uppnå eller förverkliga målet. Vad gäller det senare handlar det om hur man exempelvis organiserar sig, hur samverkan sker, om det finns en spännande och inspirerande anda eller graden av delaktighet och inflytande.
Ett mått på en organisations vitalitet är förmågan att behålla och rekrytera medlemmar, kunder, sympatisörer eller vad man nu kallar det. Försvinner medlemmar och om tillflödet av nya intressenter sinar kan det bero på att målet eller syftet inte känns angeläget, inspirerande och attraktivt.
Orsaken kan också vara att formerna för hur verksamheten bedrivs känns gammalmodiga, olustiga, fantasilösa eller enformiga trots att ändamålet är viktigt och betydelsefullt. Nedan ett axplock av kritiska röster.
I en klubbtidning skrev 24-åriga Sara: ”Nu drar jag! Styrelsearbetet är trist och tungt. Väggarna dryper av traditioner, långa möten, byråkrati och seghet. ”
En partimedlem: ”När partiets politik inte längre styrs av ledningens fuktiga opinionsfinger utan av rörelsens äkta engagemang då finns det en framtid. ”
En annan röst har sagt: ”Entusiasm förde mig in i organisationen. Organisationen dräpte min entusiasm. ”
En förbundsordförande: ”Problemet i folkrörelser, partier och kyrkan är att lusten och glädjen försvunnit. ”
Ett språkrör hävdade: ”Alltför ofta avsomnar goda initiativ i vår rörelse på grund av att vi måste invänta vigvatten från högsta nivå. ”
En kulturarbetare: ”Det finns inte så många människor i vissa folkrörelser och de som finns rör sig inte. ”
En riktigt elak röst sa: ”Varför stelnar kyrkor, sekter, partier, så att de blir mekanismer i stället för organismer? Därför att de har trott blint, har skapat en dogmatik, som skymt sikten för livet. Därför att eftersägarna har tagit loven av sökarna, därför att man har inbillat sig att sitta inne med hela sanningen och glömt, att det alltid finns en förtrupp, som är ute på sökande efter ännu oupptäckta sanningar. ”
Naturligtvis kan stagnationen också bero på både ett kraftlöst och urlakat syfte samt trista former och arbetssätt. Att vitalisera en organisation, att gå från nuläge till nyläge, handlar om funderingar, diskussioner och samtal kring vad en organisation gör, men också hur man gör.
Föreningsutveckling eller förbättring kan enkelt uttryckt ske på två plan genom bearbetning av:
• det innehållsmässiga och idébärande alltså vad man gör.
• rutiner, arbetssätt, metoder och system alltså hur man gör.
