För ett antal decennier sedan var jag på en ledarskapsutbildning där jag och andra deltagare fick många goda råd, uppmaningar och utmaningar av föreläsare och handledare. En av dessa underströk vikten av att inte bara stödja och stärka medarbetarna och de underställda utan också säkerställa att den egna motivationen och viljekraften bibehölls. Ett handfast tips delades ut; samla alla tackkort, uppmuntrande rader och liknande i en vacker ask eller låda.
Uppmaningen löd: Ta fram lådan och läs igenom innehållet när självkänslan sviktar, då tveksamhet och osäkerhet tar över och när självförtroendet dalar. Då och just då är det så avgörande med tillförsel av positiv energi och tillbakablickar på tillfällen när man lyckats, haft framgång och presterat bra.
Tog till mig tipset och har genom åren sparat brev och lösa papperslappar med uppmuntrande tillrop och positiva ömdömen. Förmodligen har jag missat ett och annat, en del har säkert slängts i papperskorgen och kanske finns det något som fortfarande döljs i en bok eller ligger undangömt i en skokartong.
I en "gyllene" bok har en del samlats med hjälp av kameran. Nu blir det enklare att kolla in och minnas tillbaka. Noterar dock en sak. När tillvaron började digitaliseras, då bland annat mail och sms blev budbärare försvann de handskrivna korten och breven. Vid den årliga rensningen av "inboxen" försvann också budskapen för alltid. Trist, trist!
Men det som finns kvar blir man glad av, kanske också stolt men framförallt "boostar" man självtilliten! Det man ger energi växer ... låt rätt saker växa!
Så återstår naturligtvis lite självrannsakan: hur mycket och hur ofta har jag genom åren uppmuntrat andra ... tackat ... kommit med uppmuntrande tillrop ... gett dunkar i ryggen? Sannolikt inte tillräckligt ofta, så det är bara att sätta igång ...
